Tomas Lindbom

Det blev en första valomgång av det franska kommunalvalet den 15 mars i år. Det skulle ha blivit en andra valomgång en vecka senare. Så säger reglerna. Men redan på söndagen den 15:e var det högst tveksamt om ett val kunde hållas. Tv-bilderna visade hur det spritades på allt och alla i valbyråerna. Funktionärerna bar masker. Och många konstaterade i efterhand att valet aldrig borde ha hållits. President Macron vågade inte ställa in valet när beslut fattades på torsdagen den 12:e. Då hade alla oppositionspartier anklagat presidentens för att hindra en hotande valförlust för sitt eget parti.

Det blev förstås ingen andra valomgång. Söndagen därpå var redan Frankrike inne i karantänen. Nu är det i alla fall dags. På söndag den 28 juni hålls val i cirka 5 000 av de 35 000 kommunerna. De flesta mindre kommuner, som är merparten i landet, har redan fått sina nya kommunstyrelser och borgmästare. Medborgarna i många av de små kommunerna med några hundra invånare är glada att det över huvud taget finns en lista med några personer som är beredda att ta på sig detta ansvar. Men i Paris, Marseille och Lyon med flera större städer är ingenting självklart.

Fransk valprocedur skiljer sig från många andra länders. Det gäller att i varje valkrets (kommun eller del av kommun i de största städerna) ha en segrande lista med en toppkandidat som söker borgmästarposten (le/la maire). I den första valomgången kandiderar i allmänhet ett antal partier med sina listor. Eftersom franskt partipolitiskt liv är mycket stökigare än det svenska är det också vanligt med oberoende kandidater eller grupper som blivit dissidenter och kandiderar också mot sitt eget parti.

Den som får fler än 50 procent av rösterna i den första valomgången blir automatisk vald till borgmästare och därefter fördelas styrelsen på ett proportionellt sätt efter röstetal för de olika listorna. Om ingen borgmästarkandidat och lista får mer än 50 procent av rösterna sker alltså en andra valomgång. De listor som fått mer än 15 procent i den första valomgången kvalificerar sig automatiskt till en andra valomgång. Det går också att under vissa villkor slå ihop flera listor och utmana den eller de listor som fått mer än 15 procent.

Möjligheten att gå ihop och bilda karteller i den andra valomgången har nyttjats i hög grad för att stoppa Nationella fronten ( i dag Nationell samling) från att segra och besätta borgmästarposten i olika kommuner. Det kallas att vidmakthålla ”un front républicain”. Alla partier från vänster till höger går samman och kan då slå ut den högerextrema kandidaten med sin nya lista.

Idén med den republikanska fronten har alltmer försvagats. En del högerpolitiker, inte minst i  södra Frankrike, tenderar istället att politiskt närma sig Nationell samling som uppfattas som ett mindre ont än vänstern och att föredra även framför  Macron och hans parti La République en Marche! Flera av kandidaterna som tillhör Nationell samling har också anpassat sig bort från en mer hårdför högerextrem linje och kan inte längre på samma sätt inför väljarna pekas ut som extrema och antirepublikanska.

Nationell samling har trots det  ingen större möjlighet att heller detta år göra nya inbrytningar i kommunerna. Deras väljare tenderade att i högre utsträckning stanna hemma i mars under coronaepidemin. Deras väljare röstar i presidentval men mindre i andra val. Partiet lyckades väl i de kommuner som det erövrade i valet 2014. Borgmästarna blev omvalda redan i den första valomgången vilket måste ses som en framgång i sig. Däremot är utsikterna små att partiet gör särskilt många inbrytningar i kommuner som tidigare styrts av andra partier. Utom en stad där utsikterna är goda. Louis Aliot, tidigare sambo med Marine Le Pen, ligger väl till efter första valomgången för att bli borgmästare i Perpignan, en stad med över 100 000 invånare.

