Tomas Lindbom

Det råder ingen tvekan om att President Emmanuel Macron agerar mer aktivt på världspolitikens scen än sin företrädare Francois Hollande. Nu var Hollande en av svagare presidenterna Frankrike haft under den femte republiken, det vill säga sedan General de Gaulle skrev om konstitutionen och blev denna republiks förste president 1958. Ändå är det nu så tydligt hur Macron i ett läge när Europa saknar någon annan jämbördig ledare tar för sig på det utrikespolitiska området.

Det senaste exemplet är hur Macron på diplomatisk väg försöker närma sig Ryssland. I dagarna träffar Frankrikes utrikes- och försvarsministrar sina kollegor i Moskva. Det blir ett viktigt möte där den franske utrikesministern Le Drian uttryckes saken på ett tydligt sätt: Det gäller att närma Ryssland till Europa. Macron och hans ledning betonar alltså inte relationen mellan de båda länderna i första hand utan mellan Europa och Ryssland.

Macron har starka ambitioner att leda ett Västeuropa som präglas av de liberala värderingar som denna kontinent stått för efter andra världskriget men som skakas betänkligt sedan några år tillbaka.

Det handlar också om andra strategiska frågor än att bara närma Ryssland till Europa av handelsmässiga skäl. Det handlar om att inte tappa Ryssland till Kina. Det ger också Europa en ökad styrka mot USA som många har oroliga tankar kring under Trumps era. Vad händer med mellanöstern och de handelspolitiska relationerna med Iran. Och kärnvapenavtalen som Trump rev sönder och där nu Iran hotar att påbörja upprustning igen.

Det är självklart så att Macron inte föredrar Ryssland politiskt sett gentemot USA: Det här rör sig om realpolitik. Macron förefaller agera som Putin eller Trump. Det har föga med idealism att göra. Det råder också som franska kommentatorer betonar en viss tveksamhet i franska diplomatiska kretsar kring detta utspel med en utsträckt hand mot Moskva. För många är ändå grunddraget i västeuropeisk politik att hålla USA som den viktigaste bundsförvanten. Om detta ställningstagande ruckas genom de nya kontakterna med Moskva är för tidigt att säga. Det behövs trots allt bara en justering av den amerikanska utrikespolitiken för att Macron ska skruva sin politik i en annan riktning.

Macron har ändå efter sommaren gjort en rad intressanta drag på det geopolitiska schackbrädet. Mötet med Putin i hans sommarresidens, inbjudan av Irans utrikesminister under G7-mötet i Birarritz. Och nu mötet på hög nivå mellan Rysslands och Frankrikes utrikesministrar och försvarsministrar i Moskva. Det finns anledning att följa utvecklingen med Macron som aktör på den internationella scenen.

President Emmanuel Macron vill gärna bli den president som slutligen löser pensionsfrågan i Frankrike. I trettio år har den väntat på en lösning. Frågan är om den nuvarande presidenten lyckas där hans föregångare misslyckats. Om reformen skall bygga på antal år som pensionären betalat in avgifter eller på pensionärens ålder är frågan.

Sverige har sedan länge en genomgripande pensionsreform som i politisk enighet skapade ett system för mer realistiska men också sämre pensionsvillkor för de flesta medborgare. Och ett system som väldigt tydligt talar om att börsutvecklingen spelar roll för pensionens storlek, Aktier är ett främmande ord för de flesta fransmän. De förväntar sig att staten ger dem en god pension efter ett slitsamt liv. Punkt och slut. Missnöjet lurar inför varje beslut från president och regering. Eftersom det nuvarande systemet liknar ett lapptäcke – det gör nästan alla offentliga trygghetssystem liksom skattelagstiftningen i Frankrike – lär det bli ett oväsen när president och regering sätter ner foten.

En särskild utredare presenterade för ett halvår sedan ett förslag till lösning. Han förordade för det första att de 42 olika pensionssystem som finns för närvarande ska ersättas av ett enda. Ett positivt förslag som alla applåderade tills en del grupper upptäckte att just de skulle förlora på det. Han föreslog också att höja åldern för rätten att ta ut full pension till 64 år. De flesta tar i dag ut sin fulla pension kring 62 år. Det är naturligtvis också negativt, i det här fallet för nästan alla.

