Okategoriserat

Det är normalt nitton månader kvar till nästa presidentval. ”Normalt” eftersom president Macron möjligen i ett utsatt läge kan utlysa nyval i förtid. I alla händelser är tiden knapp. Franska valrörelser startar tidigt även om kandidaterna ofta skiftar under dem. I det förvirrade läge som fransk politik befinner sig i för närvarande blir valrörelserna både längre i tid och intensivare för att inte säga också mer förvirrade. En kandidat är Raphaël Glucksmann.

Vänstern har lidit svårt sedan Emmanuel Macron blev president 2017. Hans valseger innebar en klyvning av vänstern. Den mer moderata, socialdemokratiska delen av såväl politiker som väljare röstade i hög utsträckning på Macron. François Hollandes regeringsledamöter gick antingen till den nye presidenten eller försvann från politiken. Det har tagit vänstern åtta år att nödtorftigt resa sig igen. Först i samband med de senaste turerna kring premiärministerutnämningarna och misstroendeförklaringarna har den återgått till att få också en starkare moderat del. Socialistpartiet är inte längre enbart ett stödparti till Det okuvade Frankrike som fram till förra året var den dominerande rörelsen inom vänstern.

Redan 2018 skapade Raphaël Glucksmann ett nytt parti, Place Publique som i valet till EU-parlamentet 2019 byggde en allians med Socialistpartiet. Detta parti har också samarbetat med socialisterna i senaste EU-valet 2024. Place Publique är ett mer socialdemokratiskt parti som hoppas kunna skaffa väljarstöd hos socialistväljare och bland dem som gick från Hollandes parti till Macron 2017. Place Publique tycks inte växa i den omfattning som säkert Glucksmann önskat sig. Trots detta faktum verkar den moderata vänstern ha stärkt sin position i väljarkåren och i den utvecklingen har säkert Place Publique sin del.

Glucksmann har uppenbarligen förhoppningar om att bli den moderata vänsterns kandidat i nästa presidentval och de senaste opinionsmätningarna ger honom en förhållandevis stark ställning. I en mätning delar han andra platsen med Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon och mittenpolitikern, förre premiärministern Édouard Philippe på cirka 15 procent långt efter Nationell Samlings Jordan Bardella på 30 procent.

Raphaël Glucksmann är son till André Glucksmann, känd som den filosof som tillsammans med Bernard-Henri Lévy skapade begreppet de nya filosoferna på 1970-talet och distanserade de intellektuella i Frankrike från renodlad marxism till en mer reformistisk och frihetlig vänster. Sonen Raphaël är också profilerat intellektuell. Han tillhör dess överklass i modern mening, dessutom gift med Léa Salamé som presenterar kvällsnyheterna på public service-kanalen France 2 och i sin tur är dotter till en minister i den nuvarande libyska regeringen.

Glucksmann är en försvarare av ett starkt EU. Han är engagerad i miljö- och klimatfrågan och i frågor som rör mänskliga rättigheter. Han söker placera sig och sitt parti i en modern progressiv vänsterkontext vilket utesluter närmare samarbete med Det okuvade Frankrike.

Glucksmann har inte tillgång till Socialistpartiets partiapparat. Han förblir uppenbarligen en fri fågel i det politiska sammanhanget. Dock har han kunnat etablera ett bra samarbete med socialisterna i EU-parlamentet och är deras förstanamn i den franska gruppen i Bryssel och Strasbourg. Han attraherar en mer urban och välutbildad del av den moderata vänsterns väljarkår.  Han har inte lika lätt att tränga in i den del av den socialistiska partiets väljargrupp som främst utgörs av anställda inom offentlig sektor.

Olivier Faure, partiledaren för Socialistpartiet, aspirerar i lika hög grad på posten som Frankrikes nästa president. Det gäller även François Hollande som inte givit upp kampen för att åter väljas till landets främsta politiska ämbete. Glucksmann kan för många förefalla som ett nytt och fräschare namn men fransk politik handlar i så hög grad om hur väl kandidater spelar sina roller taktiskt. Det närmaste året får utvisa vem av dessa tre, eller någon fjärde, som tar hem spelet om att bli den moderata vänsterns kandidat. Och det är verkligen inte samma sak som att någon av dem också väljs till president eller ens når en andra omgång i valet.

Avståndet mellan det etablerade samhället och vanliga fransmän har länge varit stort och allt tyder på att folks misstro mot den politiska makten ökat ytterligare på den senaste tiden. Det blir påtagligt för en utomstående iakttagare när väljarundersökningar ställs mot hur politiker och politiska experter och kommentatorer resonerar.