De gröna gjorde vissa insteg kommunalt genom seger i första valomgången i Grenoble. Partiet är inne i en ny framgångsvåg  efter senaste EU-valet. Många tror att partiet håller på att ta över den roll som Socialistpartiet traditionellt haft som motvikt till högern.Det kommer, trots högre procentsiffror i många kommuner, ändå inte att leda till att partiet blir en av de mest dominerande partierna inom kommunalpolitiken. Det råder en viss eftersläpning i kommunalvalen. La République en Marche (Macrons parti) har också svårt att inta den starka roll på lokalplanet som det har på nationell nivå. Istället kan socialisterna som gjorde katastrofval till nationalförsamlingen 2017 fortsatt klara sig ganska bra och det gäller också det gamla stora partiet, Republikanerna.

I nästa blogginlägg ska jag närmare titta på några viktiga städer och göra bedömningar av möjliga valresultat.

President Macron har talat till franska folket igen. Så gör gärna franska statschefer men även deras premiärministrar.Den nuvarande, Edouard Philippe, har gjort det så bra och verkat så övertygande att han vunnit sympatisörer under coonakrisen. Macron däremot står och stampar på samma fläck, en knapp tredjedel av medborgarna tycker att hans senaste tv-tal var övertygande medan 61 procent tyckte motsatsen. Fransmännen tycker att krisen på det stora hela genomförts på ett bra sätt. Det är anmärkningsvärt med tanke på att fransmännen närmast reflexmässigt brukar ogilla det som den politiska makten genomfört.

President Macron och regeringen får naturligtvis rader av kritik av oppositionen och i media. Vänstertidningen Liberation hade följande huvudrubrik efter söndagens presidenttal till nationen: ”Macron gratulerar Macron”. Tidningen och många andra kommentatorer tyckte att han var alltför självbelåten i sina ord om hur krisen tacklats av den exekutiva makten.

Det finns mycket att kritisera i hur krisen hanterats. Antalet döda, oförmågan att skydda många av de äldre i samhället. I efterhand finns de kritiker som menar att de stängda skolorna snarare bidragit till negativa konsekvenser som ökad ojämlikhet och, till att många hemarbetande föräldrar inte kunnat arbeta tillräckligt bra samtidigt som de var tvungna att undervisa sina barn. Kritiker har menat att skyddsutrustningen inte funnits i tillräcklig utsträckning och att testerna kommit igång för sent. Kritiken känns igen från anda länder, bland annat från debatten i Sverige.

Nu gäller det framförallt för regeringen att ta itu med ekonomi- och arbetsmarknadsfrågorna. Macron har satsat 460 miljarder euro av offentliga medel för att hålla företagen och medborgarna flytande under coronakrisens gång. Nu vill han och regeringen framför allt stimulera ekonomin. Inga höjda skatter. Företagen ska i så stor utsträckning som möjligt återta produktionen. Tillväxt genom att producera mer, är parollen. Macron vill se att arbetsgivarna och främst det reformistiska facket CFDT ska komma överens om så få uppsägningar som möjligt men lägre löner för att hjulen ska kunna snurra igen. Det lär vara upplagt för nya konflikter på arbetsmarknaden. Fransmännen har visat återhållsamhet under själva krisen men lär inte vara lika benägna att hålla igen på sina lönekrav under de kommande månaderna.

Först ska folk ha semester. Alla hoppas på att kunna njuta av en skön sommar med sol och bad men i respekt för det sociala avståndet. Går det bra finns det vissa förutsättningar för en höst med en gnutta framtidstro. Konflikterna på arbetsmarknaden lurar ändå runt hörnet och får Frankrike en andra våg av smittspridning kan läget bli riktigt besvärligt. Recessionen är garanterat redan ett faktum. Staten har också dragit på sig än större skulder genom sina generösa bidrag under våren. Krisen i Frankrike är långt ifrån över.

Svåra tider väntar Frankrike. Det handlar om ekonomi och en hotande recession i landet. Det innebär en nedgång i BNP på minimum 11 procent och en arbetslöshet som en bit in i 2021 kommer att ligga på 11,5 procent. Det ska dock sägas att dessa siffror bygger på antagandet att pandemin drar sig tillbaka under sommaren och att landet slipper en andra våg i höst och i vinter.

