Två huvudaktörer i den franska politiken

• september 17, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Alla som följer den franska politiken väntar på ett oväder som ska dra in över landet. Än så länge är det relativt lugnt men stillheten är alltid bedräglig  när det handlar om spelet om makten. Och det är sällan bara ett spel. Det finns något obarmhärtigt våldsamt över de strider som varje vinter utspelas mellan regering och opposition, mellan regering och de olika intresseorganisationerna på arbetsmarknaden och mellan makten i Paris och oppositionella i olika skepnader runt om i landet.

Den stora kraftmätningen förra året stod mellan Macron och hans regering å ena sidan och de gula västarna å den andra. Många målade upp bilden av en våldsam strid mellan fattig och rik. Fransk politik handlar i ock för sig alltid om det. Förra året var det emellertid inte de fackliga organisationerna som stod för motståndet mot regeringen och presidenten. Folkligheten saknade en tydlig profil som kunde härledas från en politisk eller facklig rörelse. De gula västarna var i den meningen anarkistisk. De ställde krav på sänkt bensinskatt och en omfördelning av skattesystemet i rättvisare riktning. Men främst handlade det om ett vrål av indignation mot det franska klassamhället. Macron kallades ständigt för en president för de allra rikaste och kraven på hans avgång var dominerande bland slagorden under demonstrationerna.

De fackliga organisationerna förmådde aldrig ta över de gula västarna och styra denna rörelse i sin riktning. Lika fåfänga var den yttersta vänsterns försök att slå mynt av denna folkliga vrede. Tvärtom tappade Det okuvade Frankrike med sin ledare Jean-Luc Mélenchon en stor del av det inflytande det skaffat sig första året efter president- och parlamentsvalen 2017.

Emmanuel Macron må verka hotad av en stark folklig opposition och risken är överhängande att nya strejker och demonstrationer i vinter kommer att kullkasta en del av de reformförslag som han vill driva igenom, bland annat förändringarna i pensionssystemet. Ändå finns där ingen verklig politisk opposition i nationalförsamlingen. Denna opposition är splittrad på en numerärt sätt svag extremhöger, en splittrad höger och en svag vänster. Framförallt kan ju inte dessa oppositionspartier samverka för att fälla regeringen. Frankrike tillämpar nämligen majoritetsval till parlamentet vilket ger stor fördel för det parti som är störst eller stöder den valde presidenten. Republiken på väg har bara stöd av max 30 procent av befolkningen men har en majoritet av ledamöter i nationalförsamlingen. Marine Le Pens parti, Nationell samling, har ett drygt tiotal ledamöter i nationalförsamlingen trots att partiet nästan är lika stort som Macrons parti.

Det är ändå uppenbart att den rent partipolitiska striden står mellan Macrons och Le Pens rörelser. Dessa motpoler dominerar debatten. Macron ser Le Pen som sin huvudfiende och vice versa. Marine Le Pen har lyckats att göra sitt parti till det folkliga partiet och Macron tvingas uppleva att de flesta väljare ser honom och hans parti som de välbeställdas och etablissemangets företrädare. Det är förstås en vinklad beskrivning av verkligheten. Marine Le Pen har fördelen av att kunna räkna med  stöd för sin nidbild av Macron av samtliga andra partier, av de fackliga organisationerna och av de gula västarna. Alla trummar på om Macrons liberala politik som öppnar gränserna och hotar de vanliga fransmännens välfärd. Alla beskriver honom som en globalist och en globalist är i varje fall i Frankrike detsamma som antifolklig.

Vinner då Nationell samling med sin folkliga framtoning över Macron? Nja, så enkelt är det förstås inte. I kommunalvalen som infaller i mars nästa år kan Nationell samling som bäst besätta ett par hundra borgmästarposter men i de allra flesta fall i små kommuner. Människor har inte tillräcklig tillit till detta parti. Och detsamma gäller förmodligen nästa presidentval. Osvuret är bäst men förmodligen kommer Marine Le Pen inte lyckas att få de drygt 50 procent i en andra valomgång som krävs. Hon får det ivarje fall  inte mot Emmanuel Macron. Så ser det ut i dag. Men en sak är säker. Nationell samling är Frankrikes näst starkaste partipolitiska kraft och kan i alla fall utöva en stark indirekt påverkan på samhällsutvecklingen.