Politiken under 2020

Politiken under 2020 150 150 Tomas Lindbom

Det har varit ett märkligt år 2020. Detta konstaterande gör väl alla. Inget originellt alltså att påstå det. Frankrike tillhör de europeiska länder som varit mest drabbat. Två vågor av corona och en ekonomi som sviktar.

En kris av den omfattningen som pandemin inneburit har skapat en annan form av politisk debatt. Fokus har riktats i än högre grad mot den sittande majoriteten och främst mot presidenten. Borde inte det ha vitaliserat debatten? Borde inte oppositionen varit än mer motiverad att kritisera den politiska ledningens beslut? Härvidlag påminner Frankrike om Sverige. Det har aldrig talats om borgfred men tonläget har ändå varit förhållandevis nedskruvat om man jämför med andra kriser i landet under de senaste åren. Debatten om arbetsrätten var intensiv och sårig, först under Francois Hollandes sista år vid makten och sedan under Emmanuel Macrons första år som president. Det rådde också stora motsättningar mellan regering och opposition kring gula västarna och våldsamheterna på gator och torg under året före covid-19-utbrottet. Pandemin var förstås inte regeringens fel men den kunde ju ha anklagats för bristande ledningsförmåga. Visst har det funnits kritik men inte i den omfattning som hade kunnat förväntas. Sannolikt insåg oppositionen att de flesta medborgare inordnade sig under de regler som president och regering utfärdade. “Oj, vad disciplinerade vi har varit under pandemin”, har jag hört många säga under de här månaderna och inte utan stolthet i rösten.

De politiska partierna har haft svårt att driva andra frågor. Det råder en form av stiltje i debatten. Ett förlorat år när det gäller både reflektion och reformförslag. Ett kommunalval har genomförts under 2020 med en första valomgång som planerat i mars och en uppskjuten andra valomgång i juni. Det gav vissa signaler om delvis nya preferenser i valmanskåren. De gröna gjorde framsteg och knep borgmästarplatserna i några större städer. Ändå innebär alltid valen som hålls mellan presidentvalen  en möjlighet för väljarna att protestera mot den politiska majoriteten i Paris. Och debatterna före själva valdagarna var bleka, särskilt av naturliga skäl den som föregick den andra omgången, mitt under krisen.

Pandemin skulle möjligen ha kunnat ge nya politikerämnen en chans att träda fram och visa tecken på statsmannaskap. Så har inte varit fallet. Edouard Philippe var premiärminister under den första vågen och han fick höga popularitetssiffror när han blev utbytt i somras. Men han kommer inte att kunna utmana Macron inför nästa presidentval och någon annan roll större än premiärministerns finns ju inte att sikta mot. Den nye premiärministern Jean Castex är mer av en tjänsteman än politiker i sin framtoning. Han har som uppdrag att kratta i manegen för sin president så att denne kan ägna sig åt valrörelsen för omval 2022.

Oppositionen har bekymmer. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon har redan deklarerat att han ställer upp för ännu ett presidentval men han lär ha lika små möjligheter att vinna denna gång som de två tidigare. Socialisterna kan sätta visst hopp till borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo men hon har heller inte framträtt med någon särskild ljusglans under 2020. Republikanerna letar fortfarande efter en lika karismatisk ledare som Nicolas Sarkozy och det börjar bli ont om tid nu. Ingen har den lyskraft som behövs. Ingen har under 2020 stigit fram som en värdig motståndare till Emmanuel Macron.

Detsamma gäller Nationell samling. Marine Le Pen tycks fortfarande ha greppet om sitt parti men har inte lyckats bryta in i nya väljargrupper under detta år. Pandemin har inte hjälpt henne. Inte ens debatten om islamismen som Macron drog igång under hösten har givit henne några poäng. Hon skäller och hon slamrar men ingen bryr sig riktigt längre. Hennes systerdotter Marion Maréchal känns som en möjlig utmanare men denna kvinna är nog tillräckligt klok att vänta ett tag till. När moster Marine definitivt går på tomgång kan hon om några år stiga fram som extremhögerns ledare.

Ett magert politiskt 2020 i Frankrike kan jag konstatera. Det var nog ändå ett undantag. I detta politiserade land kommer debatten garanterat igång igen. När folk får ta av sig munskydden och börja kindpussas igen kommer också de politiska samtalen och grälen att ta fart. I nationalförsamlingen, i media och vid kaféernas bardiskar.

Leave a Reply

Your email address will not be published.