Ekonomerna i Frankrike jämför sig gärna med intilliggande länder ur olika aspekter. Varför klarar sig till exempel Tyskland bättre? Det frågar sig över huvud taget alltid fransmän. Tyskarna är nageln i ögat. De verkar alltid ha mer ordning på det mesta. Det är förstås störande. Även den här gången verkar landet norr om Rhen ha klarat sig bättre. Ändå finns det förklaringar som inte handlar om att fransmännen är lata och odisciplinerade och har en ineffektiv statsledning i jämförelse med Tyskland som går som tåget. Så enkelt är det inte. Schablonartade förklaringar om nationalkaraktärer är sällan särskilt övertygande i sak. Ekonomen Elie Cohen konstaterar att ett centralistiskt land som Frankrike har lätt att snabbt och effektivt försätta sitt folk i  någon form av undantagstillstånd. Alla stänger in sig. All näringsverksamhet stänger ner. Däremot har ett federalt styrt land som Tyskland lättare att öppna igen.

Det visar sig nu när Frankrike försöker återgå till det normala att för landet viktiga näringsgrenar har drabbats med ett alexanderhugg som inte gjort åtskillnad beroende på skilda ekonomiska skadeverkningar, De grenar som drabbats hårdast av karantänbestämmelserna är också de som inbringar mest pengar till människor och skatter till staten. Frankrike är normalt sett särskilt starkt inom servicesektorn. Det gäller särskilt turismen med sina olika verksamheter som hotell och restaurang. Det har särskilt drabbat Paris som sägs vara världens viktigaste turiststad. Men också flyg- och tågindustrin, ekonomiskt betydande verksamheter i Frankrike. Alla vet vad som hänt med resandet i spåren av corona. Det tar tid och är trögt när det gäller att få igång den här typen av sektorer inom näringslivet. Turismen återgår inte automatiskt till sin tidigare nivå. Människor får inte och vill inte resa som förr. Allt tar tid. Det är lättare att som i Tyskland dra igång sin exportindustri på kort tid.

Frankrike lever också sedan tidigare med hög offentlig skuldsättning. Det öka på problemen när nu näringslivet behöver stöd och de arbetslösas situation är prekär. Oron är stor för att en andra våg i pandemin skapar än svårare problem. Ekonomerna räknar med att en andra våg i höst innebär en recession uppemot 14 procent och en arbetslöshet som blir än mer omfattande.

Fransmännen gläder sig nu åt ökad frihet som kan ge möjlighet till en god semester, om än under restriktioner, i sommar. Hittills verkar också smittspridningen ha minskat liksom antalet intensivplatser på sjukhusen. I höst vet vi bättre hur det kommer att gå för landets ekonomi.

Det är inte förvånande att de sociala och politiska spänningarna återvänder till Frankrike, ett av de mest genompolitiserade länderna i Europa. Hittills har processen att återvända till ett normalt liv efter pandemin gått förhållandevis bra. Kanske kommer bakslagen men processen som  att öppna skolor och parker, tillåta resor inom landet har också bidraget till att borgfreden totalt brutits.

Den första stora politiska frågan har rört förekomsten av rasism inom polisväsendet. Det är en fråga som alltid delat opinionen i två delar efter en traditionell höger-vänster-skala. Republikanerna och Nationell samling förnekar rasism hos polisen, i varje fall en strukturell rasism. Istället betonar högern att det är självklart att polisen har våldsmonopolet. Den ska försvara republiken och måste göra det med våld om situationen så kräver det. Polisen behöver också redskap som vapen och metoder som ibland kan förefalla långtgående. En metod att hindra andningen på en misstänkt och besvärlig medborgare som ska gripas är något som lärs ut på polisskolorna men som nu ifrågasätts av många när debatten om polisvåld har eskalerat också i Frankrike. Högern försvarar polisen som också anses extremt utsatt i sin yrkesutövning.

