december 2019

Fransmännen kommer att fira nyårsafton också i år. Frågan är i vilket känslomässigt tillstånd  och med vilka förhoppningar om framtiden. Ju längre strejkerna och demonstrationerna fortsätter desto oklarare och osäkrare blir läget i detta land. Ingenting dagarna före nyår tyder på att konflikten snart ska upphöra. Snarare tvärtom.

Rent faktiskt kommer den 9 januari att bli en ny stor strejkdag och säkerligen fylld av stora demonstrationer. Tills dess förefaller särskilt parisarna tvingas underordna sig ett besvärligt läge vad gäller kollektiva transporter. Ingen vet heller vad som händer efter den 9 januari. Kommer skolor vara stängda som skedde på många håll före jul? Och vad händer med sjukhusen? Och när kommer tåg och tunnelbana att rulla igen?

Vi vet att regeringen kommer att genomföra mer omfattande förhandlingar med de fackliga organisationerna  efter trettondagen som för övrigt inte är helgdag i Frankrike. Det lär hela tiden pågå vissa mindre möten mellan företrädare för regering och fack men inget som påverkar händelseförloppet. Men vad händer efter strejkdagen den 9 januari?

Det är också intressant att se hur maktbalansen förändras nu under konfliktens gång. De reformistiska fackens ledningar har körts över av medlemmarna. Mot sin vilja tvingas dessa ledningar fortsätta att strejka. Det förefaller också som om de mer hårdföra facken som CGT och FO stärkt sin ställning. Regeringens passivitet under julhelgen och deras misslyckande i ambitionen att förhandla fram ett uppehåll av strejkerna under helgerna visar tecken på att de tuffa facken har vunnit en delseger eller i varje fall stärker sin position visavi regeringen. Den senare har dessutom gjort anpassningar till specialkrav från några yrkesgrupper. Hela idén med Macrons pensionsreform har varit att skapa en enhetlig ordning. Inga specialavtal för någon särskilt yrkesgrupp. Nu har redan flera grupper som polisen och piloter och flygvärdinnor fått behålla särskilda pensionsprivilegier.

Regeringen hoppas att trötta ut de strejkande vars medlemmar förlora mycket pengar. Strejkkassorna förmår inte kompensera inkomstbortfallen för de enskilda medlemmarna. Frågan är om det lyckas. Just nu verkar det inte så och trots alla besvär för så många fransmän att ta sig till sina familjer under julen har inte andelen som tar avstånd från strejkerna ökat. Facken har fortfarande en liten majoritet av folket bakom sig.

Pensionsreformen visar sig ha brister. Som Hervé Bras, känd forskare, konstaterat: Regeringen har haft ambitionen att förvandla ett pensionssystem med särlösningar, som är vanligt i sydeuropeiska länder till ett system uppbyggt på pensionspoäng som gäller i de skandinaviska länderna.

Enligt Bras har denna radikala omläggning av pensionssystemet stött på stora problem. Han menar helt enkelt att regeringen inte förstått hur komplicerat det skulle bli. Macron har satt sig vid ritbordet och i teorin skapat ett system som inte på ett naturligt sätt ansluter sig till det gamla. Det är som att pressa ner ett runt föremål i ett fyrkantigt hål. Alla de grupper som haft till synes fördelaktiga pensioner har ofta haft tvingats till att acceptera dåliga löner. Vissa grupper tvingas nu enligt förslaget lägga till uppemot tio, tolv år av arbete men kommer inte ens i närheten av samma ersättning som tidigare. För dansarna på Operan, i ock för sig en liten grupp, skulle pensionsåldern höjas från 42 till 64 år.

Regeringen pressas nu av kritiken som inte bara kommer från de strejkande. Det verkar som om regeringen vaknar upp och inser att den helt enkelt har trott sig kunna genomföra reformen utan större bekymmer.  Nu inser den vilka konsekvenser som den för med sig och måste göra olika anpassningar. Det förefaller som om regeringen inte bara gör eftergifter för att lugna opinionen utan också inser att reformen inte var helt genomtänkt innan den lanserades. Möjligen ser vi här svagheten i Macrons ledarskap, framförallt hans bristande erfarenhet av att driva politiskt arbete.

På nyårsafton smäller champagnekorkarna men det sker i ett land som skakas av motsättningar på flera sätt. Macron och hans regering kanske kan rida ut stormen. Det sker förmodligen till priset av en urholkad pensionsreform och kanske också av att de strejkande helt enkelt en dag får slut på pengarna. Jag kan i alla fall få önska läsarna av denna blogg ett Gott Nytt År!

Jag kände minst sagt oro inför ankomsten till Paris några dagar före jul. Tv-bilderna från trängseln i tunnelbanestationerna oroade mig. Nu skulle jag behöva åka en del mellan min bostad i norra delen av stan och familjen i den södra. Och jag noterade att de tunnelbanelinjer jag brukar använda för den resan var helt stängda. Nu handlade det, tänkte jag, om dyra transporter med Uber eller taxi.

