Monthly Archives :

september 2020

Högern stärker sin roll i senaten
Högern stärker sin roll i senaten 150 150 Tomas Lindbom

Det har genomförts val till senaten, en av två kamrar i det franska parlamentet. Nationalförsamlingen väljs vid ett tillfälle (två söndagar och i allmänhet en månad efter presidentvalet  vart femte år) och är ett direktval. Ledamöterna i senaten sitter på ett mandat av sex år men halva senatsförsamlingen förnyas vart tredje år. Ledamöterna väljs av en elektorsförsamling som bygger i huvudsak på resultaten i val på lokal och regional nivå. Senaten är alltså garanten i det nationella parlamentet för ett territoriellt perspektiv. I det centralistiska Frankrike är det viktigt. Senaten har mest en granskande roll vid lagstiftning. Nationalförsamlingen har det sista ordet men senatens utskott håller hög klass och kan ofta förändra lagförslagen, särskilt när de tillkommit i all hast eller haft en alltför partipolitisk karaktär.

I söndags gällde valet 172 platser, alltså halva senaten. Republikanerna, den franska högern, stärkte sin ställning och är största parti. Så var det också före valet men partiets position har stärkts. Det är inte så konstigt. Republikanerna har makten i cirka 60 procent av kommunerna med mer än 9 000 invånare. Tillsammans med Socialistpartiet  dominerar Republikanerna. Det är alltså de två gamla partierna som styr ute i landet. Senaten har en konserverande funktion på flera sätt. Ledamöterna kommer från partier som särskilt tidigare spelade den avgörande rollen i fransk politik. Ledamöterna är lite äldre, kanske lite mer eftertänksamma och lite mindre propagandistiska.

Dock syns förändringar. De gröna, Europe Ecologie Les Verts, har i senare lokala val stärkt sin ställning och det visar sig också i detta  val till Senaten. De har nu garanterats en egen grupp i senaten eftersom deras antal ledamöter överskrider tolv. Även Republiken på väg, Macrons parti, är nu starkare och har blivit tredje största parti efter Republikanerna och Socialistpartiet.

Det verkar som om alla partier är mer eller mindre nöjda. Socialistpartiets tillbakagång är inte så katastrofal som väntat. De andra större grupperingarna har ökat något. Nästa val sker nästa år. Då ska fransmännen i direkta val välja ledamöter till regioner och departement. Utslaget därifrån kommer att påverka nästa indirekta senatsval som genomförs om tre år. Dessutom kommer nästa års regionala val att i hög grad avslöja stämningen hos det franska folket inför val till president och nationalförsamling 2022.

Makten och folket om en kris
Makten och folket om en kris 150 150 Tomas Lindbom

När jag  var barn minns jag de gamla säga i Sverige: ”Det är bara krig och elände i världen. Vart ska det ta vägen?” Nu säger de äldre detsamma och tycker förstås att det är värre i dag än när de (=vi) lyssnade på våra mor- och farföräldrar för sextio år sedan. Det hör väl till att äldre blir mer oroliga och minns sin barndom som mer stillsam och lycklig, även utanför lekhagen. Sverige under min uppväxttid var nog rätt fredligt trots allt. Det som var riktigt skrämmande skedde långt ifrån vårt eget land. I dag är det inte riktigt detsamma. Världen har krympt. Och för fransmännen har det alltid varit mer eller mindre kris. Jag har faktiskt heller aldrig hört en äldre fransman uttrycka sig som om allt blir värre med åren. Kanske är bilden av livet konstant mörk med roliga händelser instuckna däremellan.

Jag har nog skrivit det förr på bloggen men mitt intryck av de  femton år jag bevakat fransk politik är att kriserna kommer och går med en tät regelbundenhet. Det är ingen som tror att livet är en dans på rosor, varken rent samhälleligt eller rent personligt. Det påverkar sannolikt reaktionerna på kriserna hos människor. Framförallt tror inte fransmännen att det går att lägga ansvaret på regering och myndigheter. De går inte att lita på liksom inte heller andra människor i samhället med undantag möjligen för den egna familjen. Misstron finns där alltid och den påverkar människors beteenden i krissituationer och den påverkar hur regering och myndigheter agerar i sådana lägen.

