Okategoriserat

Nu går fransk politik på tomgång. Sedan förra sommaren har landet haft fyra regeringsbyten men bara tre nya premiärministrar. Sebastien Lecornu utsågs igår kväll av president Macron till premiärminister för andra gången på en månad. Läget i Frankrike är om möjligt ännu mer prekärt än tidigare. Det franska folket skakar på sina huvuden. Omvärlden utomlands förstår inte vad som händer. Krisen är inte, som jag skrivit flera gånger, bara politisk. Den handlar om konstitutionens överlevnad. Dessutom är förtroendet för den politiska klassen mycket låg bland medborgarna. Den enda fromma förhoppningen är att Lecornu möjligen på måndag kan presentera en budgetproposition. Däremot är det ytterst tveksamt om den når fram till behandling i nationalförsamlingen och senaten. Risken är överhängande att Lecornu 2 faller inom någon vecka.

Människor frågar sig hur detta kaos uppstått. Svaret är att det är en kombination av en rad faktorer som delvis går decennier tillbaka i tiden och delvis kan förklaras av orsaker under president Macrons åtta år vid makten. Det är samtidigt inte bara misstag som Macron är ansvarig för. Ansvaret ligger hos alla partier.

De senaste dagarnas politiska kaos har tragikomiska drag. Igår samlade Macron ledarna för de partier som motsatte sig en upplösning av nationalförsamlingen. Macron själv vill inget annat än behålla status quo och se till att han kan sitta kvar som president hela mandatperioden, det vill säga fram till maj 2027. De partier som han samlade har anledning att undvika nyval av det enkla skälet att de skulle förlora i det valet. Det gäller främst det block av partier som ligger i mitten men också Republikanerna och Socialistpartiet. Nationell Samling räknar med stor valvinst och är därför positivt till nyval. Det okuvade Frankrike hoppas också på att stärka sin position och har också i sin politiska identitet att bekämpa makten till varje pris.

Oviljan att möta folket i val blev alltså den sammanbindande faktorn för mötet igår men det ledde inte oväntat till total motsättning mellan alla partier och presidenten.Det är nästan omöjligt att för en svensk läsekrets nu förklara hur stark fiendskap som råder mellan alla partier, inklusive motsättningen mellan ledaren för Macrons eget parti, Gabriel Attal, och presidenten och hans förtrogne, Sebastien Lecornu. Det råder alltså en oerhört stark konflikt från nästan alla politiker gentemot presidenten men också stora konflikter inom olika partier. Republikanernas två starka ledare kan knappt tala med varandra och det påverkar möjligheten för presidenten och Lecornu att få stöd av detta parti i byggandet av nästa regering. Samma gäller ett av Macrons stödpartier, Horizons, under ledning av förre premiärministern Édouard Philippe. Det är troligt att hans parti inte heller längre vill sitta i en Macronstyrd regering.

Det mesta runt Macron rasar ihop men han själv fortsätter att driva sin linje. Han vill ha sin förtrogne Lecornu som premiärminister och vill forma en regering av mittenpolitiker. Skeppet har redan gått på grund, vattnet rinner in i fartyget. Folk lämnar det i livbåtar. Uppe på däck står ändå Macron och Lecornu kvar och tror på en fortsatt seglats.

Två välkända journalister på tidningen Le Monde skrev för några år sedan en bok om president Macron som de beskrev som självsäker på gränsen till narcissistisk och med en vinglig politisk hållning. Nu i morse uppträdde de i en tv-kanal med reflektioner om honom som ytterligare skärpte kritiken på dessa punkter. ”När vi skrev boken lyssnade Macron fortfarande på rådgivare. I dag gör han inte det längre.”

Frankrikes president tror starkt på sig själv, menar dessa båda journalister och detta är inte sagt som en komplimang. Han lyssnar inte, har som en följd av detta blivit en ensam man i Elyséepalatset och omgiven mest av ja-sägare och opportunister. Den bild som Le Monde-journalisterna tecknar av Emmanuel Macron ifrågasätts inte heller av andra som sökt förstå manen som nu leder landet.

Macron är som en följd av detta helt obenägen att lämna sitt presidentskap i förtid. Det var ganska symptomatiskt att han bad premiärminister Lecornu som avsagt sig ämbetet i söndags kväll eller natt att under ytterligare 48 timmar undersöka möjligheten att bilda en hållbar regering. Ikväll går tiden ut. Lecornu ska infinna sig i presidentpalatset för att tala om hur väl han lyckats med ännu ett försök till regeringsbildning.

Fransk politik kan inte sällan karakteriseras av kaos som – när kaoset står på gränsen till någon form av samhällelig undergång – finner en fungerande utväg ur eländet. Det skulle inte förvåna om de förhandlingar som Lecornu har med framförallt vänstern kan leda dit. Inför utsikten att sakna regering och sakna budget och med de följdverkningar det får för landets ekonomi och image i utlandet kan nu tillräckligt många politiska ledare släppa på prestigen och sina politiska paroller. Lösningen kommer då sannolikt i form av en öppning i pensionsfrågan där regeringsbeslutet häromåret – taget med hjälp av paragrafen 39:3 som innebär att reformen tas utan omröstning i nationalförsamlingen – pausas eller skjuts upp. Steg för steg har nu ambitionen minskat när det gäller kampen mot budgetunderskottet men kanske kan en kompromiss mellan mitten och delar av vänstern tillfälligt rädda landet från en fortsatt, besvärande politisk kris.

