Tomas Lindbom

Terrorism, miljö och corona. Är det århundradets stora frågor hittills i den västra delen av världen? Mycket talar för det även om vi också ägnar våra tankar åt klassiska ämnen som sociala orättvisor och allt som därtill hör, som välfärdspolitik och ekonomi. För mig samlas det mesta som diskuteras i dag i Europa under begreppet nationell identitet.

Jag påstår inte att det nödvändigtvis är bra men det verkar ofrånkomligt. Ett flygplan körde rätt in i Empire State Building i New York den 11 september 2001. Då hände något med synen på världen. I Frankrike var det uppenbart. Reaktionen lät inte vänta på sig: en ökad misstro mot invandrare från muslimska länder. I presidentvalet 2002 tog sig Jean-Marie Le Pen vidare till den andra valomgången. Han var antagligen själv lika förvånad över valframgången som merparten av de franska medborgarna var uppskakade.

Sedan dess har det rullat på. För att nu tala om Frankrike, detta är trots allt en blogg om det landet, har misstron mot muslimer bara vuxit sedan dess. Det är inte bara Nationella Fronten, numera Nationell Samling, som stärkt sin ställning i väljaropinionen. Andra partier har följt efter i dess spår.

Det blir så banalt när människor säger att Nationell Samling bara har en fråga på dagordningen, invandrarmotståndet. De bidrar  i än högre grad till att stärka det nationella tänkandet i landet. De lyssnar av de nationella stämningarna i landet. De tvingar andra partier och rörelser att följa efter i samma riktning.

I ett nationellt tänkande ingår inte bara invandringsmotstånd. Snarare inspirerar ett ökat kulturkonservativt tänkande och nationalismen baserad på invandringsmotstånd varandra. Detta samspel leder till ett ökat stöd för en nationell identitet.

Pandemin gör detta så tydligt. I media förekommer rader av nyhetsartiklar, reportage och krönikor om skilda karaktärsdrag mellan olika folk. Fransmän förstår inte hur svenskar tar så lätt på pandemins risker. Svenskar beklagar hur fransmännen tvingas gå omkring på stan i munskydd. Och så kommer nästa steg i tankeprocessen som journalisterna förmedlar: Svenska politiker har tillit till sin befolkning som tar ansvar. Fransmännen är inte tillräckligt disciplinerade för att klara av att själva minska riskerna för smittspridning. I Frankrike behövs hårda lagar. ’

Alla dessa reflektioner bygger på en outtalad idé om att skilda folk har skilda karaktärer. Lasse Granqvist i tv-studion inför fotbollsmatchen Frankrike-Sverige häromdagen insisterade på den franska arrogansen i ett samtal med sina expertkommentatorer Kim Källström och Lotta Schelin, själva tidigare spelare i franska lag. Inget vettigt kom ut av samtalet men Granqvist höll kvar frågan en bra stund. Plötsligt blev spelsystem och spelskicklighet underordnat. Nu skulle vi borra i ämnet fransk arrogans.

Terrorismen har stängt gränser och ökat misstron mot utlänningar.  Kan pandemins viktigaste bidrag bli att vi medborgare i Europa i än högre grad kommer att ägna oss åt att iaktta andra folk utifrån nationell särart. Den som tror på framsteget – en i ock för sig tvivelaktig konstruktion – måste säga sig att internationalismen och öppenheten mot människor i andra länder fått sig en törn. Det är tur att vi har klimatfrågan. Där finns ändå ett uppenbart behov av att tänka globalt. Om EU inte kan försvara öppna landsgränser och saknar förmågan att skapa en gemensam politik mot pandemin så finns alltid klimatet som ett givet ärende på mötesagendan i ministerråd och parlament.

