Debatt om att ändra i styrelseskicket

Debatt om att ändra i styrelseskicket 150 150 Tomas Lindbom

Konstitutionen är en viktig politisk fråga i Frankrike. Den som läst den franska historien vet att landet sedan revolutionen 1789 haft fem republiker och tre kejsardömen och även ett par relativt kortlivade kungadömen. Det är inte oviktigt vilken typ av statschef som landet har, minst lika viktigt som vem det är. Under Macrons mandatperiod har denna debatt snarare ökat i intensitet och skärpts i argumentationen.

Läsaren kanske minns att Emmanuel Macron under de första regeringsåren starkt anklagades för att vara en president med en stark självbild och höga maktambitioner som gav upphov till namnet “Jupiter”. Till skillnad från sina föregångare saknade han ett parti med folklig förankring. Republiken på väg (LREM) tillkom mer för att bli stödtrupper till hans valkampanj och uppfattades i hög grad som ett transportkompani i nationalförsamlingen efter valet.  Så illa var det inte men en stor del av alla som frivilligt engagerade sig i valkampanjen har förlorat intresset för det politiska livet. Republiken på väg påminner mer om det amerikanska partierna som uppstår före valen och däremellan lever ett mer sömnigt liv.

Medborgarengagemanget har andra brister i Frankrike. Partierna samlar allt färre och allt äldre medlemmar. Det är självfallet inte unikt för västerlandets demokratier. Samtidigt är det politiska intresset stort i detta land och måste kanaliseras på något sätt. Macron själv har försökt med medborgarförsamlingar. En sådan bestod av 150 slumpvis utvalda personer som under ett knappt halvår diskuterade miljöfrågan och kom med 149 förslag till förbättringar på detta område till presidenten. Ett annat var de kommunvisa grupperna av medborgarna som diskuterade olika politiska frågor och lämnade förslag till regeringen. Dessa grupper skapades av Macron när de gula västarna tvingat honom till att förbättra relationerna mellan makten och folket.

Det okuvade Frankrike (LFI) under ledning av Jean Luc Mélenchon har under flera år drivit kravet på en ny konstitution, den sjätte republiken, som ska göra valsystemet mer i linje med röstetalen i valen och öka parlamentets makt på presidentmaktens bekostnad. Krav på mer proportionalitet väcks också, inte oväntat, av Nationell Samling (RN) som förlorar inflytande genom att nuvarande system i hög grad bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar.

Ett originellt förslag kommer från en ledamot av Republikanerna i nationalförsamlingen  Han förordar en tredje kammare vid sidan om nationalförsamlingen och senaten. Den ska fyllas av vanliga medborgare som väljs i direktval för att bidra till mer öppen reflektion kring politiska frågor och därmed stimulera de traditionella, beslutande kamrarna att fatta mer insiktsfulla beslut som också närmar sig folkets ståndpunkter i olika frågor.

Den franska debatten handlar i mycket om det påtagliga och beklagliga avståndet mellan eliten och folket. Nära den debatten finns spänningen mellan dem som förordar mer nationalism och dem som är mer för öppna gränser, ökad frihandel och global samverkan. Marine Le Pens ökade framgångar i opinionsmätningarna kan hänföras till denna spänning. Så många fransmän är så upprörda över den stora makt som president, regering och den starka statsapparaten har i landet. Paris är ett skällsord för merparten av dem som inte bor där. Paris står för överordning, maktmissbruk, oförmåga att förstå vanligt folks uppfattningar och behov. Frustrationen har växt under många år, sedan ekonomin började hacka och gnissla redan på 1970-talet och människor upplevde att de fick det allt sämre ekonomiskt. Så kom sedan invandringen och kriminaliteten verkade öka alltmer. Fältropet från allt fler blev att stänga gränserna mot omvärldens upplevda hot.

Det politiska begreppet souverainisme lyfts fram av flera debattörer, nu senast av Natacha Polony, redaktören för en av de största politiska veckotidningarna i landet, nämligen Marianne. Hennes senaste bok har titeln “Lever vi fortfarande i en demokrati?” där hon ifrågasätter den nationella suveräniteten i en tid när det globala inflytande växer.

Det skrivs böcker av journalister som hyllar den franska, traditionella identiteten och dessa böcker säljer bäst. Ett välkänt exempel är journalisten Eric Zemmour vars böcker når upplagesiffror kring en halv miljon. Han beskriver från ett konservativt och muslimkritiskt perspektiv ett Frankrike i moraliskt och politiskt förfall. Hans åsikter talar till väldigt många som är frustrerade över Frankrikes utveckling i stort. Av hans supportrar finns det en del som nu hoppas att han ska presentera sig som kandidat i nästa presidentval. Ryktet går men han tiger än så länge som muren.

Debatten är alltså livlig och spänner över en rad områden, från mer filosofiska till konkreta förslag om förändringar i konstitutionen. Debatten är ju ett tecken på att Frankrike är ett land som inte väjer för nya svåra politiska frågor. Allt pekar på att landet nu håller på att återigen rita om den politiska spelplanen. jag har nämnt Arnaud Montebourgs namn i tidigare blogginlägg. Han kan som politiker räknas in i gruppen av souverainister eller nationella. Där finns förstås Marine Le Pen. Vänsterledaren Jean Luc Mélenchon har starka inslag av nationellt tänkande i sitt program men utan att vara främlingsfientlig. Republikanerna har också en stark falang som drar åt det nationella. Kvar står Macron och hans parti, en del av den mer liberala högern och Socialistpartiet som dock är starkt försvagat. De senare representerar den socialliberala och liberala hållningen. Hur detta ska sluta i valen 2022 är sannerligen inte lätt att säga. Vi får i bloggen anledning att följa debatten noga.

 

 

1 comment
  • Leif Mohlin

    Återigen en spännande text.
    Har ju sen barnsben gillat tiden fram till 1800-talet och det stora syndafallet, dvs nationalismens tillblivelse. Det är ett märkligt koncept med sjuk attraktionskraft (den enda kraften bredvid religion som kan förorsaka krigisk masshypnos bl a). Men klart nationalismen även innehåller mycket av sunt förnuft så inte bara extrema individer lockas. Fascineras av pendeln mellan perspektiven.

    Många lär ju vilja bestraffa det rådande öppna liberala perspektivet vid nästa val osv.

    Femte republiken kan verkligen kritiseras utifrån att i sin jakt på kontinuitet och beslutsfähiga regeringar så är det en relativt liten del av befolkningen som känner att de är representerade. Klassiskt problem – och vi såg ju hur regeringsbildningen drog ut på tiden i Sverige senast som ett ex på motsatsen. Tänker ofta på att partier måste tänka på att bottna i dina väljargrupper och att dessa grupper därigenom känner att systemet har legitimitet.

Leave a Reply

Your email address will not be published.