Pensionsreformen öppnar för nya samhällskonflikter

• september 14, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Premiärminister Edouard Philippe har nu i veckan lovat att genomföra en omfattande dialog kring den annalkande pensionsreformen i Frankrike. Han vill förhandla med parterna på arbetsmarknaden och med medborgarna genom en samhällsdialog liknande den som genomfördes i vintras efter de gula västarnas demonstrationer. Ingenting är så laddat i Frankrike som pensionsfrågan. Den omfattar alla och den engagerar också dem som i dag är i början av sina vuxenliv. Vi står säkert inför långa och smärtsamma konflikter på arbetsmarknaden med strejker som kommer att störa vardagslivet för de flesta fransmän.

Nuvarande ordning runt pensionerna kan ses som ett lapptäcke. Det förekommer i dag 42 olika modeller. Inom delar av den statliga sektorn har människor mycket goda villkor. Det finns de som kan gå i pension så tidigt som vid 51 års ålder. Generellt är pensionsvillkoren fördelaktigare för anställda inom den offentliga sektorn. Orättvist, säger de som har sämre villkor men de har i decennier fått böja sig för att andra grupper förhandlat fram bättre villkor. Nu riskerar de offentliganställda att få märkbart sämre villkor om regeringen går på den statliga utredningens förslag om en gemensam modell som sätter pensionsgränsen vid 64 år.

Det lär inte bli en så radikal reform som utredningen föreslår . Det finns inga politiska möjligheter att genomdriva den. Inte heller en ordning som bygger på hur många år som en anställd betalat in pensionspengar. Det är den modell som President Emmanuel Macron verkar föredra. De fackliga organisationerna är fortfarande tillräckligt starka på den offentliga sidan för att – säkert med betydande framgång – blockera försämringar för deras grupper. Och organisationer som CGT och FO, lärarförbundet med flera kommer inte att dra sig för att ta ut grupper av sina medlemmar i strejker som blir märkbara för landet; transporterna, sjukhusen, skolorna.

Oron på arbetsmarknaden har redan börjat märkas. Igår stod flera tunnelbanelinjer stilla liksom pendeltågen i Parisregionen. Blockeringen av transporterna var mer omfattande än normalt. Akutsjukvården är i  partiell strejk sedan länge. Rader av andra samhällsgrupper som ser sig förfördelade står nu på rad för att strejka.

Alla minns 1995 när Alain Juppé försökte genomföra en pensionsreform. Han fick ge upp. Det är mycket möjligt att så sker även denna gång. Reformen som kommer att bära Macrons signum har ambitionen att vara än mer radikal än någon reform under decennier.

Det finns en logik i alla konflikter på den franska arbetsmarknaden. I grunden är arbetstagarna, särskilt den klassiska arbetarklassen, i grunden djupt misstrogen mot den politiska makten. Klassisk socialism lever i det avseendet kvar men sammanbunden med en annan motsättning; den mellan elit och folk och den mellan stad och land. Marine Le Pen och hennes parti är långt ifrån socialister men deras hat mot etablissemanget förenas här med traditionell socialistisk vänster. Alla som slöt upp i leden med de gula västarna förra vintern känner ett gemensamt främlingskap mot all överhet och mot Paris. Varenda reform som försvagar tillvaron för vanligt folk leder till uppror. Och alla stöttar varandra mot president och regering, från lokförare till advokater. De privatanställda skulle möjligen kunna kräva att få förbättringar av pensionen genom en högre rättvisa mellan yrkesgrupper men så sker förstås inte. Alla vänder ilskan mot den politiska makten och alla kräver att få behålla de villkor som de uppnått i förfluten tid.

Det är möjligt att regeringen genom dialog och en viss anpassning av sina kommande lagförslag kan undvika ett totalt samhällskaos. Det kommer ändå inte att bli lätt. Denna regering och dess president kommer att möta hårdföra förhandlare från facken men kanske framförallt ett raseri från vanliga människor som kommer att strejka och demonstrera och lamslå delar av samhällsapparaten. Och med de gula västarna och med de autonoma våldsgrupperna kan situationen bli än mer problematisk. Allt pekar på en ny het höst och vinter för Macron och hans politiska regim.