Okategoriserat

Paris genomgår en period av klimatmässig hetta som häromkvällen ledde till en urladdning med ett åskväder som jag nog aldrig upplevt. Jag befann mig borta på middag i västra Paris då dramat tog sin början vid 20-tiden. Mullret kom allt snabbare efter blixtarna. Centrum för ovädret tycktes vara precis ovanför oss. Vinden tog i och regnet börja ösa ned.

Det var inte så dramatiskt att sitta inomhus men på gatorna fick ovädret effekt. Min dotter och jag åkte hem vid 23-tiden i en taxi som vi till slut lyckades få tag i. Metrosystemet var utslaget. Chauffören körde slalom mellan nedfällda träd. Några hade knäckts vi roten. De mer välbeställda kvarteren har fler planterade träd på trottoarerna. En pojke dödades också av ett nedfallet träd.

Vid Seine steg vattnet och bilarna körde, om det gick med hjulen i vattenmassorna. När vi kom såg vi också vatten på golven intill fönstren. Det var en liten skada

Naturen ställer till problem men också människorna. Senast förekom upplopp i samband med musikfesten som alltid ordnas i alla franska städer på årets ljusaste dag. Denna fest skapades av kulturminister Jack Lang under 1980-talet. Det har alltid varit glada och fredliga festligheter. Nu är de våldsamma inslagen med hat mellan etniska grupper ett beklämmande inslag i kvällen.

Stöket ökar. Våldet likaså. Det går inte att blunda även om många vill göra det. Jag försöker blunda för klimatkrisen och för de ökade sociala och kulturella spänningarna men det är fel att göra så. Politiken sprattlar med olika utspel och lagar men saker och ting går inte åt rätt håll. Paris på sommaren blir en het stad som sätter delvis fel känslor i brand och där storm och regn och åska knäcker träd och leder även till dödsfall

Jag sitter i den varma lägenheten i Paris. I dag har det varit uppemot 35 grader i skuggan och alldeles oerhört varmt i solen. Lägenheten är alltså minst sagt uppvärmd. Jag minns mina år som reseledare på 1980-talets början när jag guidade svenska turister runt i stan. Temperaturen en av somrarna gick aldrig under 35 grader och solen flödade varje dag lika intensivt. Jag vande mig.

Fyrtio år senare är det inte lika lätt att anpassa sig. Jag tål inte hettan på samma sätt. Jag är som normala svenskar som säger att upp till 21 grader är det behagligt. Varmare än så bör det inte bli.

Elektriciteten upphörde att fungera mitt på dagen. ”Det är värmen”, sa portvakten som jag frågade om hjälp. Han förklarade att funktionen som ska leda elen in i lägenheten var död. Jag fick två adresser av honom till elektriker som kanske kunde komma och reparera felet. Det verkar ont om elektriker som kommer i akuta fall. Den ena kunde inte lova mer än ”i bästa fall i morgon”. Den andra lovade ikväll klockan 20. Jag väntar på honom men har mina dubier. Det är så varmt och orkar han komma så sent efter en lång arbetsdag mellan olika akuta fall med förtvivlade kunder som ringt.

”Död”, sa portvakten om elinstallationen i hallen. Tvättmaskinen dog i förra veckan så jag tvättar i en särskild tvättautomat i kvarteret. Många parisare har inte tvättmaskiner i sina lägenheter och den svenska modellen med tvättstugor i bostadshusen saknas helt. Egentligen fungerar de här inrättningarna med tvättmaskiner och tumlare riktigt bra. Rent och snyggt i allmänhet. Och så kan man knyta roliga kontakter med grannar i kvarteret, säga något om vädret, om hundägare som smutsar ner på trottoarerna och om – Macron.

Jag väntar på min elektriker. Jag vill inte vara utan el när mörkret snart lägger sig över stan. Det är ändå tur att det är sommar och kvällarna ljusare. Och än så länge fungerar vattentillförseln.

Det är inte sant. Klockan har precis passerat 20 och elektrikern ringer på porttelefonen. Han är i tid. Nu är jag orolig att han inte har rätt instrument med sig och säger att allt är dött och kan aldrig återuppstå. Inte så. Han löser problemet på tjugo minuter och jag får elen tillbaka.

Det är en lycklig dag i mitt franska liv. En ljuvlig kväll med ett restaurangbesök i kvarteret med dottern. Och jag kan tända lampan igen när jag återvänder hem.

I morgon åker jag på nytt till Paris. En ny vistelse, denna gång under ett par perioder i sommar, med vissa förväntningar och även viss undran. Paris och Frankrike är alltid sig likt i vissa avseenden men samtidigt alltid oförutsägbart.

Jag känner en viss bävan numera inför det vädermässiga på sommaren. Såg  att det på midsommarafton, som inte firas i Frankrike men däremot musikens dag på årets längsta dag, var det 33 grader i skuggan på eftermiddagen. Det är helt rimligt men med stigande ålder lite besvärande i en storstad. Men jag oroar mig en aning för högre temperaturer särskilt som jag i juli ska en bit söderöver inne i landet. 40 grader? Orkar jag det?