Vänstern pekar på hur svarta behandlas hårdare än vita av polisen. Det finns mängder av statistik som pekar i den riktningen. Ändå, som jag skrev i mitt förra inlägg här på bloggen, är det få som på allvar i den allmänna debatten kritiserar polisens arbetssätt. Det som uppmärksammas av fransmännen  är oftast speciella situationer när grupper av politiska extremister eller kriminella hotar vanliga medborgare eller attackerar enskilda polismän på ett brutalt sätt. Polisen ses då, oftast med rätta, som försvarare av det demokratiska samhället. Det många glömmer är ett vardagligt trakasseri av främst invandrarungdom som inte alltid är motiverat.

Inrikesminister Christoph Castaner, ansvarig för den nationella polisen, har i en presskonferens häromdagen på ett väldigt tydligt sätt markerat att alla former av polisbrutalitet ska beivras. Det var säkert välkommet på flera sätt. Det kan lugna de många människor som nu demonstrerar sin ilska mot polisen men också tydliggör att regeringen faktiskt på allvar ser att detta är en viktig fråga.

Samtidigt med att debatten om polisen blivit laddad i Frankrike  har också frågan om regeringens sammansättning kommit upp på agendan. Inför den andra omgången i kommunalvalen som hålls den 28 juni diskuteras  också i media om President Macron snart kommer att göra en regeringsombildning. Ofta byter presidenterna premiärminister i mitten av sin mandatperiod som numera löper över fem år. Macron har denna sommar suttit drygt tre år i Elyséepalatset. Edouard Philippe har stärkt sin ställning genom sin hantering av coronaepidemin och är populärare än sin president. Detta faktum kan ju påverka Macron att göra sig av med sin premiärminister. Inga träd får växa upp i himlen. Samtidigt har Macron behov av att ha en lojal och duktig ledare för regeringsarbetet. Det har onekligen Philippe varit. Han anses också lojal. Ingen inom La Republique en Marche kommer att utmana Macron som presidentkandidat inför valet 2022. Det behöver inte Macron oroa sig över. Det kan alltså vara bra att behålla Philippe hela mandatperioden precis som Nicolas Sarkozy gjorde med sin premiärminister Francois Fillon.

Det finns också skäl för Macron att byta premiärminister. Han behöver vitalisera den politiska ledningen och ge intryck av att han vill skynda på förändringsarbetet, den revolution som han lovade att genomföra vid makten. Han vet att nästa val kan vinnas om tillräckligt många centerorienterade och moderata högerväljare stöder honom. Då undviker han en möjlig och farlig konkurrent från Republikanerna i valet. Edouard Philippe hämtades från den gamla moderata högern och om Macron byter ut honom nu efter kommunalvalet blir det sannolikt en person med ungefär samma politiska färg. Många gissar på nuvarande ekonomiministern Bruno Le Maire som utmärkt sig som en effektiv minister och tagit plats i media nu när Frankrike ska återupprätta en starkare ekonomi i landet efter pandemin.

Macron har tagit sig ur coronakrisen med godkänt. Han har inte ökat sin popularitet som Philippe men inte heller tappat stöd. Hans tre år som president har varit tuffa, särskilt år två och tre; gula västarna först och nu i vinter pandemin. Kan han få det lite lugnare – vilket är lättare sagt än gjort i detta land – kan hans två sista år före valrörelsen vintern och våren 2022 ge honom chansen att genomföra några mer sockrade reformer. Och så måste Frankrike också reformeras på ett sätt som inte tilltalar så många av medborgarna. Mycket är förstelnat i den franska statsapparaten. Byråkratin är övertung och svåradministrerad. Det är inte lätt att skapa förutsättningar för ett fungerande flöde i näringslivet. Det finns fattigdom och elände av social och ekonomisk karaktär i landet men det kan inte lösas genom att inte göra reformer som moderniserar landet. Arbeta med hjärta och hjärna på samma gång; det är den svåra vägen att gå för vilken president som helst.

Bilden av den franska polisens sätt att verka bland medborgarna är splittrad. Det beror verkligen på vem man frågar. Frågan får ökad aktualitet när människor demonstrerar mot polisvåldet. Händelsen med det brutala polisvåldet mot George Floyd som ledde till hans död i Minneapolis har upprört människor i Frankrike och ledde till en stor demonstration i Paris igår med omkring tjugotusen deltagare. Demonstrationen handlade om George Floyd men i hög grad också om svartas situation gentemot polisen, särskilt i utsatta förortsområden.

