Vem bestämmer i pensionskonflikten?

Vem bestämmer i pensionskonflikten? 150 150 Tomas Lindbom

Nu har det blivit allt tydligare att konflikten i Frankrike handlar om pensionerna. Så var det inte under början av hösten när reformen förbereddes. Folk talade om sitt missnöje med Macron och det kunde handla om allt möjligt. Nu är fokus inriktat på felen i den reform som premiärminister Edouard Philippe ska försöka lotsa igenom parlamentet nästa år. Och kritiken har också blivit allt mer tydligt formulerad. Främst handlar det om det är rimligt att också spara i underskottet när reformen sjösätts. Ska pensionsåldern höjas eller inte?

Det pågår flera parallella strider under pågående konflikt. Den första är den mellan de fackliga organisationer som är i total opposition, CGT i första rummet, och regeringen. CGT säger nej till alla förändringar och kommer att fortsätta strejken så länge den och dess medlemmar har ork och pengar. CGT vägrar också att göra en paus i strejken under jul- och nyårshelgen

CFDT och UNSA som är reformistiska fackliga organisationer har dragits in i konflikten med regeringen på grund av att den senare spelat ett högt spel för att spara pengar åt staten genom höjd pensionsålder. CFDT och UNSA är i princip ändå beredda att gå i nya seriösa förhandlingar med regeringen och är beredda att göra en paus i konflikten över jul- och nyårshelgerna så att människor kan resa bort och hälsa på sina släktingar och vänner under ledigheten.

Det råder hela tiden en spänning mellan dessa olika fackliga organisationer. Det är helt fel att påstå att “facken vill bara strejka.”

Det råder en konflikt också mellan topp och bas inom de reformistiska facken. Det visar sig nu när UNSA:s och CFDT:s ledningar vill avbryta strejken under helgerna. Gräsrötterna vägrar. De vill fortsätta eftersom de anser att risken är för stor att kampen kan förloras genom ett avbrott. Ledningarna måste sannolikt ge med sig och då har vi alltså ett totalt lamslaget Frankrike under kommande helger.

Det råder en spänning inom regeringen. Macron är trots allt sprungen ur den så kallade andra vänstern som skapades av framlidne premiärministern Michel Rocard som hade de skandinaviska ländernas arbetsmarknadspolitik som förebild. Den andra vänstern står också nära CFDT. Macron tror på mer samverkan mellan arbetsmarknadens parter och en mindre hårdför åtstramningspolitik. Det är svårt att se när han under sina presidentår varit mindre dialogorienterad, bland annat för att fånga in högerns väljare och omintetgöra Republikanerna som politisk kraft i landet. Socialisterna krossade han redan i valet 2017. Premiärministern däremot kommer ur Republikanska partiet och det gör också ministrarna i det mäktiga stora finansdepartementet. Höjningen av pensionsåldern är en käpphäst för högerfalangen inom regeringen och La République en Marche.

Parisarna har plågats mest av strejkerna. Det har varit kaos i tunnelbanor och pendeltåg under flera veckor. Folk tar sig fram på cykel och sparkcyklar.  En del tvingas gå långa sträckor. Jag talade med en vän på telefon häromdagen när han var ute på en tur till en affär för att handla. Det tog 50 minuter att gå dit och lika långt tillbaka. Ett exempel av hundratusentals under en enda dag. Därför är parisarna mindre förtjusta i strejken än de som bor i mindre städer och på landet. Ändå är fransmännen i huvudsak välvilligt inställda till de strejkandes krav. En majoritet av franska folket är emot Macron samtidigt som en majoritet i huvudsak stöder en pensionsreform. Fast inte riktigt som Macron eller Philippe tänker sig den.

Allt mer pekar mot att de stundande helgerna blir besvärliga när tågbolaget SNCF förmodligen inte kan sätta mer än vart fjärde tåg i rullning. Fler än vanligt kommer att ta bil vilket ger oerhörda köer på vägarna. En del lär ge upp hoppet om att få se sina släktingar och stannar hemma.

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.