Tomas Lindbom

Närmare hälften av det franska folket och nästan lika många tyskar ser muslimerna som ett hot mot deras länders identitet. Identitetspolitiken har ersatt klasspolitiken som den faktor som delar en nation. Det är förmodligen en trend i hela Europa men nu har vi siffror från en helt färsk undersökning som lyfter fram en tydlig utveckling i två stora länder mitt på kontinenten.

Undersökningen är beställd av Le Monde. Den ger intressanta siffror och visar att misstron mot muslimer ökar snabbt i både Tyskland och Frankrike. Islam anses i dag av fler fransmän stå för en människo-  och samhällssyn som avvisar de västerländska värderingarna. I den nya undersökningen påstår 31 procent av fransmännen att så är fallet. För femton år sedan var siffran 12 procent. Fler fransmän är i dag motståndare till moskébyggen. Siffran var 22 procent år 2001 och i dag 39 procent. Allt fler är motståndare till att muslimska kvinnor bär slöja på allmänna platser. Siffran har nu stigit till 59 procent.

Det är också anmärkningsvärt hur fransmän och tyskar svarar på frågan om orsaken till att ”muslimer inte är integrerade i samhället”. Den viktigaste orsaken sägs vara att muslimerna själva vägrar anpassa sig. Detta anser 61 procent av fransmännen och hela 67 procent av  tyskarna. På andra plats kommer förklaringen att de kulturella skillnaderna är för stora. Därefter med betydligt lägre procentsiffror (40 respektive 37 procent) kommer påståendena att ghettona och muslimernas ekonomiska problem skulle vara orsaker till den dåliga integrationen. Rasism och brist på öppenhet från de franskföddas sida är en förklaring som bara får stöd av 18 procent bland fransmännen.

Skillnaden mellan höger och vänster i befolkningen är stor i denna fråga. Inte oväntat menar 98 procent av Nationella frontens väljare att muslimer utgör ett hot mot den egna kulturen och identiteten. Även anhängare av Sarkozys högerparti UMP påstår detta till 62 procent. Socialisterna, de gröna och yttersta vänsterns väljare har en annan inställning. Bara 24 procent ser muslimerna som ett hot och 40 procent som en kulturell rikedom för landet.

Fransk inrikespolitik är inte så hipp i Sverige. Några läser franska tidningar eller – varför inte –  min blogg men för de flesta är det mesta som sker i Frankrikes parlament och regeringbyggnader höljt i dunkel. En fråga som lever kvar i många svenskars medvetande är 35-timmars arbetsvecka som infördes av socialistregeringen som satt åren 1997-2002 efter ett parlamentsval som gick gaullisten Jacques Chirac emot.

Det är självklart att denna reform, att lagligen fastställa rätten för arbetstagare till 35-timmarsvecka med bibehållen lön, blev hårt kritiserad av företagare och av den höger som hyllar tillväxten som motorn i det moderna samhället. Ändå lever den i princip kvar som lag efter nio långa år av regeringar på högerkanten. Det är trots allt svårt att ta ifrån medborgare rättigheter som de uppnått och i det relativt antikapitalistiska Frankrike är ekonomiska reformer en fråga om ideologi mer än ekonomisk rationalitet.

Nicolas Sarkozy har dock mjukat upp 35-timmarsreformen. Det går för företagaren att räkna anställdas arbetstid i år och då komma upp i högre krav på prestation per vecka, cirka 39 timmar. Företagen kan också begära av de anställda att arbeta fler timmar när marknadens efterfrågan stiger. Vad är bibehållen lön ett decennium senare? Det är omöjligt att svara på och därför har redan många anställda tvingats till mer arbeta för att inte förlora för mycket i köpkraft.

Manuel Valls är en av de ledande politiker som redan förklarat sig som kandidat i de socialistiska primärvalen i höst. Han hoppas att bli den som partiet lanserar som motkandidat till Nicolas Sarkozy i presidentvalet nästa år. Valls representerar den yttersta högerfalangen i socialistpartiet och har nu i ett nyårsuttalande förklarat sig vara principiell motståndare till 35-timmarslagen. Han får omedelbart mothugg från alla sina kamrater i partiet. Socialisterna vill inte överge 35-timmarslagen som lockbete inför 2012. Det handlar inte om några stora skillnader i sak. Det handlar om ren taktik. Valls å sin sida tror uppenbarligen att det franska folket, även väljarna till vänster, inte tror att reformen längre spelar någon roll. Den är lika ihålig som en schweizerost och kan skrotas utan att någonting avgörande händer med arbetstiden.

