Okategoriserat

Nu skärps motsättningarna i fransk inrikespolitik. Två dagar är viktiga att hålla i minnet, den 8 och 10 september. François Bayrou, premiärministern, öppnar för en förtroendeomröstning i nationalförsamlingen den 8:e vilket sannolikt leder till att regeringen förlorar och avgår. Den 10:e genomförs demonstrationer och strejker som enligt vänstern och de fackliga organisationerna kommer att bli kraftfulla och sätta ytterligare press på särskilt president Emmanuel Macron. Med dessa händelser läggs grunden för en laddad politisk höst.

François Bayrous presskonferens häromdagen med beskedet om att genomföra en förtroendeomröstning har lett till kritiska reaktioner. Många kommentatorer menar att Bayrou tagit detta steg för att försöka framstå som statsmannamässig. Han har länge vetat att han i en votering om nästa års budget – den är planerad till senare i höst – skulle förlora. Det innebär i sin tur en neslig förlust för honom själv. Han skulle bli ihågkommen i historieböckerna som bifigur bland många politiska ledare som förlorat i en parlamentarisk omröstning. Genom förtroendeomröstningen redan i början av hösten där Bayrou talar direkt till folket och begär stöd för ett kollektivt ansvarstagande för landet skulle han kunna bli ihågkommen för något mycket mer storslaget. Vi skulle minnas honom som någon som höjde sig över simpla partitaktiska överväganden.

Politiska motståndare och kommentatorer har redan dragit ner byxorna på honom. Ingen ser något ädelt i hans val om förtroendeomröstning. Oppositionen talar istället om hur fel hans besparingsförslag framstår. Ingen är nöjd. En majoritet av befolkningen gör tummen ner. Partierna runt den svaga mitten talar om hur Bayrou lägger skulden på vanligt folk medan ansvaret ligger hos Macron och den styrande politiska makten. De fackliga organisationerna är inte oväntat inne på samma linje.

Den 10 september genomförs den stora strejk- och demonstrationsdagen. Nu är vänstern i stort sett samlad för att denna dag uttrycka sitt motstånd mot regeringen och president Macron. För Det okuvade Frankrike med dess ledare Jean-Luc Mélenchon är strategin klar. Först ska Bayrou och hans regering avgå i omröstningen i nationalförsamlingen i en ”fredlig och demokratisk manifestation” som Mélenchon uttryckt det. Därefter genomförs den folkliga massdemonstrationen den 10:e.

Mélenchon har redan dragit upp riktlinjerna för hösten.  Målet är inte bara att Macron tvingas utlysa nyval till nationalförsamlingen utan också själv lämnar sitt presidentämbete i förtid. Det är inte mycket som talar för att Mélenchon lyckas driva sin vilja igenom så här långt. Det verkar dock sannolikt att pressen ökar på Macron att utlysa nyval till nationalförsamlingen.

Tveklöst befinner sig Frankrike i en politisk kris. Macron har inte mandat att driva sin egen inrikespolitik. Han är inte ett fungerande stöd för sin regering som i sin tur på sin höjd har stöd av en tredjedel av ledamöterna i nationalförsamlingen. Problemet är att även oppositionen är splittrad mellan Marine Le Pens ytterhöger å ena sidan och en vänster bestående av fyra partier men som domineras av det mest radikala, Det okuvade Frankrike.

Även François Bayrou må ha egna personliga ambitioner i sitt försök att vinna förtroendeomröstningen i nationalförsamlingen den 8 september. Han må spela en falsk roll av statsman genom att vädja direkt till folket om stöd för att sanera delar av underskottet i budgeten. Frågan måste ändå ställas om den politiska klassen i Frankrike inom överskådlig tid förmår att se till helhetens bästa för landet. Det lär behövas ännu högre räntor på statslånen från världens finansinstitut innan det sker. General de Gaulle ombads 1958 av den dåvarande politiska ledningen i landet att återvända till Paris och Elyséepalatset i en tid av motsvarande kris. Generalen  skrev om konstitutionen och gav sig själv en dominerande ställning som president i förhållande till partier och parlament. Är landet i dag på väg mot en situation där endast en stark ledare med starka befogenheter kan lösa en samhällskris? Det finns anledning att ställa den frågan.