Frankrike har en konstitution som hyllar principer om frihet, jämlikhet och broderskap. Hur ser det ut egentligen med sättet att leva efter dessa principer?  De efterföljs i juridisk mening men inte alltid politiskt. Landet har en polismakt som tenderar att utöva mer våldsmakt än som vore rimligt utifrån principerna. Invandrare behandlas ofta på ett mer misstänksamt och ibland mer våldsamt sätt än andra grupper i samhället. Statschef och regering har i princip liberala värderingar men slår till med brutalitet i krislägen. Presidenten har dessutom legala befogenheter att driva igenom lagar utan omröstning i parlamentet.

Hårdheten har sina förklaringar. Krigen avlöser varandra. I stort sett varje president har varit i krig. I landet finns ständigt farliga terrorgrupper som förbereder attentat; mot staten eller mot utvalda grupper i samhället. Under de senaste tio åren har det ständigt förekommit terrorattentat. Under Francois Hollandes fem år hotade islamistgrupper det franska samhället vid flera tillfällen. I förra veckan skedde det senaste attentatet, riktat mot satirtidningen Charlie Hebdo, låt vara att våldsmännen inte visste att de attackerade en lokal i östra Paris, där en annan redaktion tagit över efter dådet i januari 2015. Judarna har regelbundet utsatts för attentat, inte bara under det senaste decenniet.

De sociala konflikterna avlöser också varandra. Fackliga demonstrationer som kräver polisnärvaro liksom året med de gula västarna som under en kort tid tycktes hota presidentmakten. Det är ett samspel mellan makt och revoltörer som leder till dessa utbrott av våld men förklaringen är också historisk. Ett land som Frankrike som ligger mitt i Europa blir tveklöst utsatt för mer oro och våld än länder i periferin. Dessutom har Frankrike en stark vilja att spela en roll i samhällsutvecklingen internationellt. Det är ett land med stormaktsambitioner.

De vanliga fransmännen misstror staten och statens institutioner. Där skiljer de sig från svenskarna. Det går att utläsa av olika opinionsundersökningar. Det är som ett spel mellan medborgare och landets ledning. De triggar varandra och tror att våld måste mötas med våld. Och ofta är det nog så.

Hanteringen av pandemin ger också exempel på denna misstro. President Macron meddelade redan i mars att folket nu skulle kriga mot viruset. Det var hans sätt att få människor att ställa upp och ta sitt ansvar. Bara genom att stänga ner landet och kräva total uppslutning bakom en strikt lock-down förmodade han att människor skulle ta detta ansvar. Förmodligen hade han rätt. Men nu är å andra sidan många fransmän totalt ovilliga att gå in i en andra karantän, helt bortsett från de ekonomiska konsekvenserna av en sådan åtgärd. Nu är solidariteten bruten mellan makten och folket. Nu bråkar alla med alla. Inte minst bråkar lokalpolitiker med regeringen när de påtvingas hårda restriktioner som i Marseille där restauranger och barer måste stänga en andra gång.

Det är lätt att göra sig märkvärdig i Sverige och sucka över dessa fransmän som bara bråkar istället för att lösa problemen. Men alla lever i och av sin historia. Det gick att få människor att ta ansvar för att stoppa smittan i våras. Det skedde på ett sätt som kan ha varit för hårt. Å andra sidan var det förmodligen enda sättet att uppnå enigheten. Inte minst drevs denna enighet fram genom att skrämma befolkningen. Nu visar sig problemen under en andra virusvåg. Men det hade sannolikt inte gått att agera annorlunda i våras. Frankrike lever i spänningarna mellan förbud och revolt, i krig och terror men också under en viruspandemi.

 

Alla dessa franska val
Alla dessa franska val 150 150 Tomas Lindbom

I Sverige är det val vart fjärde år. Det är så enkelt. Med tre sedlar i tre olika kuvert har vi röstberättigade fyllt vår medborgerliga rätt (plikt) att rösta på förtroendevalda till riksdag, region och kommun. Så var det klart! Så enkelt är det inte i Frankrike. Här är det val nästan varje år och dessutom ofta två söndagar i rad för varje val.

Fransmännen röstar direkt på presidenten. Det sker vart femte år och är det viktigaste valet. Presidenten är en statschef med stor makt: med rätten att starta krig som överbefälhavare, upplösa nationalförsamlingen, själv bilda regering genom att utse premiärminister och i praktiken också alla ministrarna. Presidenten kan också driva igenom lagförslag utan att dessa godkänns av parlamentet.

