Tomas Lindbom

Redan som inrikesminister blev Nicolas Sarkozy känd som mannen som talade högljutt med stora gester om sina reformer men inte lyckades genomföra dem. Samma bild av honom träder fram också nu under hans tid som president. Ibland är förslagen till åtgärder så orealistiska att omvärlden mest ler sarkastiskt. Det senaste handlar om hur budgetunderskottet ska hanteras på laglig väg.

Nicolas Sarkozy är i en viktig mening en politiker i mediasamhället. Han bryter traditionen av  mussleliknande presidenter. En brasa sprakar lagom lugnande i bakgrunden när General de Gaulle eller Francois Mitterrand i televisionen beskrev beskrev läget i landet i allmänna ordalag och kåserade om vad som behövde göras åt de problem som fransmännen brottades med. Sarkozy gör precis tvärtom. Han har släckt brasan i Elyséepalatset men tänder istället brasor i den politiska debatten genom utspel i media. Dessa brasor slocknar dessvärre också utan att så mycket har hänt. Under tiden har han skapat förväntan och debatt. Till en början kan han uppfattas som viljestark och handlingsorienterad när media villigt presenterar alla hans förslag. Nu räcker inte mediautspelen längre. Franska folket ger honom numera dåligt stöd i opinionen.

År 2010 har inget gott kommit ut ur hans politik. Gamla löften om en satsning på miljön har inte infriats. Hans politik har tvärtom vridits från ett starkt miljöengagemang till att han nu motarbetar goda miljöförslag som han själv lagt. Hans eget förslag om skatt på koldioxid drog han in direkt efter förlusten i de regionala valen i mars. Den stora miljöpropositionen som han skröt om vid tillträdet som president 2007 har nu i princip raserats. En av hans ministrar uttryckte offentligt att hon var förtvivlad över i vilken grad presidenten gått fram med rödpennan i lagberedningen i våras. Många fruktar nu att pensionreformen kommer att röna samma öde. Det är starkt impopulärt hos det franska folket att pensionsåldern höjs över 60 år och trots att en reform är nödvändig för samhällsekonomin är det tveksamt om Sarkozy vågar tvinga fram besparingarna.

Istället lägger presidenten fram nya löften som förmodligen inte heller kommer att infrias. Det senaste i raden är förslaget att nivån på nationens budgetunderskott ska regleras med en konstitutionell lag. Frankrike har i dag ett underskott på 1 489 miljarder euro. Åtta procent av BNP är lånade pengar. Sarkozy vill sänka underskottet med ett par procent per åt så att det når till 3 procent 2013.

Juristerna suckar och konstaterar att allt inte kan regleras i lag. De politiska bedömarna tror inte på förslaget och den socialistiska oppositionen konstaterar helt kort att det är orealistiskt. Samma opposition har för övrigt sagt nej till att ändra i pensionsreglerna och gör därför sin insats för att hindra en minskning av budgetunderskottet.

Sarkozy har gjort ännu ett utspel som uppmärksammas i media. Alla känner igen hans sätt att agera som politiker och försöka spela med opinionen och framstå som handlingskraftig. Ingen är längre imponerad och hans utspel leder snarare till att hans image försämras. Vem tror att han ska kunna genomföra en lag som förbjuder ett land att missköta sin ekonomi. Det behövs andra styrmedel för det. Höja skatterna eller minska på utgifterna. Varför inte börja med att genomföra pensionsreformen och sanera i det vildvuxna socialförsäkringssystemet?

De franska politologerna och de politiska journalisterna vänder och vrider på frågan. Nuvarande premiärministern Francois Fillon har nu suttit i sitt ämbetspalats Matignon i tre år och President Sarkozy visar för närvarande inga tecken på att byta ut honom. Fillons ämbetsperiod börjar bli lång och snart kan Sarkozy inte byta ut honom före presidentvalet 2012. Tiden före valet börjar bli för knapp.

Den franska konstitutionen under den femte republiken, det vill säga perioden efter General de Gaulles maktövertagande 1958, ger presidenten uppdraget att byta premiärminister när han så önskar. De flesta presidenter byter premiärminister en gång under mandatperioden som nu är fem år. Få premiärministrar har suttit längre. Georges Pompidou, senare president, satt i sex år men det var på den tiden som mandatperioderna sträckte sig över sju år.  Alain Juppé och Lionel Jospin, båda under Jacques Chiracs presidentperiod, satt i fyra år var.

