Pensionsreformen strular fortfarande

Pensionsreformen strular fortfarande 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron befinner sig i ett läge under sin presidentperiod där alla hans reformförslag hindras. Inte enbart för att det finns en stark opposition mot själva förslagen i sig utan därför att det finns ett sådant motstånd i opinionen och i den politiska oppositionen. Han har stöd av kanske 25-30 procent av befolkningen och han har en majoritet i nationalförsamlingen men det är också allt. Hans och regeringens försök att genomföra pensionsreformen stöter på svårt motstånd och även om den till slut kan pressas igenom parlamentet kommer det att bli till priset av motsättningar på gatan, nya strejker och möjligen också ännu sämre opinionssiffror. I varje fall är det inget som tyder på att hans image stärks under 2020, snarare tvärtom.

För närvarande pågår ett utnötningskrig mot pensionsreformen i nationalförsamlingen. Det är främst vänsterpartiet La France Insoumise som på alla sätt försöker förhala processen att behandla regeringens reformförslag. Uppemot 40 000 ändringsförslag har lagts och det är självklart att det är ren obstruktion. Talmannen läste  upp exempel på ändringsförslag under plenum i nationalförsamlingen i förra veckan. I svensk översättning finns det rader av förslag där ”inte” ska ändras till ”icke”, ”inte någon” till ”ingen” och så vidare. Alla dessa förslag måste behandlas. Det är inte förvånande att processen drar ut på tiden. Dessutom obstruerar La France Insoumise på andra sätt. Partiet ställer olika ordningsfrågor som också försinkar arbetet

Parallellt med denna process har förhandlingarna med arbetsmarknadens parter gått i stå. Delvis anses det vara regeringens fel som inte har presenterat klara siffror på hur stort underskottet kommer att bli med olika alternativa förslag till finansiering av reformen.

Regeringen har nu antytt att den kommer att driva igenom hela eller delar av pensionsreformen med hjälp av paragraf 49:3 i konstitutionen. Det innebär att förslaget klubbas i regeringen och inte i parlamentet som endast kan väcka misstroendevotum. Det kommer inte att leda till att regeringen tvingas avgå. Det finns ingen majoritet för det i nationalförsamlingen. Macron har majoritet och även om vissa av hans förtroendevalda skulle avstå eller rösta emot i en misstroendeförklaring – högst osannolikt – finns det ändå andra ledamöter som kommer att avstå från att fälla en regering och utlysa en trolig konstitutionell kris.

Det är ändå problematiskt för Macron och hans regering att driva igenom pensionsreformen med hjälp av 49:3. Det ska inom parentes sägas att denna paragraf har nyttjats säkert ett femtiotal gånger under den så kallade femte republikens era, det vill säga sedan 1958. Senast skedde det vid några tillfällen under President Hollandes mandatperiod. Macron är dock  redan svårt märkt av anklagelserna om att vara en typ av kejsare med en auktoritär ledarstil. Han kommer att bli utsatt för än mer kritik och landet lamslås av nya strejker och demonstrationer om han försöker snabba på beslutsprocessen.

Det är smått obegripligt för många utländska observatörer när de ser hur Frankrike hela tiden brottas med denna form av obstruktion. Det rör sig dock om ett land som har en revolutionär tradition och en statsledning som också av tradition vill driva igenom sin politik snabbt och utan alltför mycket dialog med olika intressegrupper. När en politisk fråga är laddad så uppstår lätt denna konflikt. Det är som om revolutionsåren 1789-95 går igen. Mycket stämmer inte i den jämförelsen men det finns något i karaktärernas sätt att möta varandra som känns igen. Befolkningen i städer och byar runt om i landet lever ett helt annat liv jämfört med de grupper som bor i Paris och besätter olika poster inom statsledningen.

Hur ska nu detta sluta, frågar sig många. Sannolikt fortsätter också Frankrike att utvecklas i samma riktning som andra europeiska länder. Macron driver ju faktiskt ingen nyliberal politik. Hans pensionsreform går i viss mån att jämföra med hur det ser ut i ett land som Sverige. Det är också symptomatiskt att Sverige numera är ett svart skynke för den franska revolutionära vänstern.

När Macron har avslutat sin första mandatperiod 2022 kan han sannolikt ändå konstatera att en del av hans reformagenda kommit på plats. Frågan är till vilket pris. Möjligen ett än mer sårigt land med än större motsättningar. Om det vill sig riktigt illa kommer en majoritet att rösta på en annan kandidat än Macron i presidentvalet 2022. I så fall blir det Marine Le Pen. Den vänster som nu ställer till oreda för Macron dels i parlamentet och dels genom strejker och demonstrationer har inga utsikter att ta makten. Det är en ödets ironi att de grupper som under vissa korta perioder sedan 2017 verkat kasta landet in i en revolutionär omvälvande situation med långtgående konstitutionella konsekvenser inte har en chans att vinna ett parlamentariskt val. Marine Le Pen och hennes parti bidar lugnt sin tid, tjänar på att vänstern stökar i och utanför parlamentet och inväntar än bättre opinionssiffror.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.