Posts By :

Tomas Lindbom

Valets huvudkandidater: Emmanuel Macron
Valets huvudkandidater: Emmanuel Macron 150 150 Tomas Lindbom

På torsdagskvällen gav Emmanuel Macron det viktiga beskedet att han kandiderar till en ny mandatperiod som president i Frankrike. Beskedet var inte alls någon överraskning. Tvärtom. Han har också som läget ser ut i dag, i Frankrike och i Europa, mycket goda förutsättningar för att bli omvald. Ja, det är svårt att se att han inte skulle bli det.

En sittande president är sällan älskad, i bästa fall respekterad. Och när det gäller de föregående tre presidenterna Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande har omdömena varit starkt kritiska från i stort sett hela befolkningen. Chirac under sin andra ämbetsperiod. Sarkozy och Hollande lyckades inte bli omvalda. Macron har haft det i stort sett lika svårt under sin mandatperiod men covidkrisen och ryssarnas invasion i Ukraina har hjälpt honom.

Franska presidenter får sällan göra det som de föresatt sig. Det beror i allmänhet på att omvälvande händelser stör planeringen. De program som presenteras i valrörelsen kullkastas. Inte sällan sker folkliga uppror av olika slag som kan få i stort sett hela befolkningen att vända sig mot sin president. Macron har fått uppleva det framförallt i samband med de gula västarnas uppror. En del av folket visar sitt missnöje, inte sällan med inslag av våld, och andra grupper, som kan ha en helt annan grund för sitt motstånd, passar på att attackera presidenten när han ändå är försvagad.

Det är yttre hot som kan rädda en president om han hanterar det på ett skickligt sätt. Hollandes relativt skickliga sätt att hantera terrorkrisen hjälpte ändå inte därför att den folkliga kritiken av hans ekonomiska politik var så djup. För Macron har läget varit delvis ett annat. Covidkrisen och Rysslands invasion i Ukraina har inträffat i ett så sent skede under mandatperioden att befolkningen nu framförallt ser mer behovet av en beprövad ledare för republiken. Macrons opinionssiffror går följdriktigt upp och han har i dag ett stöd på 27-28 procent.

Macron har som så många presidenter före honom inte kunnat genomföra alla de reformer han utlovat. Pensionsreformen har fått vänta. De ekonomiska reformerna har inte kunnat genomföras i den utsträckning som han hoppats på och som skulle ha, enligt honom själv, lett till bättre levnadsvillkor för stora grupper av lägre medelklass i landet. Genom covidkrisen har till och med antalet med definitionen fattiga (lägre månadsinkomst än 1 000 euro) ökat från 9 till 12 miljoner. Hans löfte om revolution av det franska samhället med bättre skolresultat, en mer fungerande vård och ökad köpkraft har inte visat särskilt stora resultat. För merparten av befolkningen är han fortfarande de rikas president. Det finns inga tecken på att befolkningen enats mellan olika samhällsgrupper och mellan invandrade fransmän och dem som bott i landet sedan länge. Spänningarna och konflikterna består.

Nu väntar sannolikt fem år till med samma president. Ingen vet hur de åren kommer att gestalta sig. Hur länge kommer Europa att präglas av kriget? Och vilken roll kommer EU att spela? Det är uppenbart att Macron med sina ambitioner att vara Europas inofficiella ledare kan åstadkomma insatser inom EU och dess förhållande till USA och Ryssland som får betydelse för framtiden. Det franska folket är inte oberört av att ha ledare som gör landet större i världen. Macron kommer ändå att tvingas stå till svars för alla de brister som föreligger i det sociala och ekonomiska livet i landet. Och han måste klara konflikterna runt migration och den franska identiteten. Nu har Frankrike två presidentkandidater med profilerade högerradikala program. Macron vinner sannolikt valet men opinionen som nu bär fram Le Pen och Zemmour till sannolikt goda valresultat kommer inte att försvinna.

Emmanuel Macron har hittills visat prov på statsmannaskap under de två stora kriserna. Han lyckades också avvärja de gula västarnas uppror även om det skedde med stöd av det elaka viruset. Han är otvivelaktigt den enda av presidentkandidaterna i 2022 års val som har den ledarkapacitet som krävs i dagens kritiska läge. Han har visat det under sina första fem år som president. Nu kommer det franska folket, trots starka invändningar mot hans politik och även mot hans person, att ge honom förnyat förtroende den 24 april.

