Ovidius för 11-åringar

• mars 13, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Den franska skoldebatten är levande. Konflikterna är skarpa på flera sätt. Det offentliga skolsystemet är föremål för fackliga strider. Innehållet i läroplanerna är alltid föremål för debatt på tidningarnas kultursidor.

Frankrike genomlever för närvarande en intensiv politisk kamp om pensionerna. Strejkerna påverkar i hög grad vardagen för fransmännen. Särskilt transporterna påverkas. Som alltid driver de offentliganställda den fackliga kampen. Vi känner igen grupperna som strejkar: tåg- och flygpersonal, sjukhusanställda och –  lärare. I denna strejkvåg har också gymnasieelever bidragit till att höja temperaturen. Varför strejkar lärare och inte fabriksarbetare? Svaret är enkelt. Inom den offentliga sektorn finns fler aktivister. Däremot har de inte det sämst i samhället. Snarare tvärtom. De har genom sina fackliga företrädare förhandlat fram goda villkor, inte minst när det gäller pensionen. Det finns grupper som går vid 55 års ålder i dag. Lärarna anser sig säkert ha låga löner men är samtidigt skyddade av livslånga avtal. En offentliganställd avskedas inte alls lika enkelt – i princip aldrig – som privatanställda. En offentliganställd har möjligen lite lägre lön men en rad andra förmåner och större trygghet. De offentliganställda åtnjuter en tillvaro som stämmer väl med många fransmäns syn på ett gott arbetsliv. In på en arbetsplats i unga år och garanterad livslång anställning och en tidig pension. En värld som ser helt annorlunda ut mot den amerikanska arbetsmarknaden.

Skolan är också i andra avseenden stabil eller orörlig för den som är kritisk. Jag följer nu mina barnbarn som går igenom den franska skolan och jämför med 1970-talet. Det har förstås hänt en del men påfallande lite. Barnen delas fortfarande in i ett första block (le primaire) från 6-11 års ålder. Därefter kommer le collège med ämneslärare från 11 till 15 år och till slut le lycée upp till 18 års ålder och le baccalauréat (studentexamen). Undervisningsformerna har inte heller ändrats. Kunskapsbegreppet som en objektiv massa kvarstår. Det märks inte minst i ämnen som litteratur och historia. Det anses viktigt att barnen läser och analyserar de stora författarna i den franska litteraturhistorien. Mitt äldsta barnbarn som är 11 år har nyligen arbetat med en längre textanalys av Ovidius Metamorfoserna. Han skrev visserligen på latin men franskan härstammar därifrån och då krävs att barnen också har en god kännedom om de främsta romerska författarna. Nästa år, vid 12 års ålder börjar möjligheten att läsa latin.

Historieämnet är också viktigt. Jag har nu studerat 11-åringens studiebok i ämnet. Hon har gått igenom det som kallas förhistorien och är nu igång med studier av Egyptens klassiska period. Frågan ställs inte om Egyptens historia är betydelsefull för en uppväxande generation under det tjugoförsta seklet. Inte heller frågar det franska skolverket vad eleverna själva tycker om att läsa om mumifierade människor från förr.

Denna traditionella skolform tar samtidigt upp frågor som rör relationen mellan män och kvinnor. Genusfrågan smyger sig in i läroplanen. De klassiska ämnena historia, litteratur och filosofi dominerar fortfarande men ändå rycker nu gymnasister ut i demonstrationståg för att stoppa Macrons pensionsförslag. Det sker trots att ämnet samhällskunskap spelar en rätt blygsam roll i undervisningen. Det är intressant att se att en skola med denna klassiska inriktning och hårda examineringar av eleverna i varje klass ända från småbarnsåldern inte förtrycker de unga till förkvävande lydnad under de vuxnas styre. Snarare verkar det snarare vara tvärtom. Vänsterpolitiker som Det okuvade Frankrikes ledare Jean Luc Mélenchon kryddar alltid sina tal med citat från klassiska romanförfattare från 1800-talet, särskilt Victor Hugo.

Det finns oro också i Frankrike när det gäller skolans utveckling. Ändå finns stoltheten kvar över att landet har en utbildning som odlar en klassisk kultur. Skolan är en av den franska republikens grundpelare. Lärarna är respekterade därför att de för republikens värderingar vidare till nya generationer. Läroplanerna blir inte heller föremål för ett förhandlande mellan lärare, elever och föräldrar. Betygen sätts av lärarna, fortfarande utan alltför mycket av yttre påverkan av föräldrar och elever. Om den franska skolan skulle bli en marknadsplats eller dess verksamhet bli förhandlingsbar mellan staten, lärarna och kunderna i form av elever och föräldrar vore landet i gungning. När annat gungar så finns skolan kvar. Och alla sjunger marseljäsen…