Politik i cykler

Politik i cykler 150 150 Tomas Lindbom

Nu närmar sig semestrarna. I Frankrike innebär det att det politiska engagemanget falnar. Lågan är svag, lite fladdrande under semestermånaderna. Vi kan vara rätt säkra på att inga revolutioner genomförs i juli och augusti. Lika säkra kan vi vara på att konflikterna väcks till liv igen en bit in på hösten och pågår intensivt också under kommande vinter.

Frågan är vad som driver de sociala konflikterna i Frankrike. De är starkt kollektiva till sin karaktär. Upproren kräver möten och en broderlig och systerlig sammanhållning mellan många människor i samma situation. Det gäller i hög grad i detta land. Trots att även fransmännen utvecklas mot ett mer individualistiskt beteende finns den kollektiva vreden kvar. Tillräckligt många upplever att de lever i en socialt och ekonomiskt utsatt situation och de känner igen sig och behöver agera tillsammans med lika berörda kamrater. Människor som är fattiga möter andra fattiga på arbetsplatser, på kaféer, på idrottsplatser, på stora torget i den egna byn eller den lilla staden. En del, men få till andelen, möts i det fackliga.

Det franska prekariatet har en fiende som alltid har ett ansikte. Presidenten representerar makten och det upplevda förtrycket. Det går att måla plakat med hans ansikte och bespotta det. Det går att göra kampen väldigt tydlig. Det är svårt att bekämpa ”marknaden” eller ”strukturer” hur gärna vissa vänsterteoretiker än vill tala om dessa begrepp. Tack och lov för den franska arbetarklassen: Det finns fortfarande en person att hata. Nuvarande presidenten Emmanuel Macron har dessutom en personlighet som retar upp folket mer än de flesta. Han inkarnerar en form av överhet som förefaller många fransmän sällsynt föraktfull mot dem som inte läst filosofi och kan föra sig i de vackra salongerna.

Frankrike är verkligen ett märkligt land som kan hålla de traditionella sociala konflikterna vid liv. Miljoner av revoltörer lockas inte att köpa delar i aktiefonder. Många av dem struntar fullständigt i att bli lika den urbana medelklassen. De har ofta inte råd att köpa kläder och inreda hemmen efter den klass som annars dominerar i Västeuropa men de verkar samtidigt stolta över att behålla sin identitet som arbetare. Ja, de struntar till och med i att gå en studiekurs i modern marknadsekonomi!

Franska sociala uppror följer årstidernas gång. Sommaren är sval, vintern het och så kan det blåsa upp till storm även under höst och vår. Presidenten, han som bespottas på bild på demonstrationsplakaten, vet också hur det fungerar med årstidernas växlingar. President Macron föreslog kring påsktid en tre månaders period av lugn och reflektion för att ta fram nya och bättre villkor för befolkningen i spåren av vinterns uppror mot pensionsförslaget. Då var han slug, Macron. De tre månaderna av önskat lugn från hans sida räcker fram till nationaldagen den 14 juli. Därefter går de flesta fransmän på semester. Inget kommer att hända före 15 september. Fem månader är en lång tid i fransk politik. En regering hinner förhandla med arbetsmarknadens parter, förbereda lagförslag och ta ett allmänt omtag inför nästa säsong.

Det förefaller som om Macron kan reda ut stormen även denna gång. Hans opinionssiffror lär fortsatt vara låga men han kan ju ändå inte bli omvald. Vem vet. Efter ytterligare fyra år av ständiga attacker mot hans person och politik kommer han, när en ny president – sannolikt lika hatad – valts in blir han tillräckligt respekterad och hyllad för att få godkänt i historieböckerna. Förresten, historieböckerna skrivs alltid av dem som lever i det urbana och välbeställda Paris. Han borde kunna förvänta sig en ljusnande framtid – efter 2027.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.