Frankrike som förhandlare
Frankrike som förhandlare 150 150 Tomas Lindbom

EU står enat i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Stödet kommer från Natoländerna liksom de alliansfria som Sverige kallar sig. Det handlar om fördömandena i ord och om bistånd som även innefattar vapenexport. Däremot vill inget land ge sig in i kriget  med egna trupper.

Länderna har ändå  i viss mån olika förhållningssätt. Grannarna till Ukraina visar mer påtagligt prov på en generös inställning till att ta emot flyktingar. Frankrike vill gärna ta på sig rollen av medlare på samma gång som landet fördömer den ryska invasionen.

Det går att spåra en fransk tradition tillbaka i historien där dels banden till Ryssland aldrig riktigt brutits. Medan Sverige sett det stora landet i öster som hotet mot den nationella säkerheten har Frankrike ingått allianser med ryssarna i de senaste krigen. Frankrike har också värnat Europa och på sätt och vis ändå räknat Ryssland dit. En del av detta land ligger ju också i Europa. Däremot har fransmännen hållit viss distans till USA.

Frankrike under President Macron är angelägen om att ge EU ett större utrymme geopolitiskt. När små länder i Europa tyr sig till USA och Nato håller fransmännen en viss distans. Och Macron förhandlar alltså med Putin samtidigt som han helt ställer upp i fördömandena av Rysslands invasion. Han vill fortsätta att spela en roll i stormakternas kamp och försöka hitta ett eget spår i lösningen av konflikten. Hela denna konflikt får inte bli en envig mellan USA och Ryssland. Också Europa med främst EU ska också vara en aktiv aktör.

Naivt, säger många om Macrons upprepade samtal med Putin. Det går ju inte att övertyga Putin om att göra eftergifter. Den pågående dialogen är ändå ett försök att hindra en eskalering av kriget. Macron är inte ensam om sin uppfattning. Häromdagen träffade han två tidigare presidenter, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Sarkozy kom ut efter sitt möte med den nuvarande presidenten och förmedlade sin tolkning av krisen till de församlade journalisterna på gården till Elyséepalatset: ”Det finns bara två alternativ: Förhandlingar med Putin eller ett stundande totalkrig. Jag råder presidenten att fortsätta förhandla.”

Det finns skilda meningar i Frankrike i valet av strategi mot Putin. Men en klok tidigare statschef, förre utrikesministern och premiärministern under Jacques Chiracs presidentperiod Dominique de Villepin, har också förespråkat förhandlingslinjen. Den innebär, menar de Villepin, vissa eftergifter till ryssarna men framförallt ett försvar för nuvarande säkerhetsordning och en självfallet fast europeisk linje mot den stora grannen i öster. Det tycks som om Frankrike på samma gång söker en lösning som försvarar varje nations rätt till självbestämmande med en form av geopolitiskt tänkande där det finns en viss förståelse också för ryssarnas oro för att ha Natotrupper alldeles vid sina gränser. Det är en balansgång som Frankrike ägnar sig åt och den franska inrikespolitiska debatten är mer pluralistisk till sitt innehåll än Sveriges. Frankrike visar att Europa är enat men att det finns nyansskillnader i synsätt och i strategier. Bara nyansskillnader men de finns.

Kriget förändrar fransk valrörelse
Kriget förändrar fransk valrörelse 150 150 Tomas Lindbom

De senaste fem dagarna har jag haft besök av ett 8-årigt barnbarn från Frankrike. Under tiden har kriget på vår kontinent startat. Nu är den europeiska livssituationen förändrad och det gäller i hög grad Frankrike som är ordförandeland i EU och har ett presidentval om mindre än två månader. Valrörelsen kommer inte att vara sig lik och läget i Europa skapar rimligen en rad problem för de tre ytterkandidaterna Éric Zemmour, Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon.

