Tomas Lindbom

I Sverige är det val vart fjärde år. Det är så enkelt. Med tre sedlar i tre olika kuvert har vi röstberättigade fyllt vår medborgerliga rätt (plikt) att rösta på förtroendevalda till riksdag, region och kommun. Så var det klart! Så enkelt är det inte i Frankrike. Här är det val nästan varje år och dessutom ofta två söndagar i rad för varje val.

Fransmännen röstar direkt på presidenten. Det sker vart femte år och är det viktigaste valet. Presidenten är en statschef med stor makt: med rätten att starta krig som överbefälhavare, upplösa nationalförsamlingen, själv bilda regering genom att utse premiärminister och i praktiken också alla ministrarna. Presidenten kan också driva igenom lagförslag utan att dessa godkänns av parlamentet.

Fransmännen röstar vart femte år också i val till nationalförsamlingen. Ledamöterna väljs i majoritetsval i två omgångar. Bara om en kandidat får mer än 50 procent sker det i en omgång. Annars sker en andra valomgång påföljande söndag. Nationalförsamlingen är den direktvalda kammaren i parlamentet. Senaten är den andra och den väljs via indirekta val som genomförs av elektorer ur folkvalda på olika nivåer, riks och territoriellt. Vart tredje år utses hälften av ledamöterna i senaten och nu den 27 september sker ett sådant val.

Frankrike har också val på regional och kommunal nivå. I mars nästa år sker val till regioner och departement. Regionerna är sjutton till antalet om man räknar med regioner ”på andra sidan haven” som Martinique och La Reunion, tretton i själva Frankrike. De skulle enligt planer ha ersatt departementen som är 101 till antalet och har en historia som sträcker sig tillbaka till franska revolutionen (1790). Nästa år i mars sker samtidigt val till regionerna och till departementen. De senare är för övrigt valkretsar för de indirekta valen till senaten. Frankrike är ju historiskt sett ett centraliserat land med stark styrning uppifrån Paris men på många sätt finns också en stark självständighet, framförallt i hur varje region eller mindre enhet ska kunna lösa de praktiska frågorna kring en lag eller en regeringsförordning. Det har inte minst märkts under pandemikrisen där en stor del av beslutsfattandet lagts på lokal nivå.

De minsta enheterna är kommunerna som är cirka 35 000 till antalet. Dessa kommuner kan vara mycket små, under tusen invånare, men ofta sker samarbeten mellan flera mindre kommuner som ligger nära varandra geografiskt. Senaste kommunalvalet skedde i år men på grund av coronaepidemin kom andra valomgången att genomföras först i slutet av juni, drygt tre månader efter den första. Borgmästaren är den centrala personen i en kommun, betydligt tyngre i politisk kraft än en kommunstyrelseordförande i Sverige.

Frankrike väljer förstås också ledamöter till Europaparlamentet. Det har länge varit ett mer uppmärksammat val i detta land jämfört med Sverige. Frankrike var ett av sex länder som skapade den europeiska gemenskapen på 1950-talet och har länge sett EU som  ett Stor-Frankrike. Fransmännen har länge också varit starkt EU-vänliga men detta har förändrats radikalt på de senare åren. Nu är eliten pro-EU medan folket i allmänhet blir alltmer kritiska, både till vänster och till höger.

I de kommunala och regionala församlingarna har fortfarande Republikanerna och även Socialisterna en stark ställning. Republiken på väg, Macrons parti, har ännu inte hunnit etablera sig på det regionala och lokala planet och i senaten. Detta är ett bekymmer för Macrons hela rörelse. Dess ordförande, Stanislas Guerini, lovar nu att det ska finnas färdiga listor i oktober till de regionala och departementala valen i mars 2021. Det finns en intern kritik mot att partiet inte fungerar på basplanet. LREM är och har alltid toppstyrts av Macron. Inför presidentvalet mobiliserade han en stor kader av välutbildade människor som nog räknade med mer inflytande efter valsegern. Nu har många tröttnat. En del undrar vad som kommer att hända med partiet när Macron inte längre är president. Antingen förlorar han i presidentvalet 2022 och blir han omvald kan han inte enligt konstitutionen sitta längre än till 2027. Häromdagen avgick exempelvis partiets vice ordförande. Han intervjuades i Le Monde. Han var inte öppet kritisk mot Macron men mellan raderna anade läsaren ett missnöje med hur partidemokratin fungerade och att partiet saknade egna politiska idéer för framtiden.