Franska folket ser inte nådigt på hur de senaste regeringarna skött sig. En intressant opinionsmätning kom igår. Den har låtit väljarna ta ställning till ett antal värdeord för att beskriva hur de ser på politikernas sätt att sköta sig för närvarande. Respondenterna fick välja upp till tre ord på en lista. Svaren är avslöjande:

Skam (53 procent) följt av ilska (49 procent), hopplöshet (39 procent), trötthet (35 procent), sorg (21 procent), rädsla (18 procent) och likgiltighet (9 procent). Långt ner, med en eller ett par procent, kom ord som förväntan eller glädje men de orden kan mycket väl tolkas som uttryck för sarkasm. Det råder uppenbarligen samstämmighet bland alla väljare, oavsett partitillhörighet, att läget är katastrofalt och att Frankrike befinner sig i en djup politisk kris.

Respondenterna har också i samma undersökning fått ta ställning till frågan om nationalförsamlingen bör upplösas och om även presidenter bör avgå. Det kan inom parentes sägas att hela den turbulens kring de senaste dagarnas turbulens kring regeringens budgetförslag och misstroendevotum har sin huvudsakliga grund i att president Macron söker hitta de lösningar som håller honom kvar i Elyséepalatset fram till ordinarie val 2027. Här är siffrorna inte lika tydliga. Drygt en tredjedel vill att nationalförsamlingen utan nyval söker driva igenom en budget men endast 12 procent av de svarande har valt alternativet att regeringen bör försöka sitta kvar till nästa val. Drygt var tredje väljare vill se ett omedelbart nyval till president och 12 procent önskar ett omedelbart nyval till nationalförsamlingen.

Nästan varannan väljare vill enligt undersökningen ha någon form av omedelbart nyval. Det är svårt att tolka svaren på frågorna på något annat sätt än att det franska folket tar mycket starkt avstånd från den politiska ledningen och de politiska partierna men att, ställd inför konkreta frågor om framtida politiska lösningar, delar sig mellan viljan att låta dem själva få rösta i nya val eller att regeringen trots allt måste få fortsätta regera.

Väljarnas starka negativa reaktioner på politikerna och dess agerande förklaras i hög grad av det taktiska spel som avslöjas hos alla partier. Jag nämnde hur president Macron främst drivs av att söka behålla makten till varje pris. Alla partier, även hans egen partiordöfrande, kritiserar hans agerande. Men andra partier och främst deras ledare agerar lika egoistiskt. Fulspelet är så uppenbart att ingen kan undgå att se det. Socialistpartiet har utnyttjat premiärministerns prekära situation av att vara en minoritet i nationalförsamlingen till att tvinga fram en reträtt i pensionsfrågan. Republikanerna har i sin taktiska förvirring kring relationen till regeringen – ska de fälla den eller inte – hamnat i ett läge där partiet nu är kluvet i två delar och partiordföranden och ledaren för den republikanska partigruppen i nationalförsamlingen inte längre talar med varandra. Nationell Samling och Det okuvade Frankrike har visserligen varit mer konsekventa i sina ställningstaganden men drivs förstås också av taktiska överväganden och vill blidka de väljargrupper som utgör deras stöd. Deras ekonomisk-politiska förslag saknar verklighetsanknytning.

Förmågan att kompromissa saknas. Den kultur som präglar den franska politiken bygger på personvalens stora betydelse. Det hindrar ofta partier från att ingå överenskommelser med varandra och med regeringarna därför att deras företrädare – och regeringens ministrar – tänker på sina positioner, inte minst i sina valkretsar inför kommande val.

Nu har S&P idag sänkt förtroendet för Frankrikes förmåga att lösa budgetkrisen. Regeringens kovändning i pensionsfrågan och några andra reformer i budgeten spär på underskottet och gör omvärlden än mer skeptisk. Ur kaos brukar ordning uppstå. Det är en sanning åtminstone i Frankrike och alla hoppas att det sker också denna gång. De som oroar sig – och de är många inte bara hos vanliga väljare – hoppas att ordningen återställs utan att krisen förvärras mycket mer än vad som är fallet nu. Det är redan illa nog.

En ny misstroendevotering mot regeringen fick ingen majoritet i dagens omröstning i nationalförsamlingen. Det okuvade Frankrike och Nationell Samling var de enda partierna som stod bakom förslaget att stoppa regeringens budgetförslag och hindra dess överlevnad. Socialistpartiet svängde sedan premiärminister Sébastien Lecornu dragit tillbaka pensionsreformen som röstades igenom för ett år sedan. Han aviserade också att paragraf 49:3 inte längre skulle användas för att driva igenom budgeten. Makten skulle ny flytta från president till parlament, lovade han.

Den politiska temperaturen i Frankrike är hög och den sjunker inte efter dagens omröstning. Följande kan sägas om konsekvenserna av den. Det är viktigt att poängtera att läget är så komplicerat och framtiden så oförutsägbar att det här blir mer av spekulationer än fakta.