Ofta påpekas det i politiska analyser något år eller halvår före ett presidentval att det är omöjligt att förutse slutresultatet genom tidiga opinionsmätningar. Något som inte gick att förutse eller som ingen ville förutse inträffar och plötsligt ritas spelplanen om. För fem år sedan avslöjades republikanen Francois Fillon, favorit i valet, med att ha använt skattemedel för att betala fru och barn för fiktiva jobb. Det ledde till att  Emmanuel Macron istället valdes till president. Den här gången kom ett krig emellan och det kan förändra de inbördes förhållandena mellan flera kandidater.

Synen på Ryssland skiljer sig påtagligt mellan kandidaterna – även synen på Vladimir Putin. Vänsterkandidaten Mélenchon läser konflikten i östra Europa som en maktkamp mellan Ryssland med legitima krav på buffertstater mot västalliansen och ett aggressivt Nato. Éric Zemmour och Marine Le Pen är båda välvilligt inställda till Putin som person. De attraheras helt klart av auktoritära ledare som dessutom talar ett nationalistiskt språk. Ingen av dem är heller proamerikansk. Tvärtom. De vill skydda Frankrike mot omvärlden, både handelspolitiskt och kulturellt. Det märkliga är att Putin som ju är betydligt mer aggressiv mot omvärlden uppfattas som en bättre bundsförvant än till exempel Joe Biden.

Nu säger sig alla tre ytterkandidaterna vara motståndare till den ryska invasionen. Däremot vidhåller Mélenchon sin analys av Natohotet mot Ryssland och Zemmour gör uttalanden som visar att han inte på ett självklart sätt byter sida i förhållandet till Ryssland.

Ingen av de tre kandidaterna har ännu uppnått femhundra signaturer från politiska företrädare på lokal, regional och nationell nivå, ett krav för att kunna ställa upp i presidentvalet. Tiden är knapp. Det återstår bara en vecka för att kunna skaffa de återstående signaturerna. Har kriget kommit att komplicera situationen ytterligare för de tre? Det är helt klart att de måste få stöd av folkvalda som är beredda att signera för dem utan att politiskt stödja dem, I demokratins namn har en del varit beredda att göra det. Kvarstår den viljan när Europa befinner sig i krig och Mélenchon, Le Pen och Zemmour tycks sväva på målet i sin inställning till västs största fiende i dag?

Det är lika intressant att se hur folkopinionen kommer att påverkas av kriget. Det finns ännu inga mätningar som påbörjades efter Rysslands angrepp på Ukraina häromdagen. Ännu är både Le Pen och Zemmour starkare i opinionen än Valérie Pécresse. En möjlig utveckling kan vara att hon tar röster från kandidaterna på den yttersta högerkanten. Inget är förstås säkert. Hur ser de fransknationella väljarna på Putin och på kriget? Och får Mélenchon även i detta laddade läge i Europa stöd för sin linje om Rysslands behov av buffertstater för att mota EU och Nato från sitt närområde.

De närmaste dagarna och veckorna kommer sannolikt att ge svar. Debatten kommer att handla om kriget förstås men förmodligen inte bara det. Många av kandidaterna vill inte längre tala om Putin medan andra tar varje chans att göra det. Det kanske blir så att de nationella högerpartierna kommer att pekas ut som landsförrädare medan en förespråkare av det internationella samarbetet som Macron kommer att framställas som en god patriot.

Valets huvudkandidater: Éric Zemmour
Valets huvudkandidater: Éric Zemmour 150 150 Tomas Lindbom

Under förra presidentvalet överraskades alla av en outsider som på fem år tog sig hela vägen från okänd rådgivare i Elyséepalatset till nationens högsta ämbete; Emmanuel Macron. Även i årets valrörelse framträder en kandidat som saknar politisk erfarenhet och är partilös. Hans namn är Éric Zemmour. De flesta känner till honom. Omdömena om honom är många och i allmänhet negativa men han har goda chanser att i varje fall gå till en andra valomgång i presidentvalet. Vem är han?

Éric Zemmour har under största delen av sitt yrkesliv ägnat sig åt skriftställarskap och medverkan i olika tv- och radiosammanhang som främst politisk kommentator. Han kommer inte ur den politiska klassen i det välbärgade Paris. Han kallar sig själv berbisk jude med ursprunget i Algeriet men född i Montreuil,  en av Paris fattigare förorter och idag starkt präglad av en muslimsk befolkning. Zemmour berättar själv hur han för inte så länge sedan promenerade i sina barndomskvarter. Han kände igen husen men inte människorna och butikerna sålde i dag andra varor. En ung grabb kom fram till honom och sa, inte ovänligt: ”Du, Zemmour, du har hamnat på fel plats.”