Macron har hela tiden varit inne på en annan linje. Han vill att pensionens storlek för var och en ska utgå från hur många år varje person betalat in sin pension och hur mycket. Det låter rättvist särskilt som fransmännen är vana att tänka i de banorna men med ett system som i dag är mer komplicerat. Jag påminner om de 42 olika pensionsmodellerna. Det sägs att Macron också vill närma sig särskilt CFDT som är den reformistiska fackliga organisationen och som rimligen är mer lockad av flera särlösningar och i likhet med andra fackliga organisationer främst värnar om de offentliganställda. De senare är i högre grad  fackanslutna jämfört med de privatanställda.

Hur utredare och Macron än vänder och vrider på sina modeller kommer vissa grupper att dra nitlotter. Det gäller bland annat lärarna och vissa inom sjukvården. Det är ofta de offentliganställda som förlorar på nya lösningar eftersom de i allmänhet haft det bättre än sina bröder och systrar inom den privata sektorn. Lärarna är dessutom involverade i en annan strid; om reformering av skolan med bland annat en ny ordning på gymnasiet. För lärarna finns det alltså flera regeringsförslag att vara motståndare till.

Pensionsfrågan är så laddad därför att den berör alla. Ingen sitter bredvid, på läktaren, och tittar på. Alla bevakar sina intressen. Och pensionen är inte för fransmännen en ersättning vars storlek beror av landets ekonomi. Pensionen är en rättighet för alla medborgare och bör därför vara väl tilltagen sett till pengar.

President Macron har ännu inte bestämt sig för vilken linje han ska förorda. Och det finns skäl att tro att det nya systemet inte blir fullt så enkelt som alla hoppats på. Det går att säga att lapptäcket ska rivas sönder och en gemensam ordning för alla ska upprättas. Det är svårare att genomföra det.

President Emmanuel Macron stod som värd för G7 som hölls i helgen i franska Biarritz. Det var inte annat att vänta än att den dynamiske franske statschefen tog initiativ och utnyttjade det mediala strålkastarljus som riktades mot honom under dessa dagar. Utspel mot den brasilianska presidenten Jair Bolsonaro för gränderna i Amazonas, markeringar mot Donald Trump och inte minst inbjudan till en iransk delegation med utrikesministern som helt oväntat flög in för möte med sin franska kollega, Jean-Yves Le Drian.

I franska media har tongångarna varit övervägande välvilliga efter G7-mötet vad gäller bedömningen av Macrons insatser. Frågan är vad en tidning som Le Monde egentligen väntat sig av mötet. Förmodligen inga avgörande genombrott eller gemensamma beslut.  Förväntningarna var lågt ställda och utfallet inte mycket bättre.

Macron hade ett tvåtimmarsmöte med Donald Trump före mötets öppnande och uppenbarligen avlöpte mötet relativt väl trots en del irritation kring handelsfrågorna. Trump meddelade före avresan från Washington att han kunde tänka sig att sätta hårda strafftullar på franskt vin som importeras till USA. Trump var inte heller särskilt förtjust i den iranska utrikesministerns oväntade besök i Biarritz. Trump blev informerad av Macron i förväg och gjorde därför (?) inte heller någon större affär av saken. Så långt som till att träffa den iranska delegationen gick han förstås inte.

Trump var alltså betydligt mer nedtonad än under förra G7-mötet som hölls i Kanada. En enkel förklaring kan sägas vara att Trump inte bedömde detta G7-möte som särskilt viktigt. Han har under hela sin presidentperiod markerat hur han prioriterar bilaterala uppgörelser framför konferenser av denna karaktär. Men han valde att denna gång i liten utsträckning agera på tvärs mot övriga länders ledare. Möjligen kommer han att göra utspel när han kommit hem och börjar twittra igen. Möjligen struntar han helt sonika i att komma på nästa G7-möte.

Ordväxlingen mellan den brasilianska presidenten och hans regering gentemot Macron i frågan om bränderna i brasilianska amazonas var däremot högt uppskruvat. Även Brigitte Macrons utseende blev föremål för hånfulla kommentarer av en ledande brasiliansk politiker. Relationen mellan de två länderna har hunnit försvåras högst märkbart under de senaste dagarna. Den brasilianska statsledningen anser att Macron lägger sig i dess sätt att stoppa bränderna medan Macron menar att Jair Bolsonaro medvetet låter delar av sin skog brinna för att ge utrymme åt jordbruksodlingar. Ett hot mot klimat och miljö, enligt Macron.