Ingenting är klart. Även med en ny premiärminister ikväll och en ny regering inom en eller ett par veckor kvarstår problemen. Det som kan undvikas är att Frankrike står utan budget för nästa år. En ny regering skulle ju också kunna hantera andra frågor som är centrala just nu. Det som hotar är nya konflikter i nationalförsamlingen som kan innebära att regeringen faller snart igen i en ny misstroendeomröstning. Den femte republikens konstitution vacklar. Presidentens makt är svag. Nationalförsamlingen förmår inte arbeta på ett konstruktivt sätt. Känslan av kaos kan möjligen minska för en tid men snart lär läget bli ohanterligt igen.

Den politiska krisen i Frankrike fördjupas. I dag på förmiddagen meddelade premiärminister Sébastien Lecournu att han lämnat in sin avskedsansökan till president Macron. Den senare beviljade denna ansökan. Lecournu fick uppdraget den 9 september. Han presenterade sin regering igår kväll. Bara två timmar senare förklarade inrikesministern Bruno Retailleau att han tvekade att ta sitt uppdrag. Efter nattligt samtal med presidenten meddelade alltså Lecournu klockan 10.15 i dag att han ger upp sina försök att ens nå fram till att officiellt presentera sin regering – vilket skulle skett i eftermiddag – eller lägga fram en regeringsförklaring som var planerad att ske inför nationalförsamlingen i morgon tisdag.

Det som händer nu i Frankrike är inget annat än en politisk kris som närmar sig en konstitutionell kris. Det är uppenbart att den femte republiken inte med sina lagar förmår klara en situation där nationalförsamlingen är så splittrat, där oviljan hos partierna att kompromissa är utbredd och där presidenten inte heller vill frångå sina ambitioner att styra med en regering som delar hans åsikter men är hopplöst minoritär.

Alla väntar nu på fortsättningen. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike förbereder att på konstitutionell väg avsätta presidenten. Övriga vänstern och Nationell Samling vill tvinga fram ett nyval till nationalförsamlingen. Även delar av Macrons mittenblock börjar överväga nyval.

Macron vill helst sitta kvar och styra med en regering på mittengrund men det förefaller nu helt omöjligt. De närmaste dagarna får vi sannolikt veta vad han tänker göra. Alla räknar med att han håller ett tal till nationen, kanske redan ikväll. Han är minst sagt trängd mot väggen. Hans manöverutrymme har minskat steg för steg sedan han utlyste nyval till nationalförsamlingen förra sommaren men nu accelererar krisen. Jag återkommer med nya blogginlägg när situationen förändras.

Sebastian Lecornu heter den nya premiärministern. Frågan är om du, kära läsare, ens behöver lära dig hans namn. Risken finns att han tvingas avgå inom kort. Han blir utröstad av en majoritet i nationalförsamlingen förr eller senare men antagligen förr… Samtidigt sitter han i sitt premiärministerpalats Matignon och skruva på sitt budgetförslag i en riktning som ska gynna de partier som annars kommer att fälla honom och hans regering.

Lecornu är president Macrons favorit och har länge stått på tur att bli premiärminister. Nu har presidenten av taktiska skäl tvingats att välja andra personer före honom men denna gång fick Lecournu chansen. Hur skulle han kunna lösa den parlamentariska krisen som Michel Barnier och François Bayrou misslyckats med? Kanske genom att gå Socialistpartiet till mötes och sockra  företrädaren Bayrous åtstramningspaket som hade ambitionen att tydligt minska budgetunderskottet och statsskulden.

Läget i fransk politik visar att en svag regering inte rår på partiernas taktiska överväganden. Det har Barnier och Bayrou fått erfara. Det verkar inte heller hjälpa med de försök till anpassning som Lecournu nu söker sig till. Enligt Pierre Moscovici, högsta chefen för den franska motsvarigheten till Riksrevisionen,är Lecournus förslag som det sipprat ut i media mer slösaktigt än hans föregångares. Det kommer att ta längre tid innan underskottet återställs till tre procent. Nu verkade inte Moscovici särskilt bekymrad över detta. Det säger något om den franska politiska och administrativa lednings inställning till underskott i statens finanser.