Éric Zemmour är högerradikal och antimuslim för medelklassen och de välutbildade. Han har varit aktiv i minst tjugo år för sina olika framträdanden i tidningar, radio och tv. Han slog framför allt igenom i en känd talk show i France 2 under åren 2006-11. Han chockerade det etablerade Frankrike med sina aggressiva uttalanden om invandrare men också mot det liberala samhälle som försvarade samkönade äktenskap och olika minoritetsgruppers rättigheter.

Samtidigt som det liberala Frankrike rasade mot hans uttalanden steg hans popularitet. Han skrev böcker som såldes i mer än 500 000 exemplar. Varje gång publiken buade åt Zemmour i studion på lördagskvällarna växte stödet för honom i allt vidare kretsar runt om i landet. Zemmour hade tryckt på knappar som ledde till att Frankrike visade sig vara ett mycket mer delat land än många trott.

Den konservativa nyhetskanalen C News gav honom en ny position 2019. Han blev krönikör i ett av deras kvällsprogram fem dagar i veckan. Under de två åren han deltog i detta program väcktes sannolikt idén hos honom och hans supportrar att han skulle lämna det publicistiska och kasta sig in i politiken. Kanalen mångdubblade sin tittarandel sedan han blivit dess viktigaste kommentator av politik. Utan parti men med ett opinionsmässigt stöd i befolkningen tog han därför förra hösten det avgörande steget och deklarerade sin ambition att bli Frankrikes nästa president.

Éric Zemmours program kan sammanfattas i två ord: Rädda Frankrike! Hans grundanalys är att nationen genom den muslimska invandringen och den vänsterliberala politiken som förts i decennier drivit landet bort från sina traditionella värden förankrade i sin historia och kultur. Zemmour är en radikal motståndare till all form av multikulturalism som i Frankrike brukar kallas för kommunitarism, motsatsen till universalism som står för en enhetlig nationell kultur. Zemmour menar att Frankrike är ett land byggt på en judisk-kristen värdegrund men också med en historia som bygger på upplysningstiden och den filosofi och historia som lett fram till dagens syn på republiken och republikens värderingar.

Zemmour drar långtgående konsekvenser av sina tankar. Även Macron värnar den franska kulturen men han tror ändå på en form av långsam organisk utveckling där muslimerna på sikt blir en del av ett gemensamt Frankrike. Zemmour talar om den stora sammanbrottet för nationen när muslimerna tagit över. Muslimer är kulturimperalister och de kommer att steg för steg erövra Frankrike och göra det muslimskt. Därför måste de tvingas återvända till sina så kallade hemländer.

Många fransmän tycker som Zemmour. Det finns en i dagarna gjord undersökning som visar att halva befolkningen är oroad över ett möjligt muslimskt övertagande av nationens lagar, samhällsinstitutioner och kultur. Zemmour har i dag cirka 15 procents stöd i befolkningen. Många fler delar  hans syn på muslimernas hot mot den franska civilisationen. Marine Le Pens väljare gör det och en hel del av dem som som säger sig stödja Republikanernas kandidat, Valérie Pécresse.

Éric Zemmour är en skicklig polemiker, en orädd debattör och påläst. Han skulle rent retoriskt kunna utmana Macron i en slutdebatt mellan första och andra valomgången. Däremot verkar inte stödet vara tillräckligt stort för att ge honom segern. Både Valérie Pécresse och Marine Le Pen har högre siffror gentemot Emmanuel Macron i en tänkt andra valomgång i presidentvalet. Le Pen och Pécresse skulle få mellan 40 och 45 procent mot Macron. Zemmour får enligt mätningar i dag bara kring 35 procent.

