Partier eller personer i fransk politik

Partier eller personer i fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Det är känt att valdeltagandet i presidentvalen i Frankrike är betydligt högre än både val till nationalförsamlingen och till regionala och kommunala val. Det har sin viktiga förklaring i att presidenten har en så betydande makt. Kanske har det också ökat intresset för personen i politiken än mer i detta land än i andra länder med parlamentarisk demokrati och lett fram till att kandidater som Emmanuel Macron och Éric Zemmour lever gott utan partier.

Jag var inbjuden till Nordegren & Epstein i P1, Sveriges Radio, häromdagen och fick frågan om verkligen Éric Zemmour kan gå starkare ur ett val än Marine Le Pen eftersom han saknar ett parti som stöttar honom. Mitt svar var att detta faktum kan vara en fördel för Zemmour. Partier och partiapparater ses som något negativt i Frankrike. Politiker ses över axeln. Det är följaktligen en fördel att inte vara en partipolitiker av traditionellt snitt. Pengar kan en kandidat skaffa på olika sätt. Det räcker med en stab runt kandidaten för att sköta kampanjen. Han eller hon behöver förstås också ett kontaktnät för att bli trovärdig och kunna besätta viktiga poster i en kommande regering med mera Men i Frankrike sugs bina till sockerbiten. När någon kandidat ökar i popularitet lämnar många sina gamla partier och ansluter sig till nykomlingen. I valrörelsen 2017 fick Macron öppet stöd från en rad kända namn både till vänster och till höger i politiken. Jean-Yves Le Drian var till exempel försvarsminister hos Francois Hollande och blev sedan utrikesminister hos Macron.

Partierna i Frankrike lider sedan några år. En kort resumé. Socialistpartiet var ett av de två tunga partierna sedan 1970-talet. Hollandes regeringstid fick partiet att rasa ihop och noterade ett katastrofval med sin presidentkandidat  2017. I dag har partiet en god ställning på det lokala planet men saknar inflytande nationellt. Republikanerna var det andra stora partiet fram till 2017. De kommer ur RPR som i sin tur kan ledas tillbaka till den majoritet i parlamentet som styrde under General de Gaulles år som president. Nästan samma sorgliga utveckling för dem. En rad av deras ledande politiker har gått till Macron eller ställer nu upp som kandidater i nästa års presidentval utan att längre vara medlemmar i partiet. En del bedömare tror att partiet går mot sin egen undergång och upplöses helt.

Det finns fortfarande partier men flera av dem som agerar i nationalförsamlingen är inga partier i traditionell mening. Macrons trupper, Republiken på väg, är en krets av människor som stöder Macron själv, inte ett självständigt parti som på kongresser fattar beslut om politikens inriktning. Det förefaller uppenbart att den dag Macron drar sig tillbaka som ledande politiker, och det kan bli efter hans år som president, upphör Republiken på väg att existera. Det okuvade Frankrike (La France Insoumise) ser sig inte heller som ett parti utan som en rörelse.

Fransk partipolitik är alltså helt väsensskild från till exempel den svenska. Lite tillspetsat kan man säga att det inte är partierna som väljer en ledare utan en stark ledare som bygger ett parti eller en rörelse runt sig. Éric Zemmour kan alltså mycket väl bli president i Frankrike utan ett parti. Snarare kan det vara en fördel för honom att presentera sig för franska folket som dess räddare i nöd och anklaga sina konkurrenter för att vara svaga partigängare.

Leave a Reply

Your email address will not be published.