Tomas Lindbom

Det är känt i alla västeuropeiska länder att väljare är mer flyktiga än förr. Därför är det inte konstigt att den politiska kartan ritas om med ojämna mellanrum. Partier bildas och försvinner. Gamla koalitioner upphör och nya skapas. Skalorna ritas om. Höger-vänster-skalan blir ifrågasatt medan andra sätt att särskilja partier och block uppstår. Frankrike är inget undantag, snarare landet där mycket nytt händer inom politiken varje år.

EU-valet nyligen erbjöd de politiska analytikerna i Frankrike en god möjlighet att se nya spår i politiken. På denna blogg har redan beskrivits hur illa det slutade för Republikanerna i valet, 8 procent, och att detta lett till både avgång för partiledaren Laurent Wauquiez och avhopp av en av partiets främsta, Valérie Pécresse. I söndags skrev dessutom 72 borgmästare med partibeteckningen Republikanerna i en tidningsartikel att de numera stöder La République en Marche!. Ett svidande bakslag för detta klassiska högerparti som varit ett av de två dominerande i fransk politik sedan General de Gaulles dagar.

Det finns inte mycket av partilojalitet i fransk politik. Valsystemet gör sitt till. Politiken bygger mer på starka politiker än på partier. Särskilt gäller det för Republikanerna. Det brukar sägas att en flock söker sin ledare i detta parti. Hittar alltså Republikanerna en karismatisk person som förväntas vinna väljarnas förtroende söker sig de andra politikerna i detta parti till denna ledare. Det skedde med Jacques Chirac och med Nicolas Sarkozy.  Efter dem har det varit tunnsått med stora ledare på den kanten. Resultatet ser vi. Färre väljare, intern splittring och avgångar av olika slag.

Emmanuel Macron har lidit svidande nederlag i opinionen under vintern. Många var beredda att se honom som maktlös och väntade på en lika sorglig utveckling för hans del som för företrädaren Francois Hollande under föregående mandatperiod. Men nu är det alltså strömhopp från Republikanernas borgmästare till honom och hans parti. Det stärker Macrons högerflygel och gör honom i allmänhetens ögon alltmer till en högerpolitiker om än av mer moderat slag.

Yannick Jadot blev den stora vinnaren till vänster i EU-valet med 13 procent. Det är inte ovanligt att gröna partier går bra i EU-val.Det har inte bara gällt länder som Tyskland och Sverige utan även i Frankrike. Denna gång blev det extra tydligt eftersom både La France  Insoumise (”Det okuvade Frankrike”), det vill säga landets motsvarighet till vårt vänsterparti, och Socialisterna gick starkt bakåt. Socialistpartiet gjorde ungefär samma dåliga val som i valet till nationalförsamlingen 2017, kring 6 procent. Jadot är nu populär bland politiker på vänsterkanten. Socialistpartiet gjorde valsamverkan med ett lite uppstickarparti , Place publique, som leds av filosofen Raphaël Glucksmann. Glucksmann fick till och med uppdraget att toppa listan för denna lilla koalition i EU-valet. Nu flörtar Glucksmann med Jadot. Socialistpartiets ledare Olivier Faure sa också tydligt på valkvällen att han kommer att vända på alla stenar efter partiets svaga valresultat. Frågan är snarare om Jadot vill samarbeta med dessa båda skadskjutna farkoster, Socialistpartiet och La France Insoumise. Han fruktar nog av goda skäl vad han i så fall skulle ta upp i sin båt. Ett socialistparti som saknar väljarnas förtroende och har tappat det mesta av sina medlemmar och sina bästa politiker och dessutom saknar ett vinnande koncept. La France Insoumise består av en rad högljudda och opålitliga ledare med stora egon och en politisk inriktning som alltid balanserar på gränsen till ren populism. LFI är ingen samarbetspartner att lita på.

Drömmen om en enad vänster i Frankrike är knappt en dröm. Den uttalas ibland av vissa vänsterpolitiker för att hålla humöret och skenet uppe men ingen tror på allvar att det går att uppnå enighet. Inte ens i valtider kan de olika partierna samsas och än mindre i det vardagliga arbetet.