Den politiska hösten i Frankrike börjar dramatiskt. Igår höll premiärminister François Bayrou en presskonferens där han meddelade att han ställer kabinettsfråga i nationalförsamlingen den 8 september. Mycket talar för att han kommer att falla i en misstroendeomröstning.

Den heta frågan är budgetunderskottet. Bayrou vill ha ett stöd från nationalförsamlingen för att bekämpa det med en begränsning av utgifterna med 44 miljarder euro nästa år. Senare i höst kommer förslag och parlamentsbehandling av själva budgeten för 2026.

För premiärministern är budgetunderskottet en central fråga i den franska politiken. Han har lagt stor möda under sina hittills åtta månader på att hitta ett slutgiltigt besparingsförslag. Han har använt sig av en modell som inneburit en rad mindre besparingar men på många områden. Han föreslår borttagandet av två röda dagar under året. Han gör inskränkningar i arbetslöshetsförsäkringen, minskning av sjukersättning och pensioner. Han vill också dra ner antalet anställda inom den offentliga sektorn genom att dra in en del tjänster i samband med pensionsavgångar.

Han bemöts av en opposition som med olika argument avvisar hans förslag. Ett halvt dygn efter presskonferensen är bilden ganska klar. De partier som ingår i regeringen, det vill säga mittenpartierna och högerpartiet Republikanerna, kommer att stödja premiärministern. Övriga gör det inte. Normalt sett bör oppositionen segra i omröstningen och presidenten kommer då alternativt att tillsätta en ny premiärminister eller upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval. Macron vill helst välja det första alternativet men kan pressas av opinionen att istället välja det senare.

Det okuvade Frankrike, motsvarigheten till det svenska Vänsterpartiet, har genom sin ledare Jean-Luc Mélenchon meddelat att det då kommer att kräva att president Macron avgår och att ett nytt presidentval utlyses. Detta förslag kommer sannolikt mer vara av symbolisk karaktär. Inget tyder heller på att Macron självmant kommer att avgå.

François Bayrou vill sannolikt visa folket att han ser så allvarligt på det ekonomiska läget i Frankrike att han tar risken att tvinga fram en avgång för egen del. Han hoppas att han får ett folkligt stöd som pressar vissa oppositionspartier att byta ståndpunkt och stödja hans besparingsförslag. Lite tyder på det. Mätningar i folkopinionen visar snarare att medborgarna till stor del är motståndare till de föreslagna besparingarna.

Den 10 september genomförs en demonstrationsdag mot regeringen och dess politik. Det är svårt att bedöma omfattningen av detta uttryck för folkligt missnöje. Aktionerna mot regeringen och ytterst mot presidenten kommer ändå att bli en händelse som ytterligare undergräver förtroendet och respekten för de styrande i landet.

I mitten av juli tar politiken en månads ledighet. Den infinner sig någon vecka efter den franska nationaldagen som infaller den 14 juli. Överallt firas denna dag med tal och festligheter och särskilt med fyrverkerier på kvällen.

Jag firade 14 juli detta år i den lilla staden Carnac i södra Bretagne. Ett magnifikt fyrverkeri, särskilt med tanke på stans relativt blygsamma befolkning. På sommaren är de tillresande många. Men ändå! Ett magnifikt skådespel på himlen som åsågs av minst tiotusen människor.

Premiärminister François Bayrou fortsätter ännu någon vecka med att försöka skapa underlag för en något stramare budget. Förhoppningsvis kan han sänka den med 40 miljarder. Det förefaller vara hans mål i ett tillstånd av problematiskt budgetunderskott. Först i höst vet vi hur det kommer att gå när nästa års budget ska klubbas.