Här är en längre intervju som gjordes med mig  i P 1:s Radiokorrespondenterna söndagen den 15 november om det nya lagförslaget mot separatism i det franska samhället som regeringen lägger fram i vinter. Intervjun handlar en hel del om fransk inställning till bekämpandet av islamismen och den egna synen på republikens värderingar.

https://sverigesradio.se/radiokorrespondenterna

Västvärlden känner i dag ett antal populistiska politiska ledare med större eller mindre framgång i olika val. Donald Trump får väl sägas vara den största i den traditionellt demokratiska världen. En annan är Marine Le Pen, ledaren för Nationell Samling i Frankrike. Än så länge har hon inte vunnit ett presidentval och frågan är om hon någonsin kommer att lyckas. med det. Många tror att hon återigen 2022 ställs mot Emmanuel Macron och de flest anser att utgången blir densamma som 2017. Jérôme Fourquet, opinionschef på undersökningsföretaget IFOP, har jämfört de båda och ger sin syn i en intervju i Le Monde. Det förefaller som om han delar andras bedömning att hon aldrig når de framgångar som Trump exempelvis har skördat, även i det senaste valet trots en liten förlust mot Joe Biden.

Jérôme Fourquet visar med sina siffror hur det ligger till i en jämförelse mellan dessa två politiska ledare. Det är otvivelaktigt, konstaterar han, att Marine Le Pen har stärkt sin position alldeles tydligt jämfört med sin pappa. Jean-Marie Le Pen som fick 18 procent av rösterna i andra valomgången i presidentvalet 2002 mot segraren Jacques Chirac. Dottern fick 34 procent mot Macron i motsvarande andra valomgång 2017. Det krävs en ytterligare lika stor ökning igen för att hon ska nå hälften + en röst och nå presidentposten. Det bedömer Fourquet vara närmast uteslutet.

Det finns visserligen likheter mellan Trump och Le Pen i frågan om väljarstödets fördelning på olika sociologiska undergrupper. Storstäderna är svaga områden för bägge liksom studentstäder. Ju mer glesbygd, desto bättre siffror. Trump däremot skiljer sig genom att ha betydligt starkare stöd bland äldre väljare och svagast bland ungdomar. Så ser det inte ut hos Le Pen.

Hindret för Marine Le Pen ligger i att hon inte kan erövra den klassiska högerns väljare. Hennes röster fördelas på flera olika väljarkategorier men återfinns främst bland arbetare. Hon erövrade 40 procent av arbetarväljarna i valet 2017 men bara 10 procent av de högutbildade. I den senare gruppen finns en traditionell höger som Trump kunnat räkna in. I Frankrike röstar de fortfarande på den traditionella högern och lär antagligen fortsätta med det, tycks Fourquet tro. Det underlättar för Trump att USA har ett tvåpartisystem. Han kan alltså locka såväl högerradikala arbetare och konservativ medel- och överklass i stor utsträckning. Han har stöd bland både rika och fattiga. Le Pen är avgjort starkast bland de väljare som har låga inkomster.

De religiösa röstar inte heller på Le Pen. Nationell samling är antimuslimskt men samtidigt sekulärt. Kristna väljare, cirka tio procent av befolkningen, misstror i stor utsträckning henne och hennes parti. I första valomgången i presidentvalet 2017 röstade  46 procent av katolikerna på Republikanernas kandidat Francois Fillon medan Le Pen bara fick 10 procent av deras röster. Då ska vi minnas att Fillon avslöjats med att ha använt skattemedel för att bekosta en statlig tjänst till sin hustru, en tjänst som var enbart fiktiv.

Dessutom är inte religion en valvinnare i Frankrike. I ett land som så hårt håller på åtskillnaden mellan stat och kyrka finns det lite utrymme för att driva en flirt med kristna väljare i en valrörelse. Marine Le Pen var aldrig lika tydlig i sitt negativa ställningstagande till reformen och därmed inte heller lika trovärdig som politikerna från Republikanerna i den frågan.

Jérôme Fourquet drar slutsatsen att Marine Le Pen behöver både väljarna som gick i gula västarnas och manif pour tous (mot samkönade äktenskap) demonstrationståg. Hon har stödet från de gula västarna men inte från medelklassens demonstranter mot samkönade äktenskap.