Macron och hans parti har hittills lyckats med sitt projekt att hålla ihop mitten i fransk politik. Partiet har lyckats att samla gamla socialister och gamla högerpolitiker under samma tak. Det är egentligen rätt fascinerande med tanke på att dess väljarstöd inte blivit större. Möjligen kommer det att ske nu under den andra halvan av mandatperioden. Premiärminister Edouard Philippe har nu presenterat regeringsprogrammet för tiden fram till 2022 års president- och parlamentsval och han balanserar med förslag som både kan beskrivas som höger och vänster. Ekonomisk liberalism parad med sociala reformer. Kanske kan Macron och hans regering lyfta popularitetssiffrorna en del under kommande år. Om nu inte nu kravaller, nya konflikter, nya kriser trasslar till det för statsledningen. Det finns all anledning att vara försiktig i sin optimism. Frankrike är ändå alltid Frankrike.

Varje år sker stora minneshögtider i Normandie efter landstigningen av främst amerikanska trupper i slutet av andra världskriget, i maj 1944. I år är det 75 år sedan och ett minnesvärt år inte bara genom att det är en form av jubileum. Spänningen i världen har stegrats. Inte minst märks det i relationen mellan den franske och den amerikanska presidenten.

De första åren efter kriget firades segern över nazismen vid de normandiska stränderna i maj månad. Allteftersom åren gått har freden blivit allt mer centralt i de minneshögtider där de västliga ledarna deltagit. Särskilt viktigt var 1984 när Ronald Reagan och Francois Mitterrand talade. Två briljanta talare som förmådde att lyfta ceremonin till en högre nivå av värdighet och insikt om betydelsen att väst höll samman.

Onekligen har Donald Trump med sin ledarstil och delvis nya uppfattningar om USA:s roll i världen påverkat världspolitiken i en alltmer orolig riktning. Det var uppenbart att konflikten mellan Macron och hela EU å ena sidan och USA å den andra påverkade ceremonin och den efterföljande presskonferensen med de två presidenterna. USA:s linje har inte på många år varit så ensidigt inriktad på bilaterala samtal och avtal med USA som ena part. Trump talar inte med hela EU. Han föredrar att tala med ett land i taget. America first. USA blir alltid starkare om avtal sluts bara med Frankrike eller Slovakien eller Österrike. Macron är den främsta företrädaren för en gemensam EU-linje om det handlar om ekonomi eller om försvar och säkerhet. En fransk kommentator analyserade Trumps tal i Caen i dag som ett uttryck för att han främst såg USA:s roll i landstigningen och som fredsmäklare och i liten grad betonade det gemensamma europeiska fredsarbetet efter kriget.

Macron vill ha en gemensam västlig linje gentemot Kina när det handlar om handelsfrågor. Han vill förstås inte att USA ska lägga tullar på europeiska varor och driva en utpräglad protektionistisk handelspolitik. Till detta kommer relationen till Ryssland vars president för övrigt prioriterade en konferens i Sankt Petersburg framför ceremonin i Normandie. Macron med flera västledare ser oroligt på att Europa kläms mellan USA, Ryssland och Kina. Trump fortsätter att söndra och härska och vara den oförutsägbara i världspolitiken.

Landstigningen i Normandie 1944 är inte bara historia. När konflikterna mellan västledare synliggörs så sker det en dag som denna. Det visar att händelsen för 75 är sedan har varit en symbol för fred och samverkan mellan särskilt USA och Europa. Det är inte längre lika uppenbart att kunna tolka ceremonin på det sättet efter detta års firande. Det sänder ännu en signal om att spänningarna i västvärlden har ökat och att osäkerheten om stabiliteten också ökat.

I kväll meddelade Laurent Wauquiez, ledaren för Republikanerna, den franska högern, sin avgång. Det skedde i nyheterna i en av de stora tv-kanalerna en vecka efter bakslaget för partiet i EU-valet. Republikanerna fick då 8,5 procent, en överraskande stor genomklappning. Aldrig i modern tid har detta politiska parti som härstammar från General de Gaulles dagar upplevt ett så lågt valresultat. Wauquiez har försökt att hitta en konservativ linje mellan Macron och Le Pen men detta har visat sig leda till en svår tillbakagång i både opinionsmätningar och nu i EU-valet.

