På väg till en mindre stad i Frankrike

På väg till en mindre stad i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Jag har en vän som alltid påpekar för mig hur uselt centralistisk jag är i min syn på Frankrike. Allt handlar om Paris, säger han och hans kritik riktar sig inte bara mot mig som anklagas för att bara intressera mig för huvudstaden. Han menar att allt inom politik och media kretsar kring Paris och att det övriga landet alltid missgynnas på olika sätt. Ibland en kritik som är orättvis och slentrianmässig men som också faller väl in i kritiken av att landet är indelat i den urbana eliten i Paris och vanligt folk.

Dock, jag kan bättra mig och ta tåget ut i provinsen, som det heter om landet utanför Paris. Jag åkte till Poitiers igår. Nu råkar Frankrike ha ett väl utvecklat järnvägssystem med sina tgv-tåg. Jag tog mig på morgonen till Gare Montparnasse som numera liknar en flygplats mer än en järnvägsstation. Lyxbutikerna dominerar. Det är rena fina golv som i gallerierna på Champs Elysées. Och behagliga dofter och inget buller. Jag går in i en tidningsaffär och möts av en förtjusande ung dam i uniform som leende frågor vad jag önskar. “Tidningen Libération och en flaska vatten.” “Oh, det ordnar vi och hur vill min herre betala?” “Med kort”, svarar jag. Den unga damen visar med en väl balanserad handrörelse var kortmaskinerna finns och jag gör min betalning. Allt var verkligen förtjusande.

Tågen är snabba och bekvämliga och går i tid och kommer fram i tid. Där sitter vi resenärer med våra munskydd och arbetar wifi men det går så bra. Och vi påminns om att när som helst kan det komma en kontrollör och titta i våra vaccinationspass som är obligatoriska på resan. Men ingen kom.

En timme och tjugo minuter senare anländer jag till Poitiers. Det är staden som i historien mest är känd för slaget 732 när kung Karl Martel slog tillbaka morerna, ett viktigt slag för kristenhetens ställning i Mellaneuropa. Staden är för övrigt en av många historiskt intressanta platser i landet. Brukar kallas de hundra kyrktornens stad, bland annat med flera medeltida katedraler.

Här lever knappt hundratusen invånare i en levande stad i en historisk miljö med en vacker och genomtänkt arkitektur. Jag går på gatorna och känner lugnet. Jag noterar alla kulturella platser, jag ser studenternas påverkan på stadens liv. Och jag kan inte undgå att se att det förstås också är en dröm för den burgna medelklassen. Det katolska sätter sin prägel på stadens liv.

“Vi har några utslagna män med hundar som kan vara lite aggressiva ibland. Männen alltså”, förklarar min ledsagarinna. Värre än så tycks det inte vara.

Poitiers har sin karaktär men som alla brukar säga. Frankrike har allt. De fattiga bergsbyarna, förorterna med stora sociala problem, tråkiga städer som vuxit ur sina gamla kostymer och skapat trista förorter. Och så vidare. Poitiers känns som lugn, stilla och välkomnande för den som vill tillgodogöra sig historisk skönhet, klassisk kultur och stillhet. Jag säger inte nej.

Just det, hur blev det med Libération som jag köpte av den leende, uniformerade försäljaren på Gare Montparnasse? Jo, jag fick fördjupa mig i artiklar om Anne Hidalgo, Paris´ socialistiska borgmästare som nu beslutat sig för att kandidera som president i nästa års val. Hon har verkat ett knappt decennium som borgmästare och satt sin prägel på stan. Hennes gröna profil är tydlig och hon vågar utmana stadens billobby. Paris blir allt mer en stad att leva i för vanliga medborgare. Den blir aldrig så lugn som Poitiers men har ambitionen att bli lika grön. Ska bli intressant att se om franska folket vill ha en grön vänsterpolitiker från Paris som president 2022.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.