I rubriken har jag listat tre begrepp. Det är sannolikt inte historiens mest attraktiva anslag till en text. Tre abstrakta substantiv, inget verb. Jag vill försvara mig med att fransmän ofta talar i termer av begrepp. Filosofi är för övrigt deras religion. Glöm inte att alla gymnasister under sista läsåret före studenten har filosofi som ett av de mest centrala ämnena på schemat. Nu handlar denna text om ett ämne som fyller medieutrymmet i många tidningar och radio- och tv-kanaler.

President Macron förbereder en lag om separatism. Det är ett begrepp som han tagit fram från upplysningstiden, dammat av och anpassat till dagens läge för den franska republiken. Den ersätter kommunitarismen som varit det stora spöket för fransmännen.

Låt oss se på begreppen. Universalismen är ett fundament i den franska samhällsuppfattningen och en grundpelare i den franska republiken. Alla medborgare ges naturligen vissa rättigheter och formar en nation, inte på grundval av en viss klass, etnisk tillhörighet eller religion. Fransman är den som är född på fransk jord, inte för att han eller hon härstammar från gallerna eller är katolik eller liknande. Fransmännen är övertygade om att deras republik företräder en syn som alla länder kan – eller borde – omfatta och det är universalismen. Det innebär också att om universalismen skulle överges brister samhället.

Motsatsen är kommunitarismen. Med det menas att ett samhälle består av olika minoriteter som lever sina liv parallellt. Det saknas en gemensam ordning som alla underkastar sig. USA är det dåliga exemplet för rättänkande fransmän. Amerikanarna tillåter att människor talar om sig själva i termer av grupper och inte enbart som individer i nationen. De talar om sig själva som till exempel hispanics eller asian americans . Fransmän är för det första fransk individ i Frankrike. Därefter kan de också vara katoliker, ha rötter i Algeriet eller ha någon annan grupptillhörighet. När några i dessa grupper söker skapa egna samhällen inom nationen reser sig alla andra brådstörtat upp, sjunger marseljäsen och talar om Frankrike som odelbart (indivisible).

President Macron inser att Frankrike alltmer börjar likna andra länder med kommunitära tendenser. Det handlar mest om religion när det kommer till denna viktiga fråga i fransk samhällssyn. När den tredje republiken skapades för 150 år sedan och när katolska kyrkan och staten skildes åt 1905 var det enklare. Det gällde att hindra katolikerna från att dominera värderingarna i den franska nationen. I dag har muslimerna med en icke-europeisk kultur givit frågan en ny och mer komplex dimension. Länder har överhuvudtaget blivit mer mångkulturella. Macron vill då ersätta kommunitarism med separatism. De grupper som medvetet söker lämna de universalistiska idealen måste motarbetas och särskilt de som tar till våld för att erövra Frankrike med en kommunitär religion och samhällssyn. Det senare gäller i första hand islamisterna men kan också tolkas att gälla muslimer i allmänhet och vilken grupp som helst som vill leva med andra lagar och andra  livsformer som kan vara stötande för den franska traditionen.

Macron introducerar alltså ett nytt begrepp, separatism, men gör det i medvetande om att många fransmän, inte minst bland de högerextrema, säkert föredrar ordet kommunitarism. Det senare begreppet kan användas flitigare eftersom det slår hårt mot alla former av kulturell avvikelse. Macron respekterar med sitt begrepp separatism att människor i Frankrike i dag får leva annorlunda så länge de inte hotar den grundläggande ordningen i samhället.

Fransmännen är mycket strikta och konsekventa i sina resonemang kring de grundläggande elementen i republikens anda. Det gör att konflikter alltid uppstår. Nu befinner sig landet  mitt i en sådan motsättning. Hur islamister ska behandlas råder det inte lika stor oenighet. Men hur tolkas det moderna mångkulturella samhället i den franska universalistiska kontexten? Det är en svår, kanske olöst fråga att besvara.

Så har det hänt igen. Ett tredje attentat på kort tid. Först attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos gamla lokaler. Därefter mordet på historieläraren som visat Muhammedteckningarna i en skolklass. Och nu attentatet inne i en katolsk kyrka i Nice där tre personer dog. Går det att se samband? Jo, det rör sig om fler än en motsättning mellan islamister och Frankrike.