G7-mötet ledde knappast till några lösningar på svåra internationella frågor. Det är begripligt. Kina och Ryssland är inte medlemmar i denna grupp av ledande länder där flertalet inte spelar någon avgörande roll i världspolitiken. Europa representeras av fyra länder; Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien. Så tillkommer Japan och Kanada. Endast USA är en verklig stormakt när de europeiska länderna inbördes är så splittrade. Macron har ambitioner att spela en stormaktsroll men på vilkas uppdrag talar han egentligen? Hans vision om ett starkt EU där Frankrike ska spela huvudrollen stämmer inte med verkligheten.

Paris har sedan 2001 en socialistisk borgmästare. Den nuvarande heter Anne Hidalgo och är känd som en stark kvinna med stark vänsterprofil och ett stort miljöengagemang. Hon driver på för att göra Paris till en mindre smutsig, förorenad stad och öppna för bilfria zoner och större och grönare områden i stan. Nu utmanas hon från flera håll inför kommunalvalet i mars nästa år. Partiernas förberedelser inför valkampanjen är minst sagt intressanta ur maktperspektiv. Valrörelsen kommer säkert att bli hård och oförsonlig och valresultatet öppet.

Ett typiskt drag i den franska politiken är att partiledningarna inte kan hålla ordning på sina kandidater. Man är frestad att säga att det sällan finns  en stark ledning i något parti. Socialistpartiet är säkert tillfreds med att ha en kandidat som redan sitter i Hôtel de ville (stadshuset mitt i Paris) och har en god chans att bli omvald. Siffrorna är lång ifrån betryggande men Hidalgo ligger ändå på en hyfsad andra plats. Nej, de stora inre striderna finns dels inom landets majoritetsparti, La République en Marche (LREM), och inom det gröna partiet, EELV. Benjamin Griveaux är en av President Macrons närmaste män och han har placerats som kandidat för LREM i borgmästarvalet.

Griveaux är en typisk representant för den politiska kasten i Frankrike. Har genomgått flera av de kända elitskolorna, har en betydande politisk karriär trots sina relativt unga år, 42, med ministerposter både i Francois Hollandes regering och nu i Emmanuel Macrons. Han var med och skapade Macrons rörelse och är en av de trogna i denna nya rörelse som tillkom under 2016.

Griveaux leder i opinionsmätningarna före Hidalgo men hotas av inre konflikter. En annan av LREM:s politiker, Cédric Villani, känner sig överkörd. Han anser sig ha varit först att ställa upp som partiets kandidat till borgmästarposten. Villani är en annan typ, originell och mindre teknokratisk än Griveaux. En och annan tror faktiskt att hans stil passar bättre för parisarna.

Sista ordet är inte sagt i striden om vem som ska leda LREM i borgmästarvalet. Men hos de gröna, som har förhoppningar på Paris, finns en ännu mer pikant konflikt internt. Sambon till partiets ledare Yannick Jadot, Isabelle Saporta, har förklarat sig villig att stödja Gaspar Gantzer som ställer upp som oberoende kandidat men med grön profil. Gantzer var kommunikationsansvarig till Francois Hollande under större delen av dennes mandatperiod i Elyséepalatset. Hennes sambo och partiledare för de gröna har tvingats att i media förklara detta fenomen och sagt sig stödja sambons politiska ambitioner. Samtidigt säger han sig stödja de grönas kandidat till borgmästarvalet, den kandidat som nu hans sambo aktivt kommer att motarbeta och med ett snarlikt program.

Franska politiska val är alltid utpräglat personorienterade av den enkla anledningen att väljarna i högre grad röstar på personer och i mindre grad på partier. Det gäller förstås i presidentvalet men också i hög grad i de kommunala valen. Mycket kommer att hända innan väljarna till slut får ta ställning i valet. Sannolikt blir det ändå en slutlig kraftmätning mellan den sittande borgmästaren Anne Hidalgo och Macrons handgångne man, Benjamin Griveaux. Det behöver knappast sägas att utgången av det valet kommer att få stor betydelse för Macrons ställning under resten av hans mandatperiod. Han behöver vinna åtminstone en av städerna Paris och Lyon. I dag är ingetdera säkert.

