Tomas Lindbom

Allt pekar på att Dominique Strauss-Kahn släpps på fri fot och kan återvända till Frankrike. Det går inte att fastställa bortom allt tvivel att den förre IMF-chefen våldtagit hotellstäderskan Nafissatou Diallo på Sofitel i New York i maj månad. Hon har ljugit på flera punkter i förhören med polisen och åklagaren Cyrus Vance kommer sannolikt någon av de närmaste dagarna att lägga ner åtalet.

Detta är en väntad utveckling. Så sa höga franska jurister redan de första dagarna när händelsen i New York blivit känd. Först får offret all plats i domstolen och i media. Därefter börjar den anklagades advokater att gräva i smutsen och kommer i nio fall av tio att hitta tillräckligt med material som skapar tvivel kring offrets trovärdighet. Så har också skett i detta fall. Två av New Yorks främsta brottmålsadvokater har gjort sitt jobb. Deras klient kan nu åka hem till Paris, visserligen stukad på många sätt men också hyllad bland vänner och andra inflytelserika personer i det franska etablissemanget.

Det går inte att säga att domen är orättvis. Den har följt amerikansk rättpraxis. Det är självfallet bra att en åtalad person inte döms utan att det finns klara bevis. Ord står här mot ord och offrets utsagor har visat sig till vissa delar inte stämma med verkligheten.

Vi som följt processen utifrån kan samtidigt tänka och tycka en hel del om skuld och rättvisa. Nafissatou Diallos lögner handlar inte om själva våldtäktsakten utan om andra händelser i hennes liv, bland annat en annan påstådd våldtäkt hon blivit utsatt för och där hon påstås ha kommit med felaktiga uppgifter. Flera experter, inte minst på sjukhuset dit hon fördes efter händelsen på hotellet, menar på starka grunder att Diallo blivit utsatt för våldtäkt.

Det är inte svårt att se att denna rättsprocess har varit helt rättvis i formell mening men orättvis ur ett socialt perspektiv. En av världens ledande män, utrustad med ett suveränt intellekt, van vid förhandlingar och politiskt spel och omgiven av toppadvokater, har ett försprång framför en fattig hotellstäderska som rimligtvis inte alltid handlar prickfritt enligt retorikens alla lagar.

Reaktionerna börjar komma i Frankrike. Än så länge mest från de ledande företrädarna för socialistpartiet. Alla som uttalar sig känner stor lättnad och glädje. En av de ledande socialisterna, Jean-Marie Le Guen, hoppas nu att DSK ska återvända till politiken i Frankrike. Martine Aubrys ord är  också anmärkningsvärda. Hon säger sig vara mycket lycklig och uttrycker ”enorma känslor för Dominique och Anne”. Anne är Anne Sinclair, DSK:s hustru som i denna affär stått bredvid sin man från första stund och utåt inte visat minsta missnöje eller irritation över sin makes agerande. Vi får trots allt inte glömma att ingen har nekat till att DSK och hotellstäderskan hade sex i sviten på hotellet.

Två viktiga frågor återstår förutom den  civilrättsliga process som lär följa i USA. Vilken roll kommer Dominique Strauss-Kahn att spela i fransk politik efter denna uppslitande sommar? Vågar socialistpartiet välkomna DSK i tunga sammanhang inför valet nästa år? Det är knappast troligt trots glädjeyttringarna igår. Vanliga franska väljare lär vara mer skeptiska till denna historia än partiets ledare.

Den andra frågan handlar om kvinnans ställning i det franska offentliga livet. DSK-affären har avslöjat en machoattityd bland många ledande män – och kvinnor . Under några korta veckor har uttalat feministiska debattörer till och med släppts in i debatterna i tv-sofforna. Kommer denna ökade medvetenhet om den orimliga manliga dominansen inom politik och högre administration i Paris att leda till förändringar? Kommer DSK-affären även ge effekter för kvinnor i allmänhet? Orättvisor mellan män och kvinnor i hemmen är häpnadsväckande. Löneskillnaderna mellan könen ligger kring 20-30 procent, beroende på hur man räknar.