President Macron fortsätter med att koncentrera sig på utrikespolitiken. Han har varit vingklippt inrikespolitiskt sedan han utlyste nyval till nationalförsamlingen för ett år sedan. Och de internationella problemen fortsätter att vara gigantiska för honom, inte minst på grund av ageranden från några andra av världens mest inflytelserika ledare.

Jag tar också ledigt från bloggen i en månad. Återvänder mot slutet av augusti med nya rapporter och reflektioner om fransk politik och franskt samhällsliv i stort. Det lär bli lika dramatiskt nästa arbetsår som det gångna. Fransk politik innehåller alltid dramatiska moment och är aldrig förutsägbar.

Jag sitter på Arlanda och väntar på planet till Paris. Det är 12 grader i Stockholm och regn. I Paris och andra städer i Frankrike som jag ska besöka ligger temperaturen runt 30 grader. Det vore rimligt att politiker men också de samhällsengagerade medborgarna tar lite siesta i värmen. Nu är det så varmt på stranden att många undviker den. Skönare i skuggan under ett parasoll i hyrda eller ägda sommarhus med kalla drycker till hands.

Det har gått ett år sedan president Macron utlyste nyval till nationalförsamlingen. Det har varit ett stökigt år och hade han lyssnat mer till sina medarbetare, till exempel till sin dåvarande premiärminster, hade han nog undvikit att försätta nationalförsamlingen och därmed hela nationen i ett så prekärt läge. Nu är det som det är. Häromveckan riktade vänstern ånyo misstroendevotum mot regeringen. Den här gången fick den inte stöd av Nationell Samling. Premiärministern och hans ministrar klarade sig alltså från att avgå. Samma historia kan upprepas igen i höst och vid flera tillfällen under de två år som återstår tills president Macron lämnar plats för en ny president 2027. Om ens det räcker. Ingen vet vem som blir vald till Macrons efterträdare. Jean-Luc Mélenchon eller Marine Le Pen eller Jordan Bardella? Eller en mittenpolitiker med svagt stöd i folkopinionen?

Det är egentligen inte främst Macrons fel att läget är så prekärt i Frankrike. Han drev visserligen utvecklingen i en riktning som gjorde det parlamentariska arbetet svårare genom att upplösa nationalförsamlingen. Det stora problemet är den kris som hela Västeuropa befinner sig i. Uppenbarligen har vi lämnat den konsensuskultur som rådde efter Berlinmurens fall och i Västeuropa egentligen ända sedan andra världskrigets slut. Nu är alla länder mer eller mindre splittrade inom sina gränser. Det är konflikter mellan sociala klasser liksom mellan invandrare och traditionella grupper av vit arbetarklass.

Emmanuel Macron skulle med sin mittenpolitik, uttryckt som ”varken vänster eller höger” ena det franska folket. Det visade sig bli precis tvärtom. Lika lite som regeringar i Storbritannien, Tyskland eller de ledande företrädarna för EU förmår skapa sammanhållning mellan människor med skiftande bakgrund. Frågan är om inte det svenska folket med sin tillit till den liberala och sekulära kulturen starkast försvarar de värderingar som byggts efter andra världskriget. Visserligen finns en ilsken grupp av högernationella men den är mycket spakare än sina motsvarigheter i andra västeuropeiska länder. Och de är inte heller lika många till antalet.

Den franska nationella högern växer för varje år som går. De ledande franska politikerna, där Macron sannolikt är mest hatad, tappar stöd medan höger och extremhöger växer i styrka. Logiskt sett borde Frankrike få en politisk ledare 2027 som mer liknar Meloni i Italien eller Farage i Storbritannien. Kanske viker även fransmännen undan när de slutligen ska skicka hela det socialistiska, socialliberala och moderata etablissemanget i opposition. En högernationell president hotar många värden och kan leda till än svårare sociala konflikter – uppror – än vi hittills sett. Problemet är bara att tiden talar emot den generation av politiker som styrt Frankrike i närmare hundra år. Den pragmatiska vänstern och den moderata högern representerar i dag möjligen en tredjedel av väljarkåren. Resten sluter upp kring politiker som befinner sig längre ut på flankerna. Det krävs mer än vackra ord om demokrati å ena sidan och anpassning till ytterpartiernas politiska krav å den andra.