För det första har president Emmanuel Macrons ställning ytterligare försvagats. Den enda stora reformen under hans andra mandatperiod, pensionsreformen, drar han tillbaka genom premiärministerns försorg. Han gör det för att hindra att läget för honom ska bli så kritiskt att han tvingas utlysa nyval, först till nationalförsamlingen, och eventuellt senare till presidentposten.Hans förtrogne, den nye premiärministern, har ombesörjt  flera justeringar av budgeten för att gå Socialistpartiet till mötes. Dessutom har Republikanerna valt att gå samma väg som socialisterna.

Budgeten för 2026 kommer nu att behandlas i parlamentets båda kamrar. Ingenting är säkert om utgången av de förhandlingar som nu kommer att ske mellan regering och ledamöterna i nationalförsamlingen och senaten. Det troliga är att dessa förhandlingar kommer att stranda. Det finns dock andra sätt för regeringen att i det läget trumfa igenom budgeten utan omröstning i parlamentet vilket i sin tur kan leda till nya misstroendeförklaringar.

Socialistpartiet kan anse sig förbigånget i de kommande budgetförhandlingarna och då trycka på den röda knappen i voteringen. Republikanerna som nu är hårt pressade av interna motsättningar och risken att en stor del av deras väljare går över till Nationell Samling kan tänkas göra detsamma som socialisterna. I så fall faller regeringen senare i höst.

Macrons partier försöker nu visa att de tar ansvar för landet genom att inte rösta för misstroende och agera för öppna förhandlingar om budgeten. Deras opinionsläge är ändå prekärt, främst i sina roller att fungera som stödpartier till den extremt impopulära presidenten. Dessa partiers ledare försöker på alla sätt att distansera sig från presidenten men är i väljarnas ögon ändå förknippade med honom.

Socialistpartiet har givits möjligheten att verka mer regeringsfähigt. Partiet har krävt betydande eftergifter i budgetfrågan av Macron och Lecornu och fått allt de begärt. Partiet har också separerat från Det okuvade Frankrike och distanserat sig från stämpeln att vara vänsterextremistiskt. Samtidigt är partiet fortfarande litet och är beroende av Det okuvade Frankrike i fördelningen av mandat i ett kommande val till nationalförsamlingen. Socialistpartiet är i realiteten ett litet parti i Frankrike.

Det är i dag omöjligt att förutse vad som kommer att hända. En ny regeringskris kan stå för dörren redan om några veckor. Flera partier kan implodera.

Ytterligare en aspekt som inte är oväsentlig. Regeringens val att skjuta upp genomförandet av 2024 års pensionsreform till efter presidentvalet 2027 innebär att saneringen av budgetunderskottet kommit av sig. För fransmännen förefaller det som om Macrons rädsla att tvingas utlysa nyval har drivit honom till att överge den budgetpolitik som han tidigare hållit fast vid. Och vad säger Bryssel och vad säger långivarna? Frankrikes president och regering ger efter dagens omröstning i nationalförsamlingen intryck av att ha tappat än mer av styrningen av landet.

Det händer att jag i denna blogg skriver om kaostillstånd i fransk politik och hur kaos ibland vänds till dialog och sansade resonemang mellan skilda åsiktsblock. I dag hände något när premiärministern Sébastien Lecornu höll sitt linjetal för sin andra regering på en vecka och fick Socialistpartiet och Republikanerna att avstå från att avge en misstroendeförklaring.

Hans linjetal i dag i nationalförsamlingen föregicks av justeringar i främst budgetpropositionen för 2026. Han förklarade i dag att den pensionsreform som drevs igenom av premiärminister Elisabeth Borne 2024 och som bär president Macrons signum, nu är fryst fram till presidentvalet 2027. Under eftermiddagen, efter Lecornus tal,  hade Socialistpartiets ledning ett internt möte som resulterade i att partiet nu avstår från att fälla regeringen i torsdagens misstroendeomröstning.

Republikanernas ledare i nationalförsamlingen förklarade också i eftermiddag att hans parti också svängt i samma fråga. Det innebär att regeringen sannolikt kommer att sitta kvar åtminstone under den närmaste tiden.

Den akuta politiska krisen som  mer eller mindre pågått i över ett år höll på att nu i höst kasta Frankrike in i ett ytterst prekärt läge. Motsättningarna mellan alla olika partier är fortfarande stora. Nya konflikter och därmed akuta kriser kan uppstå när som helst. Genom Lecornus skickliga manövrerande i det politiska landskapet tycks han i alla fall för en tid behålla makten och rädda president Macron från att behöva upplösa nationalförsamlingen och kanske även avgå i förtid som president. Det ska också sägas att en majoritet av det franska folket vill att åtminstone nationalförsamlingen upplöses och att nyval genomförs. Många vill också att president Macron avgår i förtid.