På tisdag i nästa vecka talar Lecournu till nationalförsamlingens ledamöter. Då får vi veta, hoppas vi, vilka som ingår i den nya regeringen och hur budgeten presenteras för parlamentet. I dagarna pågår nu ett tjuv- och rackarspel mellan partierna och regeringen. Premiärministern har lovat att inte använda sig av paragrafen 39:3 för att trumfa igenom budgeten i nationalförsamlingen utan omröstning. Men han vet att det automatiskt leder till att något eller några partier – i första hand vänsterpartiet Det okuvade Frankrike – begär misstroendeomröstning. I dagsläget är det osäkert hur en sådan omröstning slutar. Lecournu försöker blidka socialisterna och kan möjligen på det sättet hindra dem från att fälla regeringen. Han hoppas genom att försvaga budgetsaneringen få med sig detta parti. Om han dessutom med liknande sockrade förslag kan hindra Nationell Samling från att rösta bort honom är mycket vunnet. Han får sitta kvar men dessvärre utan att ha bidragit till att sanera ekonomin. Långivarna lär inte bli nådiga och risken ökar att Frankrike får ännu högre underskott och dessutom tvingas betala ännu högre ränta i framtiden.

Avgörande är om oppositionen till höger och vänster tror sig vinna eller förlora på en ytterligare regeringskris. Inget annat än detta ligger i vågskålen. Tanken på en kompromiss över partigränserna är nästan aldrig aktuell i Frankrike. Med känt resultat!

Ibland har Frankrike kallats för mittens rike. Det har syftat på landet som ligger mitt i Västeuropa och med en självbild som ofta varit megalomanisk. I Frankrike har det talats mycket om landets universalistiska idéer, sprungna ur 1700-talets upplysningstid. Det har varit en självklarhet för dess invånare att den moderna världen i väst har sitt ursprung i Frankrike och odlas bäst i det landet.

Ingenting är dock beständigt. Det mesta i västvärlden håller på att krackelera och det går fort. Starka högervindar blåser överallt i Europa. Tydliga tecken pekar i riktning mot maktskiften som är betydligt mer avgörande än den maktväxling mellan moderat höger och moderat vänster som skett sedan andra världskriget. Italien har fallit. Vi väntar på utgången av kommande val i Storbritannien och Tyskland. Och i Frankrike…

President Macron är en stark försvarare av den politiska åskådning som vi känner så väl i Västeuropa. En form av progressiv åskådning som innefattar reglerad marknadsekonomi kombinerad med frihandel och globalisering. Ett försvar av mänskliga rättigheter med rötterna i upplysningstiden parad med en idealistisk syn på människans godhet och förmåga till att bygga goda samhällen i demokratisk anda. En vision av en ständigt pågående  form av materiellt och kulturellt framsteg och en obändig tro på att  minska de sociala klyftorna mellan människorna.

Trots visionerna är mittens politiker i Frankrike i dag elitens och de välbeställdas företrädare. Det är svårt, inte ens möjligt för Macrons parti Renaissance att framstå som folkligt. Arbetarklassen och den ekonomiskt svagare delen av medelklassen är direkt fientligt inställda till den nuvarande presidenten och hans stödpartier.  Stora invandrargrupper som lever fattigt eller är inordnade i en grå eller svart ekonomi står främmande inför de politiker som styr landet.

Oppositionen till vänster har ett stöd enligt opinionsmätningar på cirka 25 procent. Nationell Samling och andra partier på den högerkanten samlar minst 40 procent. Macron insisterar ändå på att varje ny premiärminister som han utser efter misstroendevotum i nationalförsamlingen bör tas ur de egna leden.

Dessa val av premiärministrar kan förklaras med att Macron inte vill släppa ifrån sig makt. Samtidigt är han och företrädarna för det etablerade Frankrike övertygade om att de partier som majoriteten av väljarna föredrar vore en katastrof för landet. Vänstern skulle innebära en väg mot ekonomisk bankrutt trots att Macron under sina åtta år har ökat underskottet mer än tidigare under 2000-talet och nu når upp till 3 300 miljarder euro och att låneinstituten börjar misstro de franska regeringarnas förmåga att hantera den ekonomiska krisen. Marine Le Pen vid makten skulle leda till en moralisk bankrutt; etniska och sociala konflikter till följd av en orättvis och fascistoid migrationspolitik. Ändå har Macron steg för steg genom sina regeringar skärpt invandringslagarna och ökat repressionen på en rad områden. Polisens befogenheter har ökat.

Macron och hans politiska och administrativa omgivning i Paris må anpassa sig till oppositionens ökade krav på förändring. Delvis beror det på att utrymmet för mittenpolitik minskat efter utslaget i det senaste valet till nationalförsamlingen 2024. Republikanerna som drivit alltmer åt höger sitter dessutom numera i de olika regeringarna och skärper främst de lagar som ska hindra ökad invandring och ökad brottslighet. Väljarna har i hög grad övergivit mittens progressiva politiska synsätt. Detta innebär sannolikt ett sammanbrott för den åskådning som burit Frankrike från krigsslutet till i dag. Det blir alltmer osannolikt att näste president i landet blir en politiker med Macrons grundläggande värderingar. Kanske kan det bli någon från den radikala vänstern men troligare en högerpolitiker, en republikan eller någon från Nationell Samling. Det innebär inte att landet förenas  som en nation och kan se fram mot ljusare tider. Det innebär att konflikterna består men antar andra former.