Höger, vänster, Macronemellan

Höger, vänster, Macronemellan 150 150 Tomas Lindbom

Det är arton månader fram till nästa presidentval. Det innebär att valtemperaturen i ett så genompolitiserat land som Frankrike börjar skruvas upp. General de Gaulles ursprungliga konstitution för den femte republiken stipulerade sjuåriga mandatperioder. Nu är de nere i fem och resultatet har blivit att franska presidenter i stort sett befinner sig i en ständig valrörelse. Det har också lett till att presidenterna – för att kunna genomföra sina vallöften – tvingas tänka i två mandatperioder. Ingen avundsvärd uppgift i ett land där också tålamodet hos väljarna är kort och oppositionen attackerar våldsamt och utan uppehåll. Macron söker genomföra sin modernisering av Frankrike med en position mellan starka grupper både till vänster och höger.

”Jag står varken till vänster eller till höger.” Vi minns Emmanuel Macrons formulering av sin politik i valrörelsen 2017.  Lätt chockerande eftersom dessa begrepp präglat Frankrike så starkt sedan franska revolutionen när nationalförsamlingens ledamöter satt i grupper från vänster till höger. Så är det fortfarande. Ledamöterna i hans parti Republiken på väg sitter i mitten i dagens nationalförsamling. Macron kan säga vad han vill men hans parti är ändå rent konkret i mitten mellan Nationell Samling och Republikanerna på ena sidan i salen och de gröna, socialisterna. det okuvade Frankrike (Jean-Luc Mélenchons vänsterparti) och kommunisterna till vänster.

De olika partierna och opinionsgrupperna kommer att förflytta sig och ompositionera sig ett antal gånger innan vi är framme vid valrörelsen under vintern och våren 2022. Vi ska också hålla i minnet att val till president och val till nationalförsamlingen är två helt skilda händelser. Presidentvalet sker i maj och valet till nationalförsamlingen i juni om inget oförutsett inträffar. I presidentvalet avgörs allt i en andra valomgång där de två kandidaterna med flest röster från den första valomgången ställs mot varandra. Det gynnar en viss logik som kan skifta mellan valen men som avgörs av hur många väljare som väljer den ena eller den andra som sitt andra bästa alternativ. I 2017 års val röstade knappt var fjärde väljare på Macron i första valomgången men två tredjedelar i den andra. Allt berodde på att hans motståndare i slutomgången var Marine Le Pen som ganska få väljare förutom hennes egna från första valomgången hade henne som ett bättre andrahandsalternativ.

I valet till nationalförsamlingen handlar det om en rad faktorer som att ha ett tillräckligt starkt väljarunderlag för att komma till andra valomgången och vara ett starkt parti också brett på det regionala planet. För framgång krävs också förmågan att knyta allianser inför den andra valomgången som genomförs också i dessa parlamentsval. Nationell samling som kan få fram sin kandidat att utmana om presidentposten i den andra valomgången blir missgynnad av att nästan alla andra partier är beredde att ingå karteller för att stoppa Nationell samlings starka kandidater i andra omgången. I den nu sittande nationalförsamlingen har Socialistpartiet betydligt fler mandat trots ett mycket svagt stöd i väljaropinionen (cirka 6 procent under våren 2017) än Nationell samling som är landets näst starkaste parti.

Så här långt kan vi bara ana vad som kommer att hända när det drar ihop sig till val 2022. Några tendenser har redan visat sig. Vänstern splittrades svårt under de sista åren av President Hollands mandatperiod. De gröna (Europe Ecologie les Verts, i förkortning EELV)  har stärkt sin roll medan Socialistpartiet är ännu svagare nu än ens under valen 2017. Det finns förespråkare för en kartell mellan dessa båda partier. Det är dock svårt att tro på en hållbar förening av dessa båda partier. Skillnaderna politiskt är möjligen inte så stora i dag men historiskt sett kommer de från så olika världar. Ett tillväxtvänligt parti med förankring i industrisamhället ska fusionera med ett tillväxtkritiskt parti med en kortare historia så knuten till service- och tjänstesamhället och miljö- och klimatvärlden. Det är lättare att tänka sig att en grön socialist som borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo skulle kunna samla människor bakom sig än att börja med att föra samman två partier till en allians eller kartell i ett val.  Fransk tradition bygger mer på att ledare leder sina medlemmar, sina supporters än att partier och gräsrötter enas om en gemensam linje och en gemensam ledare.

Republikanerna hotas av att Macron skapat spänningar inom sitt parti. En del av partiets ledare har redan gått över till Republiken på väg och till ledande poster inom den nuvarande regeringen. Andra strider med varandra om makten inom Republikanerna. En och annan sneglar mot Nationell samling som står stadigt på en oppositionslinje mot Macron.

Opinionssiffrorna visar att Macron har en förhållandevis god ställning i dag med  över 30 procents väljarstöd. En president är alltid kritiserad av väljarna men han är klart starkare opinionsmässigt än både Hollande och Sarkozy  var när de hade två år kvar till kommande val.

Macron kan dock inte räkna med att läget är stabilt. Det är aldrig stabilt i Frankrike. Det nya arbetsåret har redan sin hotbild klar. Coronaviruset attackerar ånyo landet och siffror på nysmittade per dag liknar dem som gällde under de svåra månaderna i våras. Ekonomin är i kris med en hög arbetslöshet och starkt sjunkande BNP. Macron tänker driva igenom en pensionsreform som de flesta är emot. Brottsligheten är en aktuell fråga i landet. Människor anser inte att regeringen gör tillräckligt för att minska antalet våldsbrott som ökat under de senaste åren. Dessa frågor gynnar särskilt Republikanerna och Nationell samling. Nya sociala uppror kan också gynna vänstern.

Macrons trumfkort är ändå att kunna spela ut vänstern mot högern och framförallt plocka röster i det politiska landskapet i mitten. De socialdemokratiska rösterna tog han redan 2017. Nu har han rätt framgångsrikt gnagt bit för bit av de väljarunderlag som tidigare var en självklar del av Republikanerna, den moderata högern. Som jag brukar skriva: Det kommande året blir spännande för den som intresserar sig för fransk politik. Nästan allt kan hända. Åtminstone finns det alltid en rad oförutsägbara händelser som kommer att skaka om alla profetior vi kunnat uppställa.

Leave a Reply

Your email address will not be published.