Som bekant är augusti den stora semestermånaden i Frankrike. Fortfarande lapar många av landets invånare sol på badstränderna, ännu några veckor obekymrade om ett kommande arbetsårs vedermödor. Presidenten däremot kan inte vara lika sangvinisk i sitt förhållande till framtiden. Den hänger ständigt över honom även när han, som Macron, tillbringat några veckor på sommarresidenset Fort de Brégancon i departementet Var i Provence. Hans talespersoner har förklarat för media att Macron arbetar oförtröttligt också under denna så kallade semester. Han har precis avslutat sin sista vecka där med att ta emot President Putin och under kommande helg beger han sig till Biarritz för ett möte i G7-gruppen.

Macron har varit angelägen att sudda bort den bild av en sommarlat president som Francois Hollande gav sedan han precis blivit vald 2012. Hollande förklarade aldrig att han, som Macron, studerade olika arbetsdokument under semesterveckorna. Macron vill istället ge bilden av att arbeta för nationen i princip 24 timmar per dygn årets alla dagar. Han  vill visa sin övermänskliga förmåga även på detta område.

Vad studerar han under semestern och vilka stora frågor ställs han inför under det kommande arbetsåret, kan man fråga sig. Mötet med Putin var en bricka i det storpolitiska spel som Macron vill delta i och dominera. I ett Europa som splittrats mellan nationalister och liberaler söker Macron fylla tomrummet för den senare gruppen. Storbritannien är inte att räkna med och Boris Johnson knappast en pålitlig företrädare för den traditionella västeuropeiska hållningen genom sin position i Brexitfrågan. Merkel är försvagad och ska inom något år lämna sin post som kansler. Macron har ambitioner men tar säkert också ett ansvar för EU:s traditionella linje i förhållande till omvärlden. Med Putin har han talat om Ukraina och om Mellanöstern. Men också nu i helgen kommer han i mötet med Trump att få visa hur stark han är. Vilka utspel kommer den amerikanska presidenten att göra och hur ska Macron tackla dem? Macron kommer sannolikt att spela en allt viktigare utrikespolitisk roll under det kommande året. Han hoppas säkert också att få ägna mer tid åt det än att släcka inrikespolitiska bränder som den med de gula västarna.

Läget i Frankrike är förhållandevis lugnt efter denna sommar. Inga skandaler som den som störde förra året med livvakten Alexandre Benalla och dennes påhopp på demonstranter under 1 maj. Men ett inriktespolitiskt oskrivet blad kan snabbt fyllas med röda och skrämmande bokstäver. Frankrike är landet där lugn kan övergå i kaos innan vi betraktare ens hunnit blinka. Det som kan hända är nya demonstrationer och uppror på gator och på arbetsplatser, kanske kring pensionsreformen som nu ska drivas igenom och där pensionsålderna höjs. Lagen om att garantera full rätt till  assisterad befruktning, procréation medicalement assistée, (PMA) kommer att tas upp i parlamentet under hösten och frågan lär bli föremål för en stark och intensiv – och förmodligen sårig – debatt. Vissa kommentatorer har talat om en uppflammade debatt likt den om samkönade äktenskap under 2012-13.

En rad andra frågor kommer också att skapa stor debatt under det kommande året. President Macron och hans regering måste visa trovärdighet i sitt miljö- och klimatengagemang, inte minst efter det gröna partiets stora framgångar i EU-valet. I mars nästa år stundar också val till kommunerna. Frågan om regionernas ställning blir sannolikt en stor och viktig fråga under vintern. Rent partipolitiskt gäller det också för Macron att säkra ställningen för La République en Marche i de större kommunerna runt om i landet. I dag är många av borgmästarna socialister och republikaner. Macron vill naturligtvis få igenom en annan politisk karta också på lokal nivå.

I dessa och andra poitiska frågor finns det gott om oppositionella som är beredda att lägga ut snubbeltråd för den sittande presidenten. Och så lurar alltid faran med nya så kallade affärer. Fransk politik kan inte tolkas utan dess inverkan på opinionen. Ibland passerar en affär obemärkt men vid andra tillfällen växer de till skandaler och skapar regeringskris. Ingen vet vad som lurar runt hörnet denna höst och vinter. Macrons ställning i dag är förhållandevis god men hur länge består lugnet?