 

 

Valets huvudkandidater: Valérie Pécresse
Valets huvudkandidater: Valérie Pécresse 150 150 Tomas Lindbom

Några tusen sympatisörer var samlade i en sal i Paris för att lyssna till Republikanernas presidentkandidat Valérie Pécresse när hon i dag definitivt lanserade sin valkampanj. Hon talade i cirka 90 minuter – franska politiker talar länge – och presenterade sig själv och sitt program inför valet. Ett tal som i långa stycken var segt men hon skärpte sig mot slutet där hon både blev personlig och visionär. Hon lovade ett lyft för Frankrike som nation. Alla hörde hennes starka betoning av den nationella identiteten och kritiken av en i hennes ögon alltför slapp politik mot den illegala invandringen. Alla noterade hennes engagemang för att ge människor förutsättningar för att skapa en bättre framtid med en fortsatt social politik men också stimulansåtgärder för att näringslivet ska blomstra. En framgångsrik politik för perioden efter covid, lovade hon och sa sig representera den sanna gaullismen. Det var ett tal helt i linje med hur franska högerpolitiker i dag tänker och formulerar sig.

Valérie Pécresse har nu ambitionen att i ett parti som i så hög grad domineras av män bli Frankrikes första kvinnliga president. På första raden i dag satt alla de tunga namnen i partiet, nästan uteslutande män. Den största av dem alla, tidigare presidenten Nicolas Sarkozy, var dock inte närvarande. Han har sagt om Pécresse att hon är tråkig och han har inte heller öppet givit henne sitt stöd. En del misstänker att han hoppas mer på återval av Macron än att hans egen partivän blir president i april.

Valérie Pécresse har inte desto mindre varit en mycket lojal minister i hans regering 2007-12. Hon var både minister för högre utbildning och budgetminister. Hon är i dag ordförande i Parisregionen, en av nationens högsta politiska ämbeten. Hon är en erkänt duglig politiker med lång erfarenhet.

Något får mig att tänka tillbaka på Socialistpartiets sätt att behandla sin presidentkandidat Ségolène Royal 2007. Då satt också en rad tunga manliga elefanter på första raden när hon höll något stort tal men distansen till henne var tydlig. En form av iskyla som hon naturligtvis kände av. Hon blev inte heller vald till president. Hon var absolut en svagare politiker än Sarkozy men de andra socialistledarna gjorde inte hennes kampanj lättare att genomföra.

Valérie Pécresse har en stark personlighet men även hon kan få svårt att bli fullt ut erkänd inom sin egen krets av ledande politiker. Det finns liksom inom Socialistpartiet 2007 en rad män med mycket starka maktambitioner. Visst säger de sig vilja se Pécresse som president men de vill säkert i minst lika hög grad att deras egna positioner i makthierarkin stärks och det inom en inte alltför avlägsen framtid.

Efter talet i dag smyger det sig in en känsla av att hon inte heller lyckades entusiasmera väljarna som kunde följa talet på tv. Hennes utstrålning förefaller begränsad. Det krävs något nästan omänskligt av en presidentkandidat i Frankrike att nå toppen i form av karisma och frågan är om hon har det lilla extra som krävs i det avseendet.

Dessutom är Pécresse politiskt klämd mellan ytterhögerns Éric Zemmour och Emmanuel Macron. I dagens tal i Paris försökte hon flörta med mer högerradikala krafter. Samtidigt kan hon inte gå för långt till höger utan att  därmed förlora väljare i mitten till Macron. Hennes manöverutrymme är begränsat.

Frankrike skulle sannolikt få en kompetent president i Valérie Pécresse. Hon är fostrad i en högborgerlig och välutbildad familj i västra Paris – ett av Frankrikes mest burgna kvarter. Hon har utbildat sig vid elitskolorna. Hon lyckas säkert undvika att trampa snett och smutsa ner sina välputsade skor när hon gör besök hos fiskarna i den mondäna badorten La Baule vid Atlantkusten  – där hon årligen firar sommarsemester – för att efterhöra deras ekonomiska situation. Nej, hon har koll på det allt.

Det är bara något som skaver i denna sko. Hon känns om möjligt ännu mer distanserad från vanligt folk än till och med President Macron. Fransmännen är inte ovana vid politiker som befinner sig i en annan sfär än de själva. När det gäller Republikanernas presidentkandidat i år känns avståndet mellan eliten och folket om möjligt ännu längre.