Macron och republiken

• september 6, 2020
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike är en nation som vårdar sin historia. Häromdagen talade President Macron över 150-årsminnet av den franska republiken. Den 2 september 1870 inringades de franska trupperna av tyskar i Sedan i nordöstra Frankrike i det krig som kom att kallas fransk-tyska kriget 1870-71. Kejsaren Napoleon III tillfångatogs och omedelbart utropade regeringen i Paris den tredje republiken. Två dagar senare höll Leon Gambetta, fransk politiker, ett tal i det lagstiftande rådet och förklarade kejsaren för alltid avsatt.

Sedan detta historiska ögonblick 1870 har Frankrike förblivit en republik om än med olika konstitutioner. Den nuvarande femte republiken har i en mening återknutit till monarki och kejsardöme. Presidenten har stor makt och väljs direkt av folket. Flera av presidenterna, också den nuvarande, framträder som vore de monarker. En del kallar också den nuvarande femte republiken för den monarkiska republiken.

Emmanuel Macron gav i sitt tal den 4 september 2020 sin tolkning av begreppet franska republiken. Han gav därmed också en bild av vem han är eller åtminstone hur han vill framstå i offentligt ljus. Det har också skett en förändring i hans syn på republiken sedan valrörelsen 2017. I talet häromdagen betonade han att republikens värderingar faktiskt sträcker sig inte bara tillbaka till den första republiken som inföll under revolutionsåren på 1790-talet. Han kopplar tillbaka till upplysningstiden. Han betonar naturligtvis de tre begreppen frihet, jämlikhet och broderskap som bar fram själva revolutionen. Och han betonar också självklart betydelsen av sekularismen eller laïcité som det heter på franska; ett begrepp som innebär att staten ska vara neutral i förhållande till olika trosriktningar och samfund. När den tredje republiken tydligt gjorde gränsdragningen mellan stat och religion handlade det om att bryta den katolska kyrkans makt. I dag handlar det inte minst om förhållandet till islam.

Macron har sedan valsegern 2017 alltmer tagit stöd av högern i sin regeringsutövning och i viss mån också i sin politik. Han har lagt de tunga ministerposterna i händerna på tidigare högerpolitiker. Han har också alltmer kommit att formulera värderingsfrågor på ett sätt som närmar honom till högern. Den franska identiteten blir viktigare och den kopplas gärna till den franska historien, långt före den multikulturella period som Frankrike nu befinner sig i. Det innebär också att hans syn på sekularismen tenderar att bli ett försvar för att staten ska vara neutral men att samhället däremot gott kan främja traditionella kristna värden. Macron tillhör långt ifrån de politiker som exkluderar muslimer eller judar från att vara en självklar del av den franska identiteten i bred mening men hans historiska synsätt gör honom ändå mer benägen att lyfta fram det kristna när det kommer till hur de andliga och religiösa frågorna bör påverka till exempel samhällstänkandet och utbildningen i skolorna. Macron är sannolikt mindre benägen att försvara ett multikulturellt samhälle än han var 2017 och mer inställd på att arbeta för invandrares fulla integration i Frankrikes tradition.

Macron är också en president som inte väjer för sin rätt till makt och inflytande. Kritiker har pekat på hans kejserliga framtoning. Han är angelägen om att hans nation spelar en viktig roll på den internationella scenen. Han vill gärna göra Frankrike till EU:s ledande nation och honom till EU:s inofficiella härskare. Han har samtidigt också starka ambitioner på det inrikespolitiska området. Hans bok Révolution som han skrev 2016 pekar mot stora förändringar i det franska samhället. Han vill stimulera och utveckla näringslivet, modernisera staten, samtidigt förstärka territoriernas ansvarsområden och utveckla en form av medborgarinflytande genom regelbundna och väl organiserade möten runt om i landet kring aktuella politiska frågor. En form av direktdemokrati. Macron är där trogen stiftaren av femte republikens konstitution, General de Gaulles syn på ett direkt förhållande mellan folk och president, där den lagstiftande församlingen har en mindre framträdande roll.

Emmanuel Macron är en komplex person. Det är orimligt att beskriva honom som enbart liberal eller, än mindre korrekt, som en president för de rika. Det är enkla och rätt meningslösa etiketter som då sätts på en politiker som är så påfallande sammansatt, både som person och som ledare. Han är liberal i meningen att han vill göra vissa avregleringar i det franska samhället men från en punkt som är ovanligt etatistisk jämfört med länder som de skandinaviska. Han är alltför social och alltför medveten om välfärdsstatens betydelse för att kallas en president för de rika. Tvärtom har han visat under pandemikrisen att han öppnat för statliga bidrag i en omfattning som aldrig tidigare i fransk historia. Han har en kejserlig och en traditionalistisk sida som snarare gör honom till konservativ. Han är på samma gång socialliberal, liberal och konservativ. Han är i hög grad en modernist och en anhängare av global handel men under stränga villkor. Frankrikes egna intressen kommer  i första hand.