Det tar en dag eller två av stress över alla inställda kommunala transportmedel och så småningom börjar jag anpassa mig till situationen. Det blir ett intensivt googlande över möjliga vägar att ta sig genom Paris. Två busslinjer som förefaller gå relativt regelbundet kan knyta ihop min resa från norra till södra Paris. Spårvagnen som går runt stan är ett annat alternativ. Jag måste byta flera gånger och det går långsamt men under juldagarna har jag ändå tid.

En betydande andel parisare hade precis lämnat stan när jag anlände, två dagar före jul. Det ledde också till mindre trängsel. Det är ändå fascinerande att se hur parisarna löser sina problem att ta sig genom stan. Sparkcyklar på hjul och vanliga cyklar snurrar runt överallt på gatorna. Och folk går. Min dotter som arbetar på julafton – det är en arbetsdag i Frankrike – berättar att hon gick hem från jobbet den 24:e. En och en halv timme en dag när det ändå känns angeläget att komma hem lite tidigare med familj som väntar.

Nu är det till slut helg. I dag, den 25 december, firar parisarna jul och kan förhoppningsvis göra det utan alltför långa resvägar. En taxichaufför som jag åkte med igår lovade mig  tomma gator i stan fram till den 2 januari. Många har passat på att ta ut några klämdagar i år när de röda dagarna ligger så väl placerade mitt i veckan.

Det har blivit taxi för min del tills igår. Men nu är jag laddad för att börja åka buss och spårvagn. Det lär ta tid men jag slipper kaoset som rådde före jul Metron däremot lär jag få glömma. Jag åker hem i början av nästa år och konflikten verkar pågå en bra bit in på 2020. De fackliga organisationerna är inriktade på att fortsätta. Den 9 januari kommer en ny dag av storstrejk och demonstrationer och dessförinnan lär tåg och tunnelbanan köra i högst begränsad omfattning. I morgon är det tjugotvå dagar sedan strejkerna drog igång. Regeringen höll ut i knappt tjugo dagar 1995 när de fackliga strejkade mot det årets pensionsreform. Sedan gav premiärminister Alain Juppé upp. Den här regeringen verkar hålla ut längre. Den har inte gjort de eftergifter som behövts för att få arbetarna att återgå till sina jobb till jul. Nu är det som det är, tänker kanske regeringen. Folk har kommit iväg till sina familjer under ledigheten. Strejkerna kan fortsätta och så skjuts avgörandet upp några veckor. Landets ekonomi blöder, De strejkande får också ta ekonomiska smällar. Men kampen mellan regering och de fackliga har blivit viktigare. Båda parter är övertygade om att det skulle vara en katastrof att ge upp. Och folkopinionen är delad. Parisarna som är kvar i huvudstaden och turisterna får ta de kommunikationsmedel som erbjuds för att mötas och fira ett nytt år om en knappa vecka.

Nu har det blivit allt tydligare att konflikten i Frankrike handlar om pensionerna. Så var det inte under början av hösten när reformen förbereddes. Folk talade om sitt missnöje med Macron och det kunde handla om allt möjligt. Nu är fokus inriktat på felen i den reform som premiärminister Edouard Philippe ska försöka lotsa igenom parlamentet nästa år. Och kritiken har också blivit allt mer tydligt formulerad. Främst handlar det om det är rimligt att också spara i underskottet när reformen sjösätts. Ska pensionsåldern höjas eller inte?

Det pågår flera parallella strider under pågående konflikt. Den första är den mellan de fackliga organisationer som är i total opposition, CGT i första rummet, och regeringen. CGT säger nej till alla förändringar och kommer att fortsätta strejken så länge den och dess medlemmar har ork och pengar. CGT vägrar också att göra en paus i strejken under jul- och nyårshelgen

CFDT och UNSA som är reformistiska fackliga organisationer har dragits in i konflikten med regeringen på grund av att den senare spelat ett högt spel för att spara pengar åt staten genom höjd pensionsålder. CFDT och UNSA är i princip ändå beredda att gå i nya seriösa förhandlingar med regeringen och är beredda att göra en paus i konflikten över jul- och nyårshelgerna så att människor kan resa bort och hälsa på sina släktingar och vänner under ledigheten.

Det råder hela tiden en spänning mellan dessa olika fackliga organisationer. Det är helt fel att påstå att ”facken vill bara strejka.”

Det råder en konflikt också mellan topp och bas inom de reformistiska facken. Det visar sig nu när UNSA:s och CFDT:s ledningar vill avbryta strejken under helgerna. Gräsrötterna vägrar. De vill fortsätta eftersom de anser att risken är för stor att kampen kan förloras genom ett avbrott. Ledningarna måste sannolikt ge med sig och då har vi alltså ett totalt lamslaget Frankrike under kommande helger.