Fransmännen röstar vart femte år också i val till nationalförsamlingen. Ledamöterna väljs i majoritetsval i två omgångar. Bara om en kandidat får mer än 50 procent sker det i en omgång. Annars sker en andra valomgång påföljande söndag. Nationalförsamlingen är den direktvalda kammaren i parlamentet. Senaten är den andra och den väljs via indirekta val som genomförs av elektorer ur folkvalda på olika nivåer, riks och territoriellt. Vart tredje år utses hälften av ledamöterna i senaten och nu den 27 september sker ett sådant val.

Frankrike har också val på regional och kommunal nivå. I mars nästa år sker val till regioner och departement. Regionerna är sjutton till antalet om man räknar med regioner ”på andra sidan haven” som Martinique och La Reunion, tretton i själva Frankrike. De skulle enligt planer ha ersatt departementen som är 101 till antalet och har en historia som sträcker sig tillbaka till franska revolutionen (1790). Nästa år i mars sker samtidigt val till regionerna och till departementen. De senare är för övrigt valkretsar för de indirekta valen till senaten. Frankrike är ju historiskt sett ett centraliserat land med stark styrning uppifrån Paris men på många sätt finns också en stark självständighet, framförallt i hur varje region eller mindre enhet ska kunna lösa de praktiska frågorna kring en lag eller en regeringsförordning. Det har inte minst märkts under pandemikrisen där en stor del av beslutsfattandet lagts på lokal nivå.

De minsta enheterna är kommunerna som är cirka 35 000 till antalet. Dessa kommuner kan vara mycket små, under tusen invånare, men ofta sker samarbeten mellan flera mindre kommuner som ligger nära varandra geografiskt. Senaste kommunalvalet skedde i år men på grund av coronaepidemin kom andra valomgången att genomföras först i slutet av juni, drygt tre månader efter den första. Borgmästaren är den centrala personen i en kommun, betydligt tyngre i politisk kraft än en kommunstyrelseordförande i Sverige.

Frankrike väljer förstås också ledamöter till Europaparlamentet. Det har länge varit ett mer uppmärksammat val i detta land jämfört med Sverige. Frankrike var ett av sex länder som skapade den europeiska gemenskapen på 1950-talet och har länge sett EU som  ett Stor-Frankrike. Fransmännen har länge också varit starkt EU-vänliga men detta har förändrats radikalt på de senare åren. Nu är eliten pro-EU medan folket i allmänhet blir alltmer kritiska, både till vänster och till höger.

I de kommunala och regionala församlingarna har fortfarande Republikanerna och även Socialisterna en stark ställning. Republiken på väg, Macrons parti, har ännu inte hunnit etablera sig på det regionala och lokala planet och i senaten. Detta är ett bekymmer för Macrons hela rörelse. Dess ordförande, Stanislas Guerini, lovar nu att det ska finnas färdiga listor i oktober till de regionala och departementala valen i mars 2021. Det finns en intern kritik mot att partiet inte fungerar på basplanet. LREM är och har alltid toppstyrts av Macron. Inför presidentvalet mobiliserade han en stor kader av välutbildade människor som nog räknade med mer inflytande efter valsegern. Nu har många tröttnat. En del undrar vad som kommer att hända med partiet när Macron inte längre är president. Antingen förlorar han i presidentvalet 2022 och blir han omvald kan han inte enligt konstitutionen sitta längre än till 2027. Häromdagen avgick exempelvis partiets vice ordförande. Han intervjuades i Le Monde. Han var inte öppet kritisk mot Macron men mellan raderna anade läsaren ett missnöje med hur partidemokratin fungerade och att partiet saknade egna politiska idéer för framtiden.

 

 

Frankrike plågas av covid-19
Frankrike plågas av covid-19 150 150 Tomas Lindbom

Det ser inte bra ut för Frankrike när det gäller spridningen av covid-19. Visserligen har antalet tester ökat jämfört med våren 2020. Det kan delvis förklara de höga siffrorna på smittade i september jämfört med mars eller april. Ändå är situationen högst problematisk. Emmanuel Macron intar dock en annan attityd i dag jämfört med i våras. Smittan ska vi leva med, inte utrota, tycks han mena.