Det är framförallt den sista frågan som kräver svar och förhoppningsvis ett positivt svar. Om valrörelsen 2012 kommer att handla lite mer om orättvisorna mellan könen har Dominique Strauss-Kahn varit en viktig aktör för ökad jämställdhet. Och hans hustru Anne Sinclair kan med all rätt bli så stolt över sin man som hon redan verkar vara.

Han har hunnit bli 86 år, den förre ordförande i EU-kommissionen, Jacques Delors. I likhet med andra kraftfulla geronter i den europeiska politiska debatten som Helmut Schmidt i Tyskland kommer han med viktiga bidrag och nyttig kritik av dagens ledares sätt att hantera de internationella frågorna. Han var ordförande i kommissionen i hela nio år, perioden 1985-94.

Jacques Delors kritik i dag handlar om eurokrisen.Han har låtit sig intervjuas bland annat i belgiska Le Soir. ”De europeiska ledarna är för försiktiga i sättet att hantera krisen”, säger han. ”De uppträder mer som brandsoldater än som arkitekter”.

Delors föreslår en radikal lösning där alla länder tar ett ansvar upp till 60 procent av sin egen skuld i förhållande till BNP för att delvis lösa skuldkrisen Det skulle innebära att de starka ekonomierna går in och stödjer de svaga.

Jacques Delors ger i  intervjun sin vision av Europa. ”Dess framgång bygger på tre ben”, säger han. ”Konkurrensen som stimulerar. Samarbetet som stärker. Solidariteten som förenar”

Tidningen Le Monde återger delar av intervjun i Le Soir och har under de senaste dagarna låtit flera av världens främsta ekonomer och samhällsanalytiker träda fram med sina uppfattningar om krisens orsaker och hur den ska lösas. Eurokrisen är en fråga som oroar i hela eurosfären men borde också oroa regeringar som företräder länder som är medlemmar i EU men behållit sin egen valuta. Svenska medier har också ett stort ansvar att öppna sina spalter och kanaler för en djupgående analys av situationen. Vad kan ett land som Sverige göra för att i sann europeisk anda delta inte  bara i konkurrensen som stimulerar utan också i samarbetet som stärker och främst i solidariteten som förenar – alla länder i Europa

Nicolas Sarkozy såg bister ut på bilderna när han återvände till Paris häromdagen. Orsaken är nog inte bara att han tvingades avbryta sin semester med sin gravida hustru Carla vid Côte d´Azur. Snaran dras långsamt åt inte bara för europeisk ekonomi utan på sikt specifikt för Frankrike. Det påstår bland andra en av landets mest respekterade ekonomiska analytiker, Jacques Attali.

Jacques Attali kom fram i rampljuset som ung rådgivare åt Francois Mitterand vid dennes tillträde som president 1981. Attali har sedan haft en rad olika ledande  positioner inom det franska politiska livet. Hans böcker och uttalanden tas emot med största allvar. Han utkom 2010 med boken med den minst sagt bistra titeln Tous ruinés dans dix ans (Fayard förlag)  vilket på svenska blir ungefär ”Alla är vi ruinerade om tio år.”

Jacques Attali säger  i en intervju i Le Monde häromdagen att han är säker på att Frankrike  – om landet inte radikalt förbättrar sitt eget ekonomiska tillstånd – senast om några år har följt amerikanarna i spåren genom att få ett sänkt kretditbetyg hos de oberoende analysinstituten. Frankrike utpekades i den rapport som Standard & Poor gav ut i förra veckan som det land som nu står i tur att få sänkt kreditbetyg. Motiveringen var att Frankrike om fyra år har  utvecklats mot en skuldsituation som liknar den som USA befinner sig i för närvarande.