Det ser inte bra ut för Frankrike när det gäller spridningen av covid-19. Visserligen har antalet tester ökat jämfört med våren 2020. Det kan delvis förklara de höga siffrorna på smittade i september jämfört med mars eller april. Ändå är situationen högst problematisk. Emmanuel Macron intar dock en annan attityd i dag jämfört med i våras. Smittan ska vi leva med, inte utrota, tycks han mena.

Låt oss se utvecklingen av antalet smittade under året. Toppnoteringen i våras kom den 31 mars med drygt 7 500 fall. Men det var under en period när testerna inte hunnit utvecklas som i dag. Däremot visar utvecklingen att vi i dag har betydligt fler fall av positiva tester jämfört med sommaren. Den 30 juni noterades drygt 500 fall. Den 5 augusti 1 700 fall, den 23 augusti knappt 5 000 och den 12 september  10 500 fall. Det pendlar mellan enstaka dagar men trenden är tydlig. Utvecklingen pekar uppåt mot alltmer problematiska höjder.

Totalt har Frankrike haft cirka 400 000 fall hittills och drygt 30 000 har avlidit i sjukdomen enligt officiella källor. Det förefaller som om siffran på döda inte har ökat ännu i samma takt som antalet spårade fall. Siffran här ligger mellan 2 och 80 under de senaste veckorna. Många bedömare tror att det dröjer innan de äldre och mer känsliga för smittan blir sjuka och riskerar att dö. Än så länge har viruset satt sig på individer i de yngre åldersgrupperna, 15-30 år.

Särskilt utsatta är vissa områden i södra Frankrike som kring Bordeaux och Marseille men stora delar av landet är i ett allvarligt läge. Städerna Bordeaux och Marseille har genomfört lokala restriktioner som att restauranger och barer i vissa sammanhang ska hållas stängda. Munskydd är förstås obligatoriskt numera överallt i Frankrike och gäller generellt på arbetsplatser, i skolor utom för de minsta barnen och utomhus i offentliga miljöer.

Emmanuel Macron har intagit en mindre hård attityd nu i förhållande till i våras. Då var målet att utrota viruset. Han förklarade i ett känt tv-tal att han utropat krig mot viruset. Nu verkar linjen snarare vara att hålla det i schack. Han och många andra inser att det inte går att stänga ner Frankrike på samma sätt som i våras. Det skulle hota en ekonomi som redan är mer än ansträngd. Men flera av hans närmaste medarbetare som hälsoministern Olivier Varon vill gå längre och införa striktare bestämmelser. Ingen, inte ens flertalet virologer, kräver en ny totalstängning av det franska samhället. Det går egentligen knappast att säga att Frankrike har en strategi i dag. Snarare förefaller det som om landets ledning prövar sig fram.

De närmaste veckorna kommer att visa hur väl den nuvarande hållningen kan mota viruset tillräckligt för att inte skapa en ny katastrof. Just nu ökar antalet fall, sjukhusen bävar för när deras sjukbäddar fylls igen av svårt ansatta patienter. Och hela landet hoppas att inte coronaviruset fullständigt kommer att knäcka den franska ekonomin.

Det är arton månader fram till nästa presidentval. Det innebär att valtemperaturen i ett så genompolitiserat land som Frankrike börjar skruvas upp. General de Gaulles ursprungliga konstitution för den femte republiken stipulerade sjuåriga mandatperioder. Nu är de nere i fem och resultatet har blivit att franska presidenter i stort sett befinner sig i en ständig valrörelse. Det har också lett till att presidenterna – för att kunna genomföra sina vallöften – tvingas tänka i två mandatperioder. Ingen avundsvärd uppgift i ett land där också tålamodet hos väljarna är kort och oppositionen attackerar våldsamt och utan uppehåll. Macron söker genomföra sin modernisering av Frankrike med en position mellan starka grupper både till vänster och höger.

”Jag står varken till vänster eller till höger.” Vi minns Emmanuel Macrons formulering av sin politik i valrörelsen 2017.  Lätt chockerande eftersom dessa begrepp präglat Frankrike så starkt sedan franska revolutionen när nationalförsamlingens ledamöter satt i grupper från vänster till höger. Så är det fortfarande. Ledamöterna i hans parti Republiken på väg sitter i mitten i dagens nationalförsamling. Macron kan säga vad han vill men hans parti är ändå rent konkret i mitten mellan Nationell Samling och Republikanerna på ena sidan i salen och de gröna, socialisterna. det okuvade Frankrike (Jean-Luc Mélenchons vänsterparti) och kommunisterna till vänster.