Det förs nu en livlig diskussion om vilka konsekvenser valresultatet i EU-valet i Frankrike får för dess politiska framtid. Det gäller alla partier men störst är intresset för krisen hos Republikanerna. Laurent Wauquiez valde strategin att lägga sitt parti mellan Macrons mer liberala och EU-vänliga linje och den högernationalistiska Nationell samling under Marine Le Pens ledning. I någon mening var det begripligt. Utrymmet för Republikanerna minskade drastiskt när Macrons rörelse skapades 2016. Plötsligt såg många borgerliga väljare att det fanns ett spännande nytt alternativ i politiken. Samtidigt är Nationell samling i dag ett etablerat parti med stark attraktionskraft i stora grupper i samhället. Den konservativa, katolska medelklassen attraheras mindre av Le Pen och mindre av Macron. Här fanns en väljargrupp att exploatera, tänkte Wauquiez. Men problemet var att denna grupp förmodligen inte var större än vad som visade sig i  resultatet i EU-valet.

Vad gör partiet nu? Sannolikt kommer någon av de mer centerorienterade politikerna inom Republikanerna att ta över. Ett namn är Valerie Pécresse som var utbildningsminister i Sarkozys regering och är en skicklig och omdömesgill person. Det finns andra namn som Xavier Bertrand som företräder en mer folklig linje men står Macron relativt nära. Problemet är att många av de namn som kan komma i fråga nu efter Wauquiez´ avgång är mittenorienterade politiker som säkert redan har funderat på att ansluta sig till La République en Marche!.

Pécresse och andra hoppas förmodligen på att partiet ska återta en del av de väljare som nu svikit för att istället rösta på Macron. Det anses uppenbart enligt valanalytiker att en stor andel av de republikanska väljarna i EU-valet gått till Macron som i sin tur förlorat till de gröna som gick starkt framåt. Frågan är om en mer mittenorienterad linje med till exempel Pécresse i täten kommer att locka tillbaka de förlorade väljarna. Och hur ska hon eller någon annan ledare kunna skapa en gemensam plattform som kan stödjas av såväl liberala medelklassväljare i storstan som konservativa, katolska väljare ute i regionerna. Många inom partiet lägger all skuld på Wauquiez men hur ska ett parti som är så ideologiskt spretigt kunna återta sin gamla ställning som det stora partiet till höger.

Redan nu ikväll, någon knapp timme efter Wauquiez´avgång, inbjuder Marine Le Pen de ledarlösa konservativa väljarna som hittills stött Republikanerna att ansluta sig till hennes, som hon uttrycker det, patriotiska linje. Hon hoppas att i förvirringen som råder inom Republikanerna plocka åt sig än fler röster. Det kan ju tänkas att en del av de väljare som uppskattat Wauquiez´högervridning av Republikanerna nu är rädda för att partiet går åt andra hållet och därför flyr till Nationell samling.

Republikanerna är alltså i en kris som definitivt liknar den som gällt för Socialistpartiet sedan presidentvalet 2017. Macron lyckas verkligen med sitt projekt att knäcka såväl Republikanerna som Socialistpartiet. Men kanske kommer han att provocera fram starka extremistpartier, särskilt till höger. Många oroas av att Le Pen blir den stora vinnaren av Macrons kannibalisering av partierna runt honom och hans parti. Det skulle då göra att Nationell samling får möjligheten att skörda stora vinster i kommunalvalet nästa år – Republikanerna har fortfarande en stark ställning i kommunerna – och att striden i nästa presidentval 2022 står mellan Macron och Le Pen.

Nicolas Sarkozy var den sista politiska ledare som ledde ett samlat högerparti. På den tiden var namnet UMP. I dag kallas det Republikanerna. Men mycket vatten har runnit sedan dess. Framförallt har partiet minskat i storlek och styrka. Allt elände började 2009.