Francois Fillon är Sarkozys komplement och på sätt och vis en nyttig spelare inför presidentens kommande valkampanj. Fillon anses inte utgöra något hot. Han är ganska blek, en traditionell socialkonservativ gaullist som lugnar de högerväljare som störs av presidentens yviga och lite framfusiga uppträdande. Han låter ministrar och andra politiker framträda i olika frågor. Debatten om burkan förs av Jean Francois Copé. Finansminitrarna hanterar eurokrisen och socialministern får ta hand om pensionsfrågan, den mest komplicerade av alla aktuella ämnen i fransk politik detta år.

Francois Fillon håller sig istället i bakgrunden och ser som sin uppgift att hålla ihop regeringen och majoriteten i parlamentet. Han uppskattas mycket av sina parlamentsledamöter och stora delar av opinionen. Det senare ska inte tolkas som  att han är en blivande presidentkandidat. Hans popularitet beror som en politolog uttrycker det: ”Fransmän älskar politiker som säger sanningen men inte agerar”

De flesta bedömare tror ändå att Sarkozy kommer att göra ett byte på premiärministerposten i höst. Då är det ett och ett halvt år kvar till nästa presidentval. Sarkozy behöver bryta in i nya väljargrupper för att försäkra sig om en valseger. Han kan bestämma sig för att vinna centerväljarna och då kommer Jean-Louis Borloo att ligga bra till. Borloo är ledare för det så kallade radikala partiet, ett mittenparti med social och miljövänlig framtoning. Borloo är också miljöminister i den nuvarande regeringen. Eller så vill han nå grupper som anser att Frankrikes ekonomiska problem måste tas på större allvar. Då ligger teknokraten Eric Woerth bra till. Han kan vara extra värdefull om han i höst klarat av att som ansvarig minister baxa pensionsfrågan till ett lyckligt beslut i nationalförsamlingen. Det kan också hända att Sarkozy väljer en kvinna för att blidka de mindre traditionella grupper inom högern som tycker att det trots allt finns en poäng i att en kvinna då och då får inneha en hög befattning inom franska statsledning.Hittills har den femte republiken bara haft en kvinnlig premiärminister, Edith Cresson, utsedd av den socialistiske presidenten Francois Mitterand

Högern i Frankrike och presidenten själv har låga opinionssiffror och behöver en nytändning för att vinna valet. De politiska bedömare som tror på ett byte av premiärminister i höst lär få rätt. Sarkozy måste vidta en rad politiskt-taktiska åtgärder för att vara säker på att vinna 2012 års presidentval.

Varje land har sin historia som på ett eller annat sätt påverkar nutidens kultur och politik. Teapartyrörelsens framgångar i USA sedan ett år tillbaka väcker upp den djupa misstron mot överstatlighet som många amerikaner bär som ett arv från 1700-talet. Engelsmännen bär på ett individuellt arv från John Locke som ger all politik ett drag av individualism och personlig ansvarstagande även i tider med en stark marxistisk vänster. I Frankrike sjunger högern entusiastiskt med i landets nationalsång, marseljäsen, som är en hyllning till de revolutionära idealen tillbaka till 1789.

I boken  Att tämja gudarna som nyligen kommit ut för en svensk publik (Natur&Kultur) ger den amerikanska professorn Ian Buruma med rötter i Nederländerna och Storbritannien sin bild av hur Frankrike blivit en så stark försvarare av en sekulär stat. Orsaken står att finna, påpekar han, i den katolska kyrkans maktställning och koppling till ett enväldigt monarkiskt statsskick före revolutionen 1789. Jean-Jacques Rousseau skrev 25 år före denna stora revolution sin berömda bok Om samhällsfördraget där filosofen upphöjde allmänviljan till samma närmast metafysiska status som gudsviljan hade under hans egen tidsepok. Jämlika varelser i ett land skulle lyda under allmänviljans högsta lag, menade han.

Den franska revolutionens och dess jakobiner var knappast några försvarare av individuell frihet men däremot inspirerade av bland andra Rousseau. De ersatte kungligt envälde med ett folkligt och ersatte Gud som maktens legitimitetsprincip med allmänviljan. De la rent politiskt grunden för det moderna Frankrike trots att revolutionen redan efter ett par år radikaliserade och övergick i envälde och politisk terror.

Frankrikes historia visar på en period av blodig kamp för att störta kyrkan och för att därmed ge människorna frihet och jämlikhet. Med det historiska minnet har demokratin i landet byggts och förvaltats in i våra dagar.Dagens sekulära stat bärs fram av en väldigt stark misstänksamhet , bland elitens människor såväl som bland vanligt folk, mot att låta någon uttrycka sin religiösa tro på ett öppet sätt i offentliga sammanhang. Skolorna lär medvetet ut en historiesyn och präglar de franska barnen i att både sky tillstymmelsen av sammanblandning mellan religion och samhälle men också att den franska synen på mänskliga rättigheter och demokrati har en universell betydelse.