De olika partierna och opinionsgrupperna kommer att förflytta sig och ompositionera sig ett antal gånger innan vi är framme vid valrörelsen under vintern och våren 2022. Vi ska också hålla i minnet att val till president och val till nationalförsamlingen är två helt skilda händelser. Presidentvalet sker i maj och valet till nationalförsamlingen i juni om inget oförutsett inträffar. I presidentvalet avgörs allt i en andra valomgång där de två kandidaterna med flest röster från den första valomgången ställs mot varandra. Det gynnar en viss logik som kan skifta mellan valen men som avgörs av hur många väljare som väljer den ena eller den andra som sitt andra bästa alternativ. I 2017 års val röstade knappt var fjärde väljare på Macron i första valomgången men två tredjedelar i den andra. Allt berodde på att hans motståndare i slutomgången var Marine Le Pen som ganska få väljare förutom hennes egna från första valomgången hade henne som ett bättre andrahandsalternativ.

I valet till nationalförsamlingen handlar det om en rad faktorer som att ha ett tillräckligt starkt väljarunderlag för att komma till andra valomgången och vara ett starkt parti också brett på det regionala planet. För framgång krävs också förmågan att knyta allianser inför den andra valomgången som genomförs också i dessa parlamentsval. Nationell samling som kan få fram sin kandidat att utmana om presidentposten i den andra valomgången blir missgynnad av att nästan alla andra partier är beredde att ingå karteller för att stoppa Nationell samlings starka kandidater i andra omgången. I den nu sittande nationalförsamlingen har Socialistpartiet betydligt fler mandat trots ett mycket svagt stöd i väljaropinionen (cirka 6 procent under våren 2017) än Nationell samling som är landets näst starkaste parti.

Så här långt kan vi bara ana vad som kommer att hända när det drar ihop sig till val 2022. Några tendenser har redan visat sig. Vänstern splittrades svårt under de sista åren av President Hollands mandatperiod. De gröna (Europe Ecologie les Verts, i förkortning EELV)  har stärkt sin roll medan Socialistpartiet är ännu svagare nu än ens under valen 2017. Det finns förespråkare för en kartell mellan dessa båda partier. Det är dock svårt att tro på en hållbar förening av dessa båda partier. Skillnaderna politiskt är möjligen inte så stora i dag men historiskt sett kommer de från så olika världar. Ett tillväxtvänligt parti med förankring i industrisamhället ska fusionera med ett tillväxtkritiskt parti med en kortare historia så knuten till service- och tjänstesamhället och miljö- och klimatvärlden. Det är lättare att tänka sig att en grön socialist som borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo skulle kunna samla människor bakom sig än att börja med att föra samman två partier till en allians eller kartell i ett val.  Fransk tradition bygger mer på att ledare leder sina medlemmar, sina supporters än att partier och gräsrötter enas om en gemensam linje och en gemensam ledare.

Republikanerna hotas av att Macron skapat spänningar inom sitt parti. En del av partiets ledare har redan gått över till Republiken på väg och till ledande poster inom den nuvarande regeringen. Andra strider med varandra om makten inom Republikanerna. En och annan sneglar mot Nationell samling som står stadigt på en oppositionslinje mot Macron.

Opinionssiffrorna visar att Macron har en förhållandevis god ställning i dag med  över 30 procents väljarstöd. En president är alltid kritiserad av väljarna men han är klart starkare opinionsmässigt än både Hollande och Sarkozy  var när de hade två år kvar till kommande val.

Macron kan dock inte räkna med att läget är stabilt. Det är aldrig stabilt i Frankrike. Det nya arbetsåret har redan sin hotbild klar. Coronaviruset attackerar ånyo landet och siffror på nysmittade per dag liknar dem som gällde under de svåra månaderna i våras. Ekonomin är i kris med en hög arbetslöshet och starkt sjunkande BNP. Macron tänker driva igenom en pensionsreform som de flesta är emot. Brottsligheten är en aktuell fråga i landet. Människor anser inte att regeringen gör tillräckligt för att minska antalet våldsbrott som ökat under de senaste åren. Dessa frågor gynnar särskilt Republikanerna och Nationell samling. Nya sociala uppror kan också gynna vänstern.