Frankrike måste senast i slutet av 2013 sänka skulden till under 85 procent av BNP och inom ett decennium komma ner till 70 procent, säger Jacques Attali och tillägger att detta är en mycket tung och svår uppgift att genomföra framgångsrikt.

Jacques Attalis recept för att hindra en ödesdiger ekonomisk utveckling i Västeuropa är att skapa en federalistisk ordning så att de enskilda ländernas regeringar inte lockas att leva  över sina tillgångar. Det är bara genom en stark europeisk union som krisen kan lösas. Dessutom måste Frankrike övertyga Tyskland om att detta är den bästa vägen att gå. Det värsta som kan hända, menar Jacques Attali, är inte att Grekland lämnar eurosamarbetet ”underifrån” utan att Tyskland gör det ”uppifrån”.

Politik är inte detsamma som partipolitik. Europas ledare tar sommarledigt i augusti men i år som många andra år störs de av händelser som ofta överträffar det som händer under arbetsåret. Uppror i engelska städers förorter, ekonomisk kris i hela västvärlden och mänskligt elände i dess spår.

Politiken på en nivå följer i Frankrike som i andra demokratier en viss planenlig ordning. Media och de politiska organisationerna bygger upp en dramaturgi kring de demokratiska valen som i Frankrike normalt infaller vart femte år. I media handlar de första två åren efter ett val om vad de valda politikerna lovat genomföra i den gångna valrörelsen och vad de i praktiken gör. De tre åren som därefter  följer – fram till nästa val – blir spekulationer om vem och vilka som vinner och på vilka program.

Verkligheten ser annorlunda ut. De stora händelserna slår oftast sönder de välregisserade scenarierna. Denna sommar rasar börserna, många människors ekonomiska elände kommer i dagen och upproren blir starkare när kvällarna är varma.

Denna sommar har det inte varit nyhetstorka på redaktionerna. Det som händer visar på den spänning socialt och ekonomiskt som finns i hela världen och där västländerna i högsta grad är medverkande. Dessa dramatiska händelser sker samtidigt som  de politiska ledarna i Europa försöker låtsas som om det är semestermånad och politiken ska glömmas bort för en tid. Men verkligheten tar faktiskt inte semester. Den tränger sig nu på med ännu större kraft.

En politisk analytiker i Le Monde bedömde häromdagen att kampen för euron nu blir den fråga som Nicolas Sarkozy vill göra till valvinnare nästa år. Han har ambitionen att kunna stå i valrörelsen och peka på att just han var den politiker som räddade euron åt européerna och skapade finansiellt och eknomiskt lugn åt kontinenten. Det är väl bara att önska ´lycka till´. De frågor som skakar världen i dag är i högsta grad politiska men frågan är i vilken utsträckning de är partipolitiska. Socialisterna väntar på varje tillfälle att attackera den sittande presidenten för dåligt ledarskap i eurofrågan men har de några alternativa metoder att kasta fram?

De stora politiska frågorna i Frankrike som behöver lösas nu är av ett slag som inte inryms i den partipolitiska debatten mer än marginellt. Klyftorna ökar sedan länge mellan rik och fattig i landet. Inget politisk block har ett program för att lösa denna tilltagande sociala orättvisa. Människors förtroende för det europeiska ledarskapet sviktar. Vilken politisk gruppering är trovärdig att stärka förtroendet för ledarna? Lösningarna på de sociala spänningarna söks i allt högre utsträckning i förslag om repression och en etnonationalistisk politik. Vilken gruppering är beredd att utmana dessa destruktiva tankar och handlingar?

Politiken står verkligen i centrum men vad gör politikerna och var finns alternativen? Frågan bör ställas nu i sommar när de ledande partiföreträdarna doppar fötterna i det blå Medelhavet eller i den skummande Atlanten på sina semestrar. Samma fråga lär inte få samma utrymme när politiker och media i början av september på nytt fördjupar sig kring taktiska partiutspel, ständigt nya opinionssiffror och runt frågan om vilka kandidater som åtrår olika politiska poster under nästa mandatperiod.