Sarkozy var till stor del en modern högerledare. Han bröt med den gamla gaullistiska högern. Han var mer i takt med tiden i frågor kring kvinnans ställning, kring rätten till abort och öppen för att införa en lag om samkönade äktenskap. Han var också en mer liberal politiker i ekonomiska frågor. Han ville få fart på fransk ekonomi med sänkta skatter och mer stöd till företagen. Men allt gick fel.

Förmodligen kommer historikerna så småningom att förklara omsvängningen i Sarkozys politiska linje 2009 med att den ekonomiska krisen inte längre gav utrymme för presidenten att genomföra de liberala reformer han önskat sig. Han insåg också att han inte förmådde tämja de fackliga organisationernas makt. Han var egentligen, för att citera hans förra fru Cecilia, ”un faux dur”, en falsk hårding. Istället slog han in på en enklare väg. Han skyllde eländet på de muslimska invandrarna och bidrog till att ytterligare underblåsa främlingsfientliga krafter i landet. Till slut hade han förlorat trovärdigheten i snart sagt alla grupper i samhället och blev utslagen i valet 2012 av Francois Hollande.

Högerns historia i Frankrike sedan 2009 är en eländessaga. Bit för bit har partiet tappat mark. Efter 2012 kom interna strider om makten i partiet. Sarkozy försökte bli partiets kandidat i valet 2017. Det blev istället, mot alla odds, Francois Fillon som snart avslöjades med skumma affärer genom att betala sin hustru med skattemedel för assistentjobb till honom själv i parlamentet, jobb som hon aldrig utfört. Och en ny ledare efter valet 2017, Laurent Wauquiez, som valde en än mer konservativ inriktning när han uppfattade att Emmanuel Macron redan lagt beslag på väljarna från Republikanernas liberala flygel.  På kvällen av EU-valet den 26 maj 2019 ligger nu partiet i spillror med bara 8,5 procent av rösterna.

Det brukar sägas att partiet traditionellt byggt på tre pelare. Den första är de mer liberala som intresserar sig för näringslivet, ekonomiskt tillväxt och frihandel. Den andra gruppen är de så kallade suveränisterna som är nationalistiska och mer konservativa än liberala. Den tredje gruppen är den katolska falangen, den mest konservativa och identitära. Den tredje gruppen misstror invandrare från muslimska länder  och bekämpar mångkultur men är också starka motståndare till bland annat samkönade äktenskap.

Laurent Wauquiez har valt att stödja sig på de två senare grupperna och tvingat ut en rad kända högerledare i kylan som de före detta premiärministrarna Alain Juppé och Jean-Pierre Raffarin och många andra starka personligheter. Wauquiez´ toppkandidat i EU-valet, Francois Xavier Bellamy är en 33-årig filosof som tydligt tillhör den konservativa högerfalangen. Han gjorde en tapper valrörelse och uppskattades bland de trogna konservativa väljarna. Det värsta var att dessa väljare bara representerade 8,5 procent av den halva del av de röstberättigade som gick till valurnorna.

Avgångshotet hänger nu tungt över Wauquiez. Kraven har redan väckts, inte minst bland partivännerna i senaten som väljs genom indirekta val och där utfallet av kommunalvalet nästa år blir avgörande. Skulle kommunalvalet sluta lika illa som EU-valet för Republikanerna lär detta partis representanter i senaten krympa betänkligt.

Emmanuel Macron fortsätter att tömma andra partier på sina politiker och väljare. En slutsats av valet i söndags är att Macron lockat till sig en stor del av de liberala högerväljarna samtidigt som han tappat en del av sina egna vänsterväljare till de gröna. Macron har däremot inte tappat nämnvärt till Socialistpartiet som är fortsatt svagt, 6,5 procent i EU-valet. Som jag skrivit tidigare i denna blogg förefaller det som om vi är på väg mot ett konservativt block, ett Macronblock och en vänster som är lika splittrad som tidigare. De gröna vill inte ta risken av att samarbeta med den reformistiska vänstern. Det finns en smittostämpel fortfarande över gamla socialister. Ungdomarna som röstar grönt bertraktar sig som vänster men inte som anhängare av gamla socialist, trotskist- och kommunistpartier.