Macrons trumfkort är ändå att kunna spela ut vänstern mot högern och framförallt plocka röster i det politiska landskapet i mitten. De socialdemokratiska rösterna tog han redan 2017. Nu har han rätt framgångsrikt gnagt bit för bit av de väljarunderlag som tidigare var en självklar del av Republikanerna, den moderata högern. Som jag brukar skriva: Det kommande året blir spännande för den som intresserar sig för fransk politik. Nästan allt kan hända. Åtminstone finns det alltid en rad oförutsägbara händelser som kommer att skaka om alla profetior vi kunnat uppställa.

Frankrike är en nation som vårdar sin historia. Häromdagen talade President Macron över 150-årsminnet av den franska republiken. Den 2 september 1870 inringades de franska trupperna av tyskar i Sedan i nordöstra Frankrike i det krig som kom att kallas fransk-tyska kriget 1870-71. Kejsaren Napoleon III tillfångatogs och omedelbart utropade regeringen i Paris den tredje republiken. Två dagar senare höll Leon Gambetta, fransk politiker, ett tal i det lagstiftande rådet och förklarade kejsaren för alltid avsatt.

Sedan detta historiska ögonblick 1870 har Frankrike förblivit en republik om än med olika konstitutioner. Den nuvarande femte republiken har i en mening återknutit till monarki och kejsardöme. Presidenten har stor makt och väljs direkt av folket. Flera av presidenterna, också den nuvarande, framträder som vore de monarker. En del kallar också den nuvarande femte republiken för den monarkiska republiken.

Emmanuel Macron gav i sitt tal den 4 september 2020 sin tolkning av begreppet franska republiken. Han gav därmed också en bild av vem han är eller åtminstone hur han vill framstå i offentligt ljus. Det har också skett en förändring i hans syn på republiken sedan valrörelsen 2017. I talet häromdagen betonade han att republikens värderingar faktiskt sträcker sig inte bara tillbaka till den första republiken som inföll under revolutionsåren på 1790-talet. Han kopplar tillbaka till upplysningstiden. Han betonar naturligtvis de tre begreppen frihet, jämlikhet och broderskap som bar fram själva revolutionen. Och han betonar också självklart betydelsen av sekularismen eller laïcité som det heter på franska; ett begrepp som innebär att staten ska vara neutral i förhållande till olika trosriktningar och samfund. När den tredje republiken tydligt gjorde gränsdragningen mellan stat och religion handlade det om att bryta den katolska kyrkans makt. I dag handlar det inte minst om förhållandet till islam.

Macron har sedan valsegern 2017 alltmer tagit stöd av högern i sin regeringsutövning och i viss mån också i sin politik. Han har lagt de tunga ministerposterna i händerna på tidigare högerpolitiker. Han har också alltmer kommit att formulera värderingsfrågor på ett sätt som närmar honom till högern. Den franska identiteten blir viktigare och den kopplas gärna till den franska historien, långt före den multikulturella period som Frankrike nu befinner sig i. Det innebär också att hans syn på sekularismen tenderar att bli ett försvar för att staten ska vara neutral men att samhället däremot gott kan främja traditionella kristna värden. Macron tillhör långt ifrån de politiker som exkluderar muslimer eller judar från att vara en självklar del av den franska identiteten i bred mening men hans historiska synsätt gör honom ändå mer benägen att lyfta fram det kristna när det kommer till hur de andliga och religiösa frågorna bör påverka till exempel samhällstänkandet och utbildningen i skolorna. Macron är sannolikt mindre benägen att försvara ett multikulturellt samhälle än han var 2017 och mer inställd på att arbeta för invandrares fulla integration i Frankrikes tradition.

Macron är också en president som inte väjer för sin rätt till makt och inflytande. Kritiker har pekat på hans kejserliga framtoning. Han är angelägen om att hans nation spelar en viktig roll på den internationella scenen. Han vill gärna göra Frankrike till EU:s ledande nation och honom till EU:s inofficiella härskare. Han har samtidigt också starka ambitioner på det inrikespolitiska området. Hans bok Révolution som han skrev 2016 pekar mot stora förändringar i det franska samhället. Han vill stimulera och utveckla näringslivet, modernisera staten, samtidigt förstärka territoriernas ansvarsområden och utveckla en form av medborgarinflytande genom regelbundna och väl organiserade möten runt om i landet kring aktuella politiska frågor. En form av direktdemokrati. Macron är där trogen stiftaren av femte republikens konstitution, General de Gaulles syn på ett direkt förhållande mellan folk och president, där den lagstiftande församlingen har en mindre framträdande roll.