Fransmännen är mer bekymrade över den svaga köpkraften och krisen i ekonomin. De tror säkert att Sarkozys paroll ”arbeta mer för att tjäna mer pengar” är ett bättre koncept än mindre arbetstid. Det kapitalistiska tänkandet har så smått även erövrat Frankrike och Manuel Valls hoppas dra fördel av detta i den interna tävlingen om vem som får representera socialisterna i 2012 års presidentval.

I fransk politik händer det spännande saker varje år. Det är aldrig tråkigt. Inte heller 2010.

En god vän i Paris beskrev för två år sedan sin dystra profetia för framtiden. Nicolas Sarkozy väljs om 2012 och sitter som president till 2017. Då efterträds han av den karismatiske högerorienterade kronprinsen Jean-Francois Copé som sitter i två perioder, till 2027. Copé efterträds då av Nicolas Sarkozys son Jean. I dag är bilden något annorlunda. Min vän skulle nog inte uttrycka sig lika tvärsäkert som då.

Frankrike har mått dåligt av den ekonomiska krisen i världen. Medan svensk ekonomi firar triumfer skaver den franska. BNP-ökningen är lägre än väntad, även det tredje kvartalet 2010, och köpkraften lägre än utlovad. Presidentens paroll från valrörelsen 2007, ”travailler plus pour gagner plus” (ung: arbeta mer för att tjäna mer pengar) har inte alls infriats. Dessutom är arbetslösheten fortsatt hög och Sarkozy lika lite som någon tidigare president har kunnat pressa ner den från nivån kring 10 procent som den legat på sedan 70-talet.

År 2010 har inte varit något roligt år för Elyséepalatset. Affärerna har duggat tätt. Sarakozy ville ha sin dödsfiende, förre premiärministern Dominique de Villepin, dömd för bland annat förtal av honom men domstolen friade. Affären kring mutpengar från Liliane Bettencourt till Sarkozys parti via hans dåvarande partisekreterare och sedermera arbetsmarknadsminister Eric Woerth visade att också Sarkozy – om än marginellt – varit inblandad. Sarkozy tvingades också senare avskeda Woerth på grund av affären. Nu senast har affären om vapenaffärer med Pakistan på 90-talet också besvärat presidenten eftersom han vid den tiden var budgetminister i regeringen.

Affärer kommer och går i Frankrike och de flesta väljare räknar med att alla politiker är mer eller mindre korrupta. Otrohetsaffärer och andra sexuella skandaler väcker inte heller den indignation som i många andra länder. Men med tiden nöts förtroendet ner och Sarkozy befinner sig på det sluttande planet. Framförallt påverkas opinionen av att regimen inte klarar av att leverera sina vallöften från 2007 när det gäller materiell tillväxt.

Frankrike och Sarkozy lyckas hålla ställningen som en viktig aktör i EU. Presidenten får stöd för sina insatser att dra med sig Tyskland i omsorgerna om de svaga ekonomierna inom eurosfären. Utanför Europa har han tappat det mesta av sitt inflytande. Under det första året reste Sarkoy både till Moskva och Washington och gjorde uttalanden och umgicks med världens ledare. Putin och Obama verkar i dag måttligt intresserade av den franske presidenten.

Det är väl känt att Nicolas Sarkozy ofta har haft större åthävor än vad som motsvaras av reella politiska insatser. Han använder ett grovt språk om brottsligheten men saknar ofta muskler eller fel politik för att få bukt med den. Han talar om Frankrikes välstånd och internationella ställning men alla konstaterar att landet har en skakig ekonomi och tappat sin internationella ställning som stormakt.

Ett år tar slut och det är säkert rätt skönt för den franske presidenten. Möjligen kan han ge sig själv och landet nya nyårslöften och starta om den 1 januari. Det troliga är att 2011 blir ett nytt tungt år för honom och att det som var helt otänkbart för några år sedan kan bli verklighet. Min väns profetia om framtidens presidenter kan slå fel redan 2012.