Macron talar åter till folket

Macron talar åter till folket 150 150 Tomas Lindbom

Den 9 november 1970 dog General de Gaulle. Femtio ett år senare går det ett lämmeltåg av framträdande politiker till hans grav i Colombey-les-Deux-Églises. Alla fem kandidaterna till Republikanernas primärval la kransar på graven. Det gjorde också Socialistpartiets presidentkandidat Anne Hidalgo. Marine Le Pen och Éric Zemmour hyllade också Generalen men på andra platser i Frankrike.

Samma dag talade den nuvarande presidenten, Emmanuel Macron, till folket. Det var hans hyllning till sin föregångare. Och Macron har drag som påminner om honom. Han har återskapat en del av den upphöjdhet kring ämbetet som präglade General de Gaulle och som odlades också av efterkommande presidenter som Francois Mitterrand och Jacques Chirac. Det utmärkande för femte republikens presidenter, i de Gaulles anda, är det direkta tilltalet från presidenten till folket. Allt som är viktigt ska sägas av honom. Macron har drivit denna linje betydligt starkare än sina föregångare. Hans ministrar är skuggfigurer. De flesta av dem är okända för de flesta av landets medborgare. Premiärminister Jean Castex är en diskret person som uppfyller sitt i huvudsak administrativa uppdrag och har dessutom som roll att bereda väg för ett framgångsrikt resultat i presidentvalet i april nästa år.

Macrons tal till nationen på General de Gaulles dödsdag blev också en uppvisning i presidentens makt och maktutövning. Han talade allvarligt och auktoritärt till alla som ännu inte vaccinerat sig. Han varnade för konsekvenserna; en ny smittvåg i vinter. Han talade samtidigt om ”allt vi gjort” som blivit bra i Frankrike sedan hans valseger 2017. Ordet vi syftade på folket och han, som om dessa två storheter ingått en framgångsrik allians. Han pekade på att ekonomin, trots pandemin, blivit bättre och inte minst att arbetslösheten nu ligger under 8 procent. Han undvek däremot att nämna statens ökade skuldsättning beroende på stödåtgärderna till företag och enskilda beroende på pandemin.

Presidentvalet handlar om att välja en person till ämbetet. Det är självklart att presidenten står i centrum och inte partiet. De politiska partierna är dessutom svagare än någonsin under femte republiken, det vill säga sedan 1958. Macrons parti Republiken på väg är helt beroende av sin ledare. Vidare är den näst starkaste kandidaten till nästa års presidentval, Éric Zemmour, en man helt utan parti. Republikanerna håller visserligen ett primärval men flera av kandidaterna har prövat sina vingar genom att under ett par år framträda som oberoende. Socialistpartiet är en skugga av sitt forna jag. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike kallar sig en rörelse och inte ett parti. Egentligen är det bara Marine Le Pens Nationell samling som hjälpligt håller ihop men på lägre nivå än tidigare. Zemmours entré på den politiska banan har åsamkat en väljarförlust för detta parti från 25 till 15 procent.

Till detta kan läggas att gruppen som inte röstar alls har ökat och blivit en maktfaktor i sig. Förr i tiden bestod denna grupp av medborgare som sa sig ointresserade av politik. De flesta röstskolkare i dag är personer som är politiskt intresserade men dömer ut alla partier. Partiväsendet är i en svår kris. Demokratin som vi känt den i hundra år är i kris.

Nu kan möjligen en relativt sansad person som Emmanuel Macron bli omvald nästa år. Han kommer att göra det som en dominant ledare med ett följe av lojala sympatisörer ända upp till gruppen av ministrar och ledamöter i nationalförsamlingen. Han är helt inställd på att styra landet, inte med sitt parti och sin majoritet utan i direkt koppling med folket.

Leave a Reply

Your email address will not be published.