Först ett konstaterande: Emmanuel Macron har obestridligen rätt när han konstaterar att islam är en religion i kris. Det är i ock för sig också andra religioner, inte minst den kristna. Men tack och lov saknar kristendomen en militant och våldsbenägen minoritet lik islamismen. Problemet är att muslimerna i flera stora och folkrika länder kopplats till politiskt extrema regimer. Alltför många utövare och inte minst ledare ägnar sig åt politiskt maktspel och allt färre åt andlighet. Det råder en uppenbar skillnad mellan medeltidens islam med stora tänkare inom den arabiska mystiken och dagens muslimska ledare. När islamisterna begår sina våldshandlingar är det många muslimer som blir förtvivlade men var finna det aktiva motståndet som kan bryta ner all extremism och återföra islam till en andligt fördjupad religion? Vi ser alltför lite av en sådan positiv reaktion.

Islamismen blir den mest synliga företrädaren för islam i Frankrike. Den har flera mål och vi kan se det nu när vi har fem års perspektiv på terrordåden. Hädelsen av Muhammed blir för alla troende muslimer en attack mot deras kultur och religion. Det är ett faktum och har inget med våldet att göra. Islamisterna som har en militant agenda driver motståndet till sin spets och utför grymma handlingar i sin reaktion på den västerländska yttrandefriheten. Därför har tre terrorattacker handlat om satirteckningarna av profeten Muhammed; terrordåden mot Charlie Hebdo i januari 2015, attacken i september i år mot tidningens gamla lokaler och mordet på historieläraren.

Nästa konflikt är den mellan islamister och den franska sekulära kulturen i allmänhet med frihet för kvinnor, homosexuella och så vidare. Dit kan vi sannolikt räkna de tre terrordåden i november 2015, bland annat mot nattklubben Bataclan men också mot Stade de France under pågående landskamp mellan Frankrike och Tyskland och med President Hollande på läktaren. Terrordådet på Promenade des Anglais i Nice på nationaldagens kväll 2016 var också ett uppenbart angrepp på den franska republiken med dess värderingar. Nationaldagen den 14 juli påminner fransmännen om stormningen av fängelset vid Place de la Bastille den 14 juli 1789, början av den stora franska revolutionen med visionerna om frihet, jämlikhet och broderskap.

Islamismen har ännu en svuren fiende. Det är den katolska kyrkan. För några år sedan mördades prästen Hamel i den lilla staden Sainte-Etienne-du-Rouvray i Normandie. Père Hamel var en mycket omtyckt präst i sin församling och starkt engagerad i sociala frågor. Häromdagen mördades tre personer i en kyrka i Nice, kyrkvaktmästaren och två kvinnor som råkade befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Katolska kyrkan är en annan del av den franska kulturen. Ett samfund som stridit för sin övertygelse och särskilt under medeltiden i stark konflikt med islam, inte minst i Spanien. Katolikerna blir sannolikt i islamisternas ögon en rörelse som politiskt solidariserar sig med västerlandet och den förhatliga kolonialismen.

Ju mer islamisterna driver sina terrordåd desto mer splittras förstås ett land som Frankrike i olika oförsonliga kulturer. De extrema islamisterna är inte så många men radikal islamism i allmänhet växer. Allt fler samhällen i Frankrike tenderar att skapa sina egna kulturer och egna lagar parallellt med den franska republiken.

Terrorismen föder ökad oförsonlighet. Som så många gånger tidigare i historien måste det komma till stånd någon form av försoning mellan landets två skilda kulturer, den sekulära/katolska och den muslimska, när moderata krafter på båda sidor måste agera. Det är verkligen också ett ansvar som åvilar det franska majoritetssamhället och dess politiska företrädare. Hur det ska gå till är en närmast en omöjlig uppgift att besvara men det måste så småningom ske. Just nu, i dessa dagar, kan inte den franska republiken väja utan måste vara tydlig med sina värderingar. Det kommer dock en morgondag. Det gäller att ta vara på den innan nästa våg av terrorhandlingar sköljer över landet och läget blir än mer dramatiskt.