Vänstern står lika splittrad som tidigare

Vänstern står lika splittrad som tidigare 150 150 Tomas Lindbom

Det är höga odds på att få en vänsterkandidat som president i Frankrike nästa år. Det saknas inte kandidater men ingen förmår kravla sig över fem-sex- sju procent utom en, Jean-Luc Mélenchon som har ett stöd på drygt tio procent. Frågan är förstås varför, när ändå landet har en radikal tradition och det finns gott om fattigt folk och högröstade och verbalt skickliga vänsterdebattörer.

Det finns inte ett svar på frågan varför vänstern klarar sig så dåligt men ett par som kastar lite ljus över det politiska läget i Frankrike i dag. Det första svaret handlar om att människor inte kopplar välfärdssamhället till vänstern. Det andra svaret handlar om att det finns starka krafter i alla samhällsklasser som värderar nationell identitet som ett centralt ämne.

Frankrike utvecklade sin välfärdsstat efter andra världskriget och det var inte under samma motstånd från högern som i Skandinavien och i de anglosaxiska länderna. Frankrikes höger har under decennier dominerats av gaullismen som mer kunde betraktas som socialkonservativ än liberal. När de senaste presidenterna petar i några små delar av välfärdsbygget får de stark kritik men den kritiken fick också socialisten Francois Hollande ta emot när han som president 2012-17 sökte rucka på gamla regler inom arbetsrätten eller var försiktig med att skärpa skatter mot de rika.

Fransmän i allmänhet ser välfärdssamhället som en erövrad och beständig ordning och inte en politik som har stöd från vänster men attackeras från höger. Välfärd och köpkraft, frihet och jämlikhet ses som en helhet och många har fortfarande minnen av de goda åren fram till slutet av 1970-talet, år då gaullister och center-högerpolitiker dominerade med låga skatter, fri företagsamhet och generösa sociala bidrag.

Den nationella identiteten har alltmer blivit en viktig fråga för fransmännen. Arbetarklassen röstade i stor utsträckning på kommunisterna fram till mitten av 1980-talet. Därefter gick de över till Nationella fronten. Socialistpartiet däremot har varit den lägre medelklassens parti. Idag har andra partier tagit väljare från dem. Många har blivit Macronanhängare, en del gröna och ytterligare andra har gått till ultrakonservativa och högerradikala grupperingar. Framförallt har Socialistpartiet förlorat sin profil och hamnat i nästan samma krisläge som Liberalerna i Sverige. Partiets ståndpunkter retar få men lockar ännu färre.

Eric Zemmours framgångar speglar denna förflyttning av väljaropinionen från sociala klassperspektiv till uppfattningen att landet behöver en tydlig nationell identitet. Den senare riktar förstås udden särskilt mot den muslimska invandringen som oroar så många.

Vänstern har svårt att göra sig gällande i en tid när tron på de politiska partierna försvagats. Människor talar inte om nya välfärdsreformer utan klagar på fattigdom och attackerar alla etablerade partier. Och kräver stopp för invandringen och rensning av utsatta förorter från muslimer.

Jean-Luc Mélenchons parti är starkast men gör intryck av att vara för extremt. De gröna hamnar i samma läge som i Sverige. Frågan är viktig men inte tillräckligt laddad. Och övrig vänster som Socialistpartiet förefaller mest av allt profillös. Fortfarande hoppas en del att de gröna och Socialistpartiet enas om en kandidat.  Skulle så ske blir inte, enligt opinionsmätningarna, mycket vunnet. Tillsammans kan de båda partierna nå upp till tio procent och det räcker aldrig för att nå en andra valomgång. Mycket kan hända i en fransk valrörelse men oddsen för en vänsterkandidat i den andra valomgången är som sagt mycket höga.

Leave a Reply

Your email address will not be published.