Fransmännens inställning till polisen skiftar över tid. Snarare har förtroendet på senare tid minskat. Enligt en undersökning, gjord av Ifop 2020, gäller det särskilt grupperna unga, arbetare och personer som säger sig rösta på vänsterpartiet La France Insoumise och det högerradikala Rassemblement National. Bland dessa grupper når stödet inte mycket högre än en tredjedel av det tillfrågade. Skälet till att förtroendet är lågt i dessa grupper lär skifta. La France Insoumise misstror polisens sätt att behandla förortsungdomarna medan Rassemblement Nationals väljare sannolikt anser att polisen inte förmår ta tillräckliga krafttag i kampen mot brott utförda av invandrare eller terrorister.

Den officiella hållningen till polisen speglar snarare den uppfattning som finns i den mer välbeställda medelklassen som röstar på Macron och på den republikanska högern. Här dominerar förtroendet. När jag ser tv-program som belyser rättsfrågor och våld på gator och i demonstrationer slås jag av den positiva hållning som visas polisen. Det finns en utbredd misstro, hos många medborgare, om att polisen i vissa lägen tar till övervåld och att det särskilt drabbar människor som lever i invandrartäta förorter. Men bilden får inte riktigt fäste i det mer officiella samtalet i stora medier och där också ledande politiker ges tillfälle att yttra sig. Jag hör också hur franska kommentatorer gärna målar upp en skillnad mellan den rasistiska polisen i USA och en demokratiskt sinnad polis i det egna landet.

Demonstrationerna i Paris igår visar ändå att det finns människor, särskilt bland de unga, som är beredda att trotsa de sanitära regler som gäller under coronaepidemin för att demonstrera sin ilska mot repressiva polisåtgärder och övervåld mot svarta. En gammal historia, som levt kvar genom olika juridiska utredningar, har tagits upp i dessa dagar; fallet med en svart man, Adama Traoré, som dog efter våldsam behandling av polismän. En rad tecken pekar mot att hans död har orsakats genom polisiärt övervåld. Det skedde 2016 men affären lever vidare, helt oberoende av George Floyd-affären, men naturligtvis inspirerats av händelsen i Minneapolis.

Det talas om ett USA som är kluvet i två eller möjligen flera delar. Det gäller också Frankrike. Det är uppenbart att hudfärg och bostadsort i vissa situationer spelar roll för hur polisen behandlar människor  Frankrike har inte samma historiskt rasistiska tradition som USA men det går inte att förneka att det finns ett vi-och-dom-tänkande också i Frankrike där bland annat de svarta ungdomarna i utsatta förorter löper risk att uppfattas som andra klassens medborgare. Detta är ett känsligt ämne i ett land som så starkt, liksom USA för övrigt, bekänner sig till alla människors lika värde och samma rättigheter. Så är det i teorin och så skulle de flesta poliser också uttrycka det. Det är den bilden som media och den politiska ledningen ständigt försöker kommunicera. Men det finns en undervegetation av rasistiskt tänkande hos en del av befolkningen. Det har inte minst de senaste årens öppna kritik mot muslimer visat. Vissa poliser och vissa polisingripanden, inte minst alla identitetskontroller i förorterna, blir ett uttryck för dessa antidemokratiska underströmmar.

De närmaste dagarna får visa om det som hände i Minneapolis och nu i Paris och även i Stockholm kommer att leda till fler och kanske mer våldsamma demonstrationer. Efter en vår i karantän finns risken att det som hållits igen av respekt för virusets härjningar nu får en extra kraft och exploderar i än starkare indignation, upprördhet och starka känslor. Ämnet rasism berör och alla är verkligen inte övertygade om att allt står rätt till i länder som Frankrike kring polisens agerande mot de svarta. Det finns alltför många exempel på vardagstrakasserier från polisens sida som kan få stora ungdomsgrupper att också framöver trotsa regeringens sanitetsregler och gå till än starkare attack mot det etablerade samhället.