Polisvåldet skrämmer

Polisvåldet skrämmer 150 150 Tomas Lindbom

Förra lördagen var Michel Zecler på väg till sin musikstudio i ett av innerstadskvarteren i Paris. Han bar inte munskydd. När han såg fyra polismän komma mot honom flydde han in i sin studio för att slippa böter. Polismännen trängde sig in och började innanför dörren att utsätta denne man för hugg och slag. Det finns kameraövervakning i studion. Allt som sker ligger nu på internet. Misshandeln fortsatte sedan på trottoaren innan grannar började ropa. Det finns olika uppgifter om hur länge misshandeln pågick men kortaste tiden är fem minuter. Zeclers ansikte är påtagligt tilltygat av slagen. Behöver det sedan tilläggas att mannen var svart?

Någon dag senare skedde ett andra övergrepp av polisen vid Place de la République när människor demonstrerade mot ett lagförslag som ska hindra fotografering när polisen gör vissa beslag och frihetsberövar personer av säkerhetsskäl.

Polisbrutaliteten i Frankrike är ökänd. Den förekommer dokumenterad som i fallet med Michel Zecler och det är ställt utom tvivel att mörkertalet är stort. Övergreppet i musikstudion är så uppenbart kopplat också till rasismen hos polisen. Allt går att bortförklara men det finns en gräns när alla måste se vad som pågår.

Polisen är pressad fysiskt och psykiskt. Dess roll i alla de konflikter som Frankrike genomlevt under senare år har varit närmast omänsklig. Till det ska läggas låg utbildning av poliskåren och förhållandevis låga löner. Det är ändå dåliga ursäkter för dessa övergrepp.  Och dessa problem och missförhållanden pekar inte minst mot polischeferna och ytterst landets inrikesminister som är ansvarig. I Frankrike råder en tydlig hierarki. Ministern styr över polisen.

Sedan i somras heter inrikesministern Gérald Darmanin. Han är ung, 38 år. Kommer ur högerns led. Hans stora förebild är förre presidenten Nicolas Sarkozy. Han kallas “bébé-Sarko”. Han har bland annat lärt sig att göra tillspetsade uttalanden som sin förebild. Ett av de mer kända av Darmanin är “När jag hör ordet polisvåld så storknar jag.” Han anser av princip att polisens våld är en självklar del av uppdraget att skydda republiken. Var gränsen för honom  går till det oanständiga kan man verkligen fråga sig.

Igår kväll var inrikesministern inbjuden att svara på frågor om de aktuella händelserna i France Télévisions stora nyhetssändning. Han föreföll påtagligt nervös. Det är en påfallande liten och tunn typ, denne Gérald Darmanin, men han visar i ord fram en kaxig attityd. I intervjun tog han ändå avstånd från polisövergreppet på Michel Zecler. Han har också tagit de fyra polismännen ur tjänst till dess att dom fallit. Ärendet är under utredning.

Det står helt klart att Zecler räddades av att han installerat en kamera i sin studio. “Utan den hade jag suttit i fängelse nu”, har han sagt i media. Polisernas första version av händelsen var förstås en helt annan. Nu kan de inte längre skylla misshandeln på offret. Bilderna talar för sig själva.

Den franska opinionen blir alltmer misstrogen mot polisen. Förtroendet har sjunkit och ligger nu på 65 procent. Det kan låta mycket men är ändå en signal om att polisvåldet håller på att bli en problematisk fråga, också för regeringen. Den vanlige fransmannen har en ganska hög tolerans mot polisens arbetsmetoder men det finns förstås en gräns. De yngre vuxna brukar ha en betydligt mer kritisk inställning till poliskåren än äldre. När en av tre medborgare är misstrogen mot polisen betyder det att även bland medelålders och äldre växer kritiken.

Nu kommer premiärminister Jean Castex att omarbeta den lag som ska förbjuda filmning av vissa polisingripanden. Vänstern kan få en fråga att samlas kring. För Macron blir det allt svårare att säga att han är varken vänster eller höger. Han behöver också en del moderata vänsterväljare för att vinna nästa val. Det räcker inte med att visa upp “bébé-Sarko” för att få ett andra mandat som Frankrikes president i valet 2022.

Leave a Reply

Your email address will not be published.