Det råder en spänning inom regeringen. Macron är trots allt sprungen ur den så kallade andra vänstern som skapades av framlidne premiärministern Michel Rocard som hade de skandinaviska ländernas arbetsmarknadspolitik som förebild. Den andra vänstern står också nära CFDT. Macron tror på mer samverkan mellan arbetsmarknadens parter och en mindre hårdför åtstramningspolitik. Det är svårt att se när han under sina presidentår varit mindre dialogorienterad, bland annat för att fånga in högerns väljare och omintetgöra Republikanerna som politisk kraft i landet. Socialisterna krossade han redan i valet 2017. Premiärministern däremot kommer ur Republikanska partiet och det gör också ministrarna i det mäktiga stora finansdepartementet. Höjningen av pensionsåldern är en käpphäst för högerfalangen inom regeringen och La République en Marche.

Parisarna har plågats mest av strejkerna. Det har varit kaos i tunnelbanor och pendeltåg under flera veckor. Folk tar sig fram på cykel och sparkcyklar.  En del tvingas gå långa sträckor. Jag talade med en vän på telefon häromdagen när han var ute på en tur till en affär för att handla. Det tog 50 minuter att gå dit och lika långt tillbaka. Ett exempel av hundratusentals under en enda dag. Därför är parisarna mindre förtjusta i strejken än de som bor i mindre städer och på landet. Ändå är fransmännen i huvudsak välvilligt inställda till de strejkandes krav. En majoritet av franska folket är emot Macron samtidigt som en majoritet i huvudsak stöder en pensionsreform. Fast inte riktigt som Macron eller Philippe tänker sig den.

Allt mer pekar mot att de stundande helgerna blir besvärliga när tågbolaget SNCF förmodligen inte kan sätta mer än vart fjärde tåg i rullning. Fler än vanligt kommer att ta bil vilket ger oerhörda köer på vägarna. En del lär ge upp hoppet om att få se sina släktingar och stannar hemma.

Det är som ett chicken race mellan de fackliga organisationerna och regeringen om frågan som nu hamnat i centrum av arbetsmarknadskonflikten: Blir det möjligt för alla fransmän som vill träffa sina släktingar på annan ort att kunna resa med tåg eller flyg? Svaret är oklart. Det är möjligt att strejken fortsätter över själva julhelgen och tvingar många att stanna hemma.

De senaste dagarna har konflikten trappats upp. CFDT och några andra reformistiska fack beslutade sig för att också gå ut i strejk sedan premiärminister Edouard Philippe beslutat sig för att ta med en höjning av pensionsåldern i reformpaketet. ”Nu har den röda linjen passerats”, förklarade CFDT:s chef Laurent Berger och ännu fler är indragna i strejkerna. Lastbilsförarna har också börjat strejka och blockerar nu vägar runt om i Frankrike. I Parisregionen är köerna enligt uppgifter mycket långa. Det är alltså för närvarande svårt att ta sig med bil, tåg eller tunnelbana till sina arbeten. Särskilt Parisregionen är berörd.

En majoritet, 54 procent, av fransmännen stöder strejkerna men frågan är vad som händer om dessa fortsätter också under julen. Undersökningsföretagen ställer frågor om skulden för en sådan fortsättning av strejkerna. Det är inte så uppenbart vem som vinner eller förlorar men enligt Ifop är fler fransmän inställda på att ge regeringen skulden för inställda tåg i jul än att lägga ansvaret på de fackliga organisationerna. Skillnaden är dock inte särskilt stor och många respondenter i undersökningen har inte deklarerat  någon bestämd åsikt.

Det står däremot klart att en majoritet tror att konflikten kommer att bestå. Människor menar att båda parter är angelägna att vinna bataljen. De radikala facken som CGT och FO kräver att regeringen backar helt från förslaget medan det för regeringen och för Macron anses uteslutet att backa. Många politiska bedömare menar också att han hellre tar konflikten nu och kan redovisa att han genomfört sitt löfte att reformera pensionerna när det kommer till nästa presidentval 2022. Trots allt har han ju sina egna väljare i La République en Marche och en stor del av högerns väljare bakom sig och det räcker gott och väl för att säkra en förstaplats i presidentvalets första valomgång och sannolikt också vinna över Marine Le Pen i den andra och avgörande valomgången.

I morgon tisdag är det en ny stor demonstrationsdag. Det är rimligt att tro att regeringen agerar som en följd av hur framgångsrik den blir för de fackliga organisationerna. Blir trycket för stort i morgon kanske regeringen gör en reträtt och lyckas uppnå en paus i strejkerna under helgerna. Regeringsförslaget ska upp i nationalförsamlingen i slutet av januari och de fackliga har också gott om tid att förbereda nya störande aktiviteter efter trettondagshelgen.