Politiska konflikter brukar ofta torna upp sig mot slutet av våren och fram till nationaldagen den 14 juli. Därefter tar folk semester och grälen lugnar sig. Det är antagligen för varmt och ingen politisk kamp är tillräckligt viktig för att hindra semester vid en havsstrand eller påtandet i familjens trädgård någonstans i landet.

Detta år, 2025, har märkligt nog varit relativt lugnt när det gäller politiska strider. Inga stora upplopp och ett parlament som sedan ett år tillbaka varit lamslaget av oförmågan att fatta beslut. Vänstern, mitten eller högern har alla saknat möjligheter att genomdriva majoritetsbeslut. Premiärminister François Bayrou har släpat benen efter sig för att inte tvingas avgå efter någon misstroendeomröstning. Han har även på svenskt manér tillsatt en utredning för att förskjuta striden om att ändra en redan genomförd pensionsreform.

Sannolikt kommer jag att träffa fransmän som kommer att klaga på allt möjligt. Inga pengar i plånboken. Regeringens och Macrons fel! En olidlig kulturkamp. Macrons fel! Kriminaliteten som bara växer. Macrons fel! Och en oduglig regering som är osams internt och som saknar förmåga att regera. Det är verkligen Macrons fel!

Jag kommer att försöka ta det lugnt. I värmen lockar solstolar i skuggan och en kall dryck. Och förhoppningsvis lite god fransk mat på kvällen. Jag tänker på Republikanernas presidentkandidat 2022 Valérie Pécresse som gjorde ett uselt val men som ändå sa att fransmännen har rätt till en bifteck frites och ett glas rött vin. Hon flörtade med en äldre generation väljare som inte drömmer om vegetariska måltider. Jag hade kunnat rösta på henne för  att få en bifteck frites. Den rätten håller än om man tillhör dem som åt fransk mat redan på 1970-talet. Bon appétit!

Västvärldens opinionsbildare klarar inte längre av att gräla med varandra. Det är inget nytt fenomen men faktum är att det var enklare förr  att hitta ämnen att gräla om. Politik handlade då främst om ekonomi – socialism eller liberalism – men också om försvar och utrikespolitik. De politiska partierna ställde upp sig på rad från höger till vänster.  Väljarna, medborgarna och media visste vad de olika politikerna tyckte och de var överens om vilka ämnen som borde diskuteras. Demokratin var i den meningen öppen och begriplig. Det som behövde granskas blev också  i hög grad granskat.

Så var det i Sverige och så var det i Frankrike, kanske ända fram till millennieskiftet. I dag är debatter i grunden omöjliga att genomföra. Det sista debattprogrammet på fransk  tv las ned för tio år sedan. I bästa fall genomförs en och annan debatt inför val. I övrigt styrs allt genom programledare som ställer olika politiker och opinionsbildare inför kritiska frågor, ofta vid separata tillfällen. När en vänster- och en högerpolitiker möts i samma studio vid samma tillfälle är det ändå programledaren som styr och hindrar längre debatter. Varför har det blivit så?

Mycket kan skyllas på det såriga samhällsklimatet som inte tål öppna konfrontationer.  Rent fysiskt våld mellan olika medborgargrupper ligger hotande nära om debatten skulle ges fritt spelrum. Perioden från 1945 och ett halvt sekel framåt var en tid av utvecklingsoptimism. Det var lättare att diskutera hur framsteget skulle organiseras. Alla trodde ändå på vissa grundläggande principer. Så är inte fallet i dag. I Frankrike går det att peka på vissa företeelser som försvårar optimismen och gör debatten så svårhanterlig, för att inte säga outhärdlig. Spänningarna kring migration är en fråga som sårar människor in i själen och gör rationella resonemang så svåra. En folklig frustration ökar över nya maktgrupper och eliter som verkar ”sko sig på vanligt folk”. Frågor om vad som kan beskrivas som en nation, en nationell identitet eller en egen civilisation är för laddade för att bli föremål för ett klassisk liberal-demokratiskt åsiktsutbyte under relativt ordnade former. Inte ens skickliga programledare på tv kan skapa tillräcklig ordning för sådana diskussioner.

Dagens höger talar i medierna och i andra sammanhang om det stegrade våldet, migrationens problem och om en allmän dekadens. Högern vill också nämna begreppet vit rasism, det vill säga invandrares rasistiska förtryck av vita människor. Vänstern vill hellre tala om den motsatta rasismen. om våld och förtryck av minoriteter. De gamla motsättningarna består också. Högern försvarar mer än någonsin Israel och vänstern tar ställning för palestinierna. Yttervänstern misstror NATO och hamnar i andra positioner än högern i fråga om stödet för Ukraina.