Frankrike har normalt sett två år kvar till nästa presidentval. Det blir viktiga år i fransk demokrati men det är svårt att se hur den gamla mitten ska kunna etablera sig som en stark politisk kraft. Utvecklingen pekar i en annan riktning. Mer av konflikter och folklig frustration.

Frankrike har knappt 35 000 kommuner. Många är mycket små, kring några hundra invånare och andra, som Paris, räknar i miljoner. Varje kommun väljer en borgmästare (maire) och ett antal ledamöter i en kommunstyrelse. Kommunalvalen sker alltid vid annan tidpunkt än val till president och nationalförsamling. Det lyfter fram kommunens roll på ett annat sätt i debatten än i Sverige samtidigt som de nationella frågorna ändå får viktig plats också i valrörelsen inför kommunalvalen.

I mars nästa år sker nästa kommunalval. Senast skedde det 2020. Flera större kommuner valde gröna borgmästare. Även Nationell Samling lyckades erövra makten i några kommuner. I Paris har Socialistpartiet regerat under hela detta sekel och senast med Anne Hidalgo i täten. Många räknar med att Det okuvade Frankrike kommer att stärka sin ställning 2026. De har inte bara möjligheten att ta över vissa invandrartäta kommuner utan även bli inflytelserika i de stora städerna. Opinionsundersökningar visar att unga välutbildade tenderar att välja LFI.

En viktig faktor i alla franska val är hur vissa kandidater och partier samverkar för att hindra andra att nå framgång. För den politiska mitten gäller det att minska inflytandet för Nationell Samling och yttervänstern. Mitten består i dag av Macrons rörelse Renaissance, av Horizons som leds av presidentkandidaten Édouard Philippe och Modem som styrs av nuvarande premiärministern François Bayrou.

Det nuvarande regeringsunderlaget består också av Republikanerna som är det klassiska högerpartiet. Dess nye ledare är nuvarande inrikesministern Bruno Retailleau som är av en annan ull än till exempel delar av mitten. Han skulle ideologiskt kunna samverka i en koalition med mer konservativa eller högerradikala partier men samtidigt måste han hålla ihop sitt eget parti som också har en mittenorienterad falang. Det troliga är att Republikanerna kommer att än en gång ansluta sig till den så kallade republikanska pakten och utesluta alla former av samarbete med de partier som betecknas som extremhöger i Frankrike.

Det finns bland väljarna både till höger och vänster en allt starkare dröm om enad front. Det okuvade Frankrike domineras av väljare som vill se en gemensam folkfront med socialister och gröna mot mitten och högern. Det finns likaledes hos högerns väljare en stark opinion för en enhet mellan Nationell Samling och Republikanerna.

Det okuvade Frankrike kommer att spela en viktig roll i valet i Paris. Socialisterna kan inte obekymrat genomföra sin valkampanj utan att ta hänsyn till partiet längst ut till vänster. Frågorna om migration och brottslighet tvingar Republikanerna att snegla mot Nationell Samling och andra partier längre högerut. Retailleaus politiska linje är inte heller särskilt olik den som företräds av bland andra  Marine Le Pen eller hennes systerdotter Marion Maréchal.

Kommunalvalet i sig men inte minst förspelet till detsamma blir intressant att följa. Den politiska kartan kommer säkert att ritas om jämfört med nuvarande form, skapad genom valet 2020. Partiernas agerande inför, under och efter kommunalvalet 2026 blir också en generalrepetition inför presidentvalskampanjen ett år senare.