Tidningen Le Monde presenterar i dag en förteckning över hur stödet för de olika socialistkandidaterna i primärvalet fördelar sig bland partiets representanter i nationalförsamlingen. Martine Aubry leder.

Siffrorna visar att 45,1 procent av nationalförsamlingens socialister stöder Martine Aubry. Den höga siffran förvånar inte. Hon är generalsekreterare och har redan av det skälet stöd av många som ställer in sig i ledet oavsett värderingar i övrigt. Martine Aubry har också visat stor öppenhet – otydlighet skulle en del säga – i hur hon formulerat sitt program. Hon säger sig förstås följa partiets valplattform men har också varit öppen till bredare samverkan utanför partiet, inte minst med Cecile Duflot, hennes motsvarighet i det gröna partiet.

Det är uppenbart att de flesta av de tunga namnen stöder henne som förre premiärministern Laurent Fabius och Jean-Christophe Cambadélis som står Dominique Strauss-Kahn nära och är en skicklig maktspelare.

Francois Hollande har stöd av 28,4 procent. Han har stöd av bland andra Pierre Moscovici, också närstående Dominique Strauss-Kahn, och partiets företrädare i nationalförsamlingen, Jean-Marie Ayrault. Det är svårt att se några avgörande skillnader i politiska ståndpunkter mellan Hollande och Aubry. Snarare handlar det om attityd. Hollande har lyckats befria sig lite från stämpeln som apparatschik men då ska vi minnas att han var Aubrys företrädare som generalsekreterare och satt på den posten i cirka tio år. Hollande förvaltar gärna rollen som den främste försvararen av den klassiska republikanska traditionen men det begreppet är så pass luddigt att det är helt omöjligt att säga att någon av alla socialistkandidaterna skulle avvika mot dess innebörd. Aubry var  ansvarig för lagen om 35-timmarsvecka och för vissa är den frågan som en sten i skon. Hollande har under alla år på ett elegant sätt kryssat mellan alla politiska skär och är dessutom både trevlig och – man. Det senare kan hjälpa ibland.

Drygt var tionde socialist i nationalförsamlingen har inte uppgivit vem de stöder. De övriga kandidaterna i socialisternas primärval kommer  långt efter toppkandidaterna och även efter de obeslutsamma. Ségolène Royal får bara stöd av 5,4 procent. Hennes styrka ligger i anslutningen från de partimedlemmar som anslöt sig i samband med valrörelsen 2007 och fotfolket som inte ens är med i partiet men som kommer att rösta i primärvalet. Rimligen är hennes position starkare  än vad som framgår av dessa siffror. För övrigt kommer Royal ut med en bok i slutet av augusti där hon vänder sig till de två miljoner fransmän som köpt Stéphane Hessels bok Indignez-vous. Indignation är ett uttryck för att vara vänster, förklarar hon i en intervju.

Arnaud Montebourg får nöja sig med stöd av 2.9 procent av nationalförsamlingens socialister. Hans program sticker ut genom att vara nationalistiskt orienterat med en stark kritik av globaliseringen och av EU:s makt. Märkligt nog får han ändå inte stöd av Henri Emmanuelli som länge varit informell ledare för vänsterflygeln inom partiet och ledde motståndet mot Maastrichtavtalet om vilket fransmännen folkomröstade för en del år sedan. Emmanuelli stöder nu Aubry.

Slutligen Manuel Valls, borgmästaren i Parisförorten Évry. Han tillhör den yttersta högerflygeln inom partiet med öppna inviter mot centerkandidater i presidentvalet som Dominique de Villepin och Jean-Louis Borloo. Han får stöd av en person i nationalförsamlingen. Sig själv.