Emmanuel Macron är en komplex person. Det är orimligt att beskriva honom som enbart liberal eller, än mindre korrekt, som en president för de rika. Det är enkla och rätt meningslösa etiketter som då sätts på en politiker som är så påfallande sammansatt, både som person och som ledare. Han är liberal i meningen att han vill göra vissa avregleringar i det franska samhället men från en punkt som är ovanligt etatistisk jämfört med länder som de skandinaviska. Han är alltför social och alltför medveten om välfärdsstatens betydelse för att kallas en president för de rika. Tvärtom har han visat under pandemikrisen att han öppnat för statliga bidrag i en omfattning som aldrig tidigare i fransk historia. Han har en kejserlig och en traditionalistisk sida som snarare gör honom till konservativ. Han är på samma gång socialliberal, liberal och konservativ. Han är i hög grad en modernist och en anhängare av global handel men under stränga villkor. Frankrikes egna intressen kommer  i första hand.

I dag började domstolsförhandlingarna mot en rad misstänkta i samband med terrordåden mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk mataffär också i Paris. Det var en mörk dag i fransk historia som nu ska få sin rättsliga dom. Huvudaktörerna i dödandet av sjutton personer inne i Charlie Hebdos redaktionslokaler är själva döda. De sköts omedelbart av polisen. Men det finns gärningsmän som planerade brotten och de flesta av dem ställs nu inför rätta. Domstolsförhandlingarna ska enligt planerna pågå fram till november månad.

Attacken mot Charlie Hebdo skakade om Frankrike. Det uppfattades inte bara som en terrorhandling mot tidningen. Det var ett angrepp på yttrandefriheten som är central i detta land. Yttrandefriheten är en av grundpelarna i den civilisation som lutar sig så starkt mot upplysningstidens ideal. Det är 1700-talet med de frihetliga filosoferna och sedan den franska revolutionen med sina paroller frihet, jämlikhet och broderskap som format dagens Frankrike. I denna filosofi ligger också en stark maktkritik. Charlie Hebdo är en av de tidningar som mest genomgripande och med satiren som främsta vapen angriper alla auktoriteter i landet. Ingenting är heligt för Charlie Hebdo och för sannolikt en majoritet av fransmännen är det centralt. Landet är visserligen katolskt men har i sekler burits av en tradition som är minst lika antiklerikal och närmast revolutionär. Dagarna och veckorna efter terrordåden i januari 2015 gick människor runt med märken på sina kavajer och jackor där det stod ”Je suis Charlie”. Det var en manifestation för något djupt känt i den franska kulturen.

Denna höst ägnar människor säkert många tankar åt händelserna för fem år sedan. Men många fransmän är också oroliga över brottsutvecklingen, den vanliga kriminaliteten i landet. Det finns statistik som visar att våldsbrott av olika slag har ökat under senare år, inte minst våldet mot kvinnor. Detta upprör och gör människor oroliga. Fransmännen kräver nu starka insatser från regeringen. Macron har förstått signalerna och vi bör förstå hans val av Gérald Darmanin som ny inrikesminister som en följd av väljarnas krav på tuffare tag mot brottsligheten.

Under sommaren har en verbal konflikt uppstått mellan Darmanin och den likaledes nye justitieministern Eric Dupond-Moretti. Den senare, framgångsrik advokat före utnämningen till justitieminister, har redan varit omstridd för sin kritiska hållning mot åklagarna i Frankrike men också för en mer liberal hållning i rättsfrågor. Som advokat har han en lång tradition av att försvara åtalade i olika brottmål. Han har stört sig på en formulering av Darmanin som krävt att Frankrike måste rida storm mot en förvildning  (ensauvagement) av samhället. Det är en formulering som redan använts av högernationalisternas ledare Marine Le Pen. Ett sätt att svepande beskriva Frankrike som ett land där laglösheten sprider sig. Macron vet vad han vill. Han måste plocka in många högerväljare för att inte förlora nästa presidentval. Visar han sig för mjuk i rättsfrågor kan han tappa både till Marine Le Pens Nationell samling och till Republikanerna. Eric Dupond-Moretti lär inte tänka på det sättet. Han försvarar en linje där den här typen av uttryck som använts av extremhögern inte hör hemma i liberala ministrars vokabulär. Sannolikt kommer Dupond-Moretti få backa. Han har säkert inget större stöd i ett samhälle som så starkt drivit mot hårdare tag under alla år på 2000-talet. Terrorismen, den stora invandringen och tendenser till ökad brottslighet kan knappast göra annat med människor än att ropa på mer repression.