Låt oss se utvecklingen av antalet smittade under året. Toppnoteringen i våras kom den 31 mars med drygt 7 500 fall. Men det var under en period när testerna inte hunnit utvecklas som i dag. Däremot visar utvecklingen att vi i dag har betydligt fler fall av positiva tester jämfört med sommaren. Den 30 juni noterades drygt 500 fall. Den 5 augusti 1 700 fall, den 23 augusti knappt 5 000 och den 12 september  10 500 fall. Det pendlar mellan enstaka dagar men trenden är tydlig. Utvecklingen pekar uppåt mot alltmer problematiska höjder.

Totalt har Frankrike haft cirka 400 000 fall hittills och drygt 30 000 har avlidit i sjukdomen enligt officiella källor. Det förefaller som om siffran på döda inte har ökat ännu i samma takt som antalet spårade fall. Siffran här ligger mellan 2 och 80 under de senaste veckorna. Många bedömare tror att det dröjer innan de äldre och mer känsliga för smittan blir sjuka och riskerar att dö. Än så länge har viruset satt sig på individer i de yngre åldersgrupperna, 15-30 år.

Särskilt utsatta är vissa områden i södra Frankrike som kring Bordeaux och Marseille men stora delar av landet är i ett allvarligt läge. Städerna Bordeaux och Marseille har genomfört lokala restriktioner som att restauranger och barer i vissa sammanhang ska hållas stängda. Munskydd är förstås obligatoriskt numera överallt i Frankrike och gäller generellt på arbetsplatser, i skolor utom för de minsta barnen och utomhus i offentliga miljöer.

Emmanuel Macron har intagit en mindre hård attityd nu i förhållande till i våras. Då var målet att utrota viruset. Han förklarade i ett känt tv-tal att han utropat krig mot viruset. Nu verkar linjen snarare vara att hålla det i schack. Han och många andra inser att det inte går att stänga ner Frankrike på samma sätt som i våras. Det skulle hota en ekonomi som redan är mer än ansträngd. Men flera av hans närmaste medarbetare som hälsoministern Olivier Varon vill gå längre och införa striktare bestämmelser. Ingen, inte ens flertalet virologer, kräver en ny totalstängning av det franska samhället. Det går egentligen knappast att säga att Frankrike har en strategi i dag. Snarare förefaller det som om landets ledning prövar sig fram.

De närmaste veckorna kommer att visa hur väl den nuvarande hållningen kan mota viruset tillräckligt för att inte skapa en ny katastrof. Just nu ökar antalet fall, sjukhusen bävar för när deras sjukbäddar fylls igen av svårt ansatta patienter. Och hela landet hoppas att inte coronaviruset fullständigt kommer att knäcka den franska ekonomin.

Höger, vänster, Macronemellan
Höger, vänster, Macronemellan 150 150 Tomas Lindbom

Det är arton månader fram till nästa presidentval. Det innebär att valtemperaturen i ett så genompolitiserat land som Frankrike börjar skruvas upp. General de Gaulles ursprungliga konstitution för den femte republiken stipulerade sjuåriga mandatperioder. Nu är de nere i fem och resultatet har blivit att franska presidenter i stort sett befinner sig i en ständig valrörelse. Det har också lett till att presidenterna – för att kunna genomföra sina vallöften – tvingas tänka i två mandatperioder. Ingen avundsvärd uppgift i ett land där också tålamodet hos väljarna är kort och oppositionen attackerar våldsamt och utan uppehåll. Macron söker genomföra sin modernisering av Frankrike med en position mellan starka grupper både till vänster och höger.

”Jag står varken till vänster eller till höger.” Vi minns Emmanuel Macrons formulering av sin politik i valrörelsen 2017.  Lätt chockerande eftersom dessa begrepp präglat Frankrike så starkt sedan franska revolutionen när nationalförsamlingens ledamöter satt i grupper från vänster till höger. Så är det fortfarande. Ledamöterna i hans parti Republiken på väg sitter i mitten i dagens nationalförsamling. Macron kan säga vad han vill men hans parti är ändå rent konkret i mitten mellan Nationell Samling och Republikanerna på ena sidan i salen och de gröna, socialisterna. det okuvade Frankrike (Jean-Luc Mélenchons vänsterparti) och kommunisterna till vänster.