Det är samtidigt ett högt pris som landet betalar genom Lecornus skickliga politiska spel. Genom att skjuta fram pensionsreformen ett par år riskerar han att ytterligare öka budgetunderskottet. Han har också mycket tydligt förklarat att delar av den centrala makten i landet flyttas från statschefen till parlamentet. Han upprepade i dagens tal att det nu är hos de folkvalda i nationalförsamlingen och i senaten som de politiska besluten fattas. Det är slut med att lyfta delar av lagstiftningen till presidenten enligt paragrafen 49:3 i grundlagen.

Socialistpartiets talesperson i nationalförsamlingen, Boris Vallaud, gav alltså en signal om att hans parti nu avstod från att omedelbart fälla regeringen. Han visade samtidigt prov på misstro mot dess nya ambitioner att öppet lyssna och ta intryck av fler partier än regeringsblocket i kommande lagstiftningsarbete. Det finns säkert all anledning till misstro. Faran är dessutom överhängande att det snart uppstår nya låsningar. Partierna litar inte på varandra. De är ovana vid kompromisser. Även om det inte blir nyval till nationalförsamlingen under den närmaste tiden så väntar kommunalval i mars och ett ordinarie presidentval i maj 2027. Ett politiskt system som i hög grad bygger på personval triggar då igång de förtroendevalda som ofta gör val utifrån personliga fördelar, mindre utifrån partiernas och utan att alltid ha nationens bästa för ögonen.

Nu går fransk politik på tomgång. Sedan förra sommaren har landet haft fyra regeringsbyten men bara tre nya premiärministrar. Sebastien Lecornu utsågs igår kväll av president Macron till premiärminister för andra gången på en månad. Läget i Frankrike är om möjligt ännu mer prekärt än tidigare. Det franska folket skakar på sina huvuden. Omvärlden utomlands förstår inte vad som händer. Krisen är inte, som jag skrivit flera gånger, bara politisk. Den handlar om konstitutionens överlevnad. Dessutom är förtroendet för den politiska klassen mycket låg bland medborgarna. Den enda fromma förhoppningen är att Lecornu möjligen på måndag kan presentera en budgetproposition. Däremot är det ytterst tveksamt om den når fram till behandling i nationalförsamlingen och senaten. Risken är överhängande att Lecornu 2 faller inom någon vecka.

Människor frågar sig hur detta kaos uppstått. Svaret är att det är en kombination av en rad faktorer som delvis går decennier tillbaka i tiden och delvis kan förklaras av orsaker under president Macrons åtta år vid makten. Det är samtidigt inte bara misstag som Macron är ansvarig för. Ansvaret ligger hos alla partier.

De senaste dagarnas politiska kaos har tragikomiska drag. Igår samlade Macron ledarna för de partier som motsatte sig en upplösning av nationalförsamlingen. Macron själv vill inget annat än behålla status quo och se till att han kan sitta kvar som president hela mandatperioden, det vill säga fram till maj 2027. De partier som han samlade har anledning att undvika nyval av det enkla skälet att de skulle förlora i det valet. Det gäller främst det block av partier som ligger i mitten men också Republikanerna och Socialistpartiet. Nationell Samling räknar med stor valvinst och är därför positivt till nyval. Det okuvade Frankrike hoppas också på att stärka sin position och har också i sin politiska identitet att bekämpa makten till varje pris.

Oviljan att möta folket i val blev alltså den sammanbindande faktorn för mötet igår men det ledde inte oväntat till total motsättning mellan alla partier och presidenten.Det är nästan omöjligt att för en svensk läsekrets nu förklara hur stark fiendskap som råder mellan alla partier, inklusive motsättningen mellan ledaren för Macrons eget parti, Gabriel Attal, och presidenten och hans förtrogne, Sebastien Lecornu. Det råder alltså en oerhört stark konflikt från nästan alla politiker gentemot presidenten men också stora konflikter inom olika partier. Republikanernas två starka ledare kan knappt tala med varandra och det påverkar möjligheten för presidenten och Lecornu att få stöd av detta parti i byggandet av nästa regering. Samma gäller ett av Macrons stödpartier, Horizons, under ledning av förre premiärministern Édouard Philippe. Det är troligt att hans parti inte heller längre vill sitta i en Macronstyrd regering.

Det mesta runt Macron rasar ihop men han själv fortsätter att driva sin linje. Han vill ha sin förtrogne Lecornu som premiärminister och vill forma en regering av mittenpolitiker. Skeppet har redan gått på grund, vattnet rinner in i fartyget. Folk lämnar det i livbåtar. Uppe på däck står ändå Macron och Lecornu kvar och tror på en fortsatt seglats.