Léon Blum – en bortglömd statsman

• november 12, 2021
• Tomas Lindbom
• no comments

Léon Blum blev aldrig älskad.

Så lyder slutmeningen i Olle Svennings nyutkomna biografi om en man som sannolikt de flesta även av mina frankofila bloggläsare har vaga begrepp om. En man som är föga omtalad också i Frankrike.

Léon Blum var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker för att inte säga statsmän. De senare är sannerligen inte så många. Léon Blum gjorde stora insatser för Frankrike under en period som sträckte sig över båda världskrigen. Han var regeringschef under två perioder varav den första, under 1930-talet, var som ledare för den så kallade folkfronten, Frankrikes första vänsterregering sedan fransk-tyska kriget 1871.

Léon Blum var som många vänsterledare i detta land en person tillhörig överklassen. Under flera decennier var han engagerad i kulturlivet. Han var en respekterad litterär författare och en av de mest betydande litteratur- och teaterrecensenterna i landet. Politiken kom att ta över i hans liv alltmer och särskilt efter första världskriget blev han en av Socialistpartiets ledare. Han stred för en reformistisk socialism och bidrog till brytningen i Frankrike mellan socialister och kommunister i spåren av den ryska revolutionen 1917.

Han ledde folkfrontsregeringen där kommunister, socialister och radikala ingick, från sommaren 1936 till våren 1938. Det var under en period då Kommunistpartiet i Frankrike, som vanligt efter order från Moskva, intog en mer pragmatisk hållning. Folkfrontsregeringen gjorde stora satsningar på att stärka den offentliga välfärden. Mest ihågkommen är sannolikt införandet av en semesterlag för alla yrkesverksamma.

Ingen skulle någonsin betvivla Blums försvar för den västliga demokratin. Han var anglosaxiskt orienterad. Han hyllade Roosevelt, uppskattade Churchill men respekterade också de Gaulle.

Léon Blum var jude och plågades under hela sitt liv av omfattande antisemitiska förföljelser. Olle Svenning skriver med engagemang om denna såriga del av 1900-talshistorien. Blum engagerade sig  i Dreyfusaffären som ung. Han blev i hög grad själv utsatt för antisemitiska påhopp under hela sitt liv.   Hånet, föraktet mot honom för hans judiska härkomst och kulturella tillhörighet tog sig ofta fullständigt barocka uttryck. Det är svårt i dag, trots en ny våg av antisemitism som härjar även i vårt land, att riktigt förstå hur även de främsta ledarna i Frankrike kunde uttrycka ett sådant förakt för honom. Det var självklart att från talarstolar kunna slunga grova antisemitiska beskyllningar mot honom och därmed koppla honom till antifranskt tänkande och beteende.

Léon Blum måste räknas in i kretsen av ledande franska socialister. Han var stor som Jean Jaurès som mördades 1914 och sannolikt mer betydande än Pierre Mendès France och Francois Mitterrand. Han var statsman under svåra tider. Han visste att koppla sin politiska verksamhet till en genomtänkt samhällsåskådning och  kulturell förfining.

De sista åren plågades Léon Blum av sjukdom som sannolikt i hög grad påverkats av flera år i fångenskap. Först fängslades han av Vichyregeringens ledare och senare flyttades han till ett fängelse i närheten av utrotningslägren i Buchenwald. Det var som politisk fånge och som jude som han avtjänade fleråriga straff.

Olle Svenning ska ha stor resepekt för att han skrivit en biografi över Léon Blum. Den borde uppfattas som tillgänglig även för de samhällsintresserade svenskar som inte känt till namnet på bokens huvudperson. I god mening är den lättläst. Läsaren får en bild av Blums person, hans gärning men också av en epok som sannerligen varvar gott och ont. Titeln är Älskar ni mig? Om Léon Blum  och är utgiven på Albert Bonniers förlag.