De olika partierna och opinionsgrupperna kommer att förflytta sig och ompositionera sig ett antal gånger innan vi är framme vid valrörelsen under vintern och våren 2022. Vi ska också hålla i minnet att val till president och val till nationalförsamlingen är två helt skilda händelser. Presidentvalet sker i maj och valet till nationalförsamlingen i juni om inget oförutsett inträffar. I presidentvalet avgörs allt i en andra valomgång där de två kandidaterna med flest röster från den första valomgången ställs mot varandra. Det gynnar en viss logik som kan skifta mellan valen men som avgörs av hur många väljare som väljer den ena eller den andra som sitt andra bästa alternativ. I 2017 års val röstade knappt var fjärde väljare på Macron i första valomgången men två tredjedelar i den andra. Allt berodde på att hans motståndare i slutomgången var Marine Le Pen som ganska få väljare förutom hennes egna från första valomgången hade henne som ett bättre andrahandsalternativ.

I valet till nationalförsamlingen handlar det om en rad faktorer som att ha ett tillräckligt starkt väljarunderlag för att komma till andra valomgången och vara ett starkt parti också brett på det regionala planet. För framgång krävs också förmågan att knyta allianser inför den andra valomgången som genomförs också i dessa parlamentsval. Nationell samling som kan få fram sin kandidat att utmana om presidentposten i den andra valomgången blir missgynnad av att nästan alla andra partier är beredde att ingå karteller för att stoppa Nationell samlings starka kandidater i andra omgången. I den nu sittande nationalförsamlingen har Socialistpartiet betydligt fler mandat trots ett mycket svagt stöd i väljaropinionen (cirka 6 procent under våren 2017) än Nationell samling som är landets näst starkaste parti.

Så här långt kan vi bara ana vad som kommer att hända när det drar ihop sig till val 2022. Några tendenser har redan visat sig. Vänstern splittrades svårt under de sista åren av President Hollands mandatperiod. De gröna (Europe Ecologie les Verts, i förkortning EELV)  har stärkt sin roll medan Socialistpartiet är ännu svagare nu än ens under valen 2017. Det finns förespråkare för en kartell mellan dessa båda partier. Det är dock svårt att tro på en hållbar förening av dessa båda partier. Skillnaderna politiskt är möjligen inte så stora i dag men historiskt sett kommer de från så olika världar. Ett tillväxtvänligt parti med förankring i industrisamhället ska fusionera med ett tillväxtkritiskt parti med en kortare historia så knuten till service- och tjänstesamhället och miljö- och klimatvärlden. Det är lättare att tänka sig att en grön socialist som borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo skulle kunna samla människor bakom sig än att börja med att föra samman två partier till en allians eller kartell i ett val.  Fransk tradition bygger mer på att ledare leder sina medlemmar, sina supporters än att partier och gräsrötter enas om en gemensam linje och en gemensam ledare.

Republikanerna hotas av att Macron skapat spänningar inom sitt parti. En del av partiets ledare har redan gått över till Republiken på väg och till ledande poster inom den nuvarande regeringen. Andra strider med varandra om makten inom Republikanerna. En och annan sneglar mot Nationell samling som står stadigt på en oppositionslinje mot Macron.

Opinionssiffrorna visar att Macron har en förhållandevis god ställning i dag med  över 30 procents väljarstöd. En president är alltid kritiserad av väljarna men han är klart starkare opinionsmässigt än både Hollande och Sarkozy  var när de hade två år kvar till kommande val.

Macron kan dock inte räkna med att läget är stabilt. Det är aldrig stabilt i Frankrike. Det nya arbetsåret har redan sin hotbild klar. Coronaviruset attackerar ånyo landet och siffror på nysmittade per dag liknar dem som gällde under de svåra månaderna i våras. Ekonomin är i kris med en hög arbetslöshet och starkt sjunkande BNP. Macron tänker driva igenom en pensionsreform som de flesta är emot. Brottsligheten är en aktuell fråga i landet. Människor anser inte att regeringen gör tillräckligt för att minska antalet våldsbrott som ökat under de senaste åren. Dessa frågor gynnar särskilt Republikanerna och Nationell samling. Nya sociala uppror kan också gynna vänstern.

Macrons trumfkort är ändå att kunna spela ut vänstern mot högern och framförallt plocka röster i det politiska landskapet i mitten. De socialdemokratiska rösterna tog han redan 2017. Nu har han rätt framgångsrikt gnagt bit för bit av de väljarunderlag som tidigare var en självklar del av Republikanerna, den moderata högern. Som jag brukar skriva: Det kommande året blir spännande för den som intresserar sig för fransk politik. Nästan allt kan hända. Åtminstone finns det alltid en rad oförutsägbara händelser som kommer att skaka om alla profetior vi kunnat uppställa.

  • 1
  • 2