Övertygelsen är stark om att den franska tolkningen av den västerländska synen på demokrati är överordnad, lika stark som amerikanarna ser sin tolkning som den som bör styra världen. USA och Frankrike har som en konsekvens därav arbetat särskilt hårt för att sprida sin kultur till andra länder och starkast försökt skydda sig mot import av det andra landets kultur. Amerikanarna började kalla french fries för freedom fries i samband med konflikten kring invasionen i Irak. Den franska regeringen har i det längsta försökt hindra det franska språket att ta in engelska låneord och de populära amerikanska TV-serierna har länge kommit till franska statliga TV-kanaler efter påfallande lång karenstid.

Den franska nationen är stark i meningen att den vilar på ett historiskt fundament och en övertygelse om att dess principer inte kan överges. Det är ett land som strävar efter starkt EU-samarbete men hittills har detta inte hotat denna form av historiskt förankrad nationalism. Frankrike verkar inte som land kunna avsvära sig sin tradition tillbaka till franska revolutionen. Det historiska minnet säger också fransmännen att det är bättre att sätta ner foten och stifta lagar när de republikanska värdena verkar hotas. Hellre en lag som kan stigmatisera en ny folkgrupp som muslimerna än att avstå lagen och riskera en sammansmältning av flera kulturer. Den anglosaxiska formen av kommunitarism är ett rött skynke för varje fransman som skolats i Education nationale (motsvarigheten till Skolverket fast med en oändligt mycket starkare politisk och kulturell agenda) och står upp för sin historietradition.

Frankrike är förmodligen inte mer präglad av sin historia än andra nationer. Skillnaden mot andra europeiska stater är att nationen som sådan har en tydligare kulturell agenda. Frågan för framtiden är om denna tydlighet hindrar Frankrikes utveckling eller skyndar på den och stärker landets ställning i världen.

Feminismen är frånvarande i den breda samhällsdebatten i Frankrike. Däremot finns det rader av feminister på universitet och aktiva på vissa politikområden. Debatten förs ibland i resonemang som kan förefalla besynnerliga för en svensk iakttagare.

Elisabeth Badinter är en av Frankrikes starka profiler, som filosof och som feminist. För kort tid sedan kom hon ut med en bok där hon kritiserade den gröna rörelsen för att motverka arbetet att utveckla jämställdheten i landet. Naturen blir ett hot mot kvinnans ställning, menar Badinter.

Badinter kopplar samman politisk konservatism och den gröna rörelsen genom att peka på hur kvinnan i högre utsträckning i dag än för femton, tjugo år sedan förväntas amma sex månader och vara hemma längre med barnen. En grön konservativ våg motarbetar kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Hon  kritiserar också Frankrikes motsvarighet till vårdnadsbidrag eftersom det lockar kvinnan att vara hemma längre och ursäktar mannen att göra ännu mindre av hemarbetet. ”Nu har ju kvinnan i huset till och med betalt för att vara hemma med barnen. Varför ska jag som arbetar hårt också städa och diska?” menar hon att det låter i allt större utsträckning från de äkta männens sida.

Den franska yrkeskvinnan, och statistik pekar på att uppemot 85 procent av kvinnorna arbetar men ofta deltid, kan traditionellt bara hävda sig på arbetsmarknaden om de ammar några veckor och sedan lämnar bort sina barn till sin egen mamma eller någon släkting eller i vissa fall till privat eller offentlig barnomsorg. Det är för den gamla generationens feminister otänkbart att förvänta sig att männen tar sitt ansvar för sina egna barn.

Den tidigare justitieministern Rachida Dati är ett föredöme för många feminister i Frankrike. Hon födde barn under sin tid som minister och var tillbaka på arbetet fem dagar efter förlossningen. Så ska en riktig kvinna göra. Då visar hon att hon är stark eller starkare än en man och att hon gör sig välförtjänt av sin position och sin lön som är cirka 20 procent lägre än männens i snitt. Rachida Dati fick ändå sparken så småningom av presidenten och har blivit en driftkucku i media för sitt maktspel genemot fru Sarkozy och för sina yviga shoppingvanor på Rue Faubourg Saint Honoré.

De grönas ledare Cécile Duflot är förstås inte överens med Elisabeth Badinter. Hon menar att mannen och kvinnan måste lära sig att leva jämställt och att den gröna revolutionen inte alls hindrar kvinnan i yrkeslivet. För den äldre generationen feminister är Rachida Datis attityd den enda möjliga. Skaffa barn men skaffa omedelbart en barnflicka som sköter allt så att du kan göra som männen. Gå till jobbet tidigt på morgonen och kom hem sent  på kvällen och överlämna familjeangelägenheterna åt någon annan.