Frankrike är ett splittrat land men också ett land där människor inte kan tala med varandra för att lösa samhällsproblem. De ser och är en del av ett pågående skifte av samhällsmodell.  När smärtan över de stora förändringarna blir så uppenbar finns inte längre redskapen för att lösa de underliggande problemen. Emmanuel Macron är en av dem som allra tydligast upptäckt vilken omöjlig uppgift han befunnit sig i när han sökt styra Frankrike mot bättre tider. Det tycks inte heller som om nationen funnit en efterträdare som 2027 kan peka ut vägen framåt. Det är en tid av stor frustration och förtvivlan som många fransmän lever i. Och den befolkningen är inte ensam i sitt prekära läge.

För ett år sedan upplöste president Macron nationalförsamlingen, utlyste nyval och förlorade sitt inflytande över den lagstiftande församlingen. Det innebar i sin tur att han tappade all makt över fransk inrikespolitik. Den som närsynt studerar aktuell fransk politik ser bara mindre förändringar i det politiska landskapet  och en viss förflyttning av maktcentrum. Den som höjer blicken ser något mer; en väldig vågrörelse, först uppåt och sedan neråt under åren efter andra världskriget.

Efter landstigningen i Normandie 1944, inleddes general de Gaulles första men korta presidentperiod. Det innebar ändå början på en återuppväckt stolthet hos det franska folket över sin nation. General de Gaulles längre regeringsperiod (1958-69) innebar en ny konstitution som gav honom stor makt, närmast oinskränkt, men ändå inom ramarna för folkstyrets principer. Det gav möjlighet för Frankrike att avkolonialisera Nordafrika och att bygga upp ett modernt välfärdssamhälle. Jag har tidigare i denna blogg berättat om mina minnen av stolta franska medborgare på 1970-talet som såg en ljusnande framtid för sig själva och sitt land. En tillit till makten dessutom. Och en övertygelse om att den franska civilisationen var överlägsen de flesta andra länders.

Vågtoppen nåddes i mitten av 1970-talet. Sedan har det gått utför. Medborgarna har i allt högre utsträckning sökt sig mot den högerextrema rörelse som styrde under Vichyregimen men som i själva verket var marionetter till Berlin under nazitiden. Ett allt starkare missnöje med olika center-höger-regeringar eller sådana av karaktären reformistisk vänster har successivt lett till att Jean-Marie Le Pen och senare hans dotter Marine fått ökat inflytande.

Det franska samhället som det skapades under de första decennierna av efterkrigstiden var en måttfull reformering av det gamla patriarkala Frankrike. I takt med hur missnöjet hos folket vuxit, särskilt efter millennieskiftet, har den dominerande kulturen i efterkrigstidens Frankrike radikaliserats. Värderingarna har fått karaktären av postmodernism. Det har i sin tur lett till en ökad polarisering. Frankrike har fått en starkare yttervänster som använder invandrargrupper från Nordafrika som sköldar för att gå till attack mot stora delar av den traditionella franska kulturen. Även den övriga vänstern har radikaliserats. Och ytterhögern har stärkt sin ställning. år från år. Det syns i fördelningen av platser i dagens nationalförsamling. De partier som aldrig kommit i fråga för regeringsuppdrag har cirka två tredjedelar av platserna i denna nationella folkförsamling.

Frankrike är i dag ett splittrat land såväl ekonomiskt och socialt  som kulturellt. Inte minst kulturellt! Missnöjet växer år från år hos invandrarna i gettoliknande förorter till de stora städerna liksom hos den ursprungliga arbetar- och medelklassen på landet och i småstäderna. Det okuvade Frankrike respektive Nationell Samling tar hand om dessa missnöjda grupper. Den välmående medel- och överklassen säger inte så mycket men söker ändå hitta sina skyddade områden i det franska samhällslandskap som är skadat men ändå fortfarande ger utrymme till en elit att leva ett gott liv.

Vad kommer historikerna skriva år 2125 om vår tid? Möjligen att vågrörelsen som stod som högst kring 1975 hunnit sjunka ner mot botten igen och att samhället underkastas omvälvande förändringar. Frankrikes nästa president och regering står i alla händelser inför gigantiska utmaningar som antagligen är större än de flesta vågar se. En konstitution som inte längre förmår skapa en stabil politisk ledning. En ekonomi som är körd i botten med över 3 000 miljarder euro i underskott. Ett folk som samtidigt ropar på ökat välstånd. En bristande tillit från vanliga människor visavi politiker både nationellt och regionalt och kommunalt. Inte minst upprepade inslag av brutalt våld i det offentliga rummet och en växande och mycket oroande brottslighet. Och frågan som ställs av många: Hur ser egentligen vår civilisation ut i dag?

Frankrike är, som sociologen Jérôme Fourquet påpekat i böcker och intervjuer, som ett skärgårdsområde med mängder av små öar, isolerade från varandra. Förr sa alltid fransmännen att ”visst bråkar vi men vi kan ändå alla gemensamt sjunga marseljäsen.” Nu tiger många och en del hissar istället den algeriska flaggan.

Det är svårt att ser hur alla sår i den franska själen ska kunna läkas. Det enkla är att säga att det finns så mycket gott också i Frankrike och att vi inte ska överdriva problemen. Den som uttrycker sig så friskriver sig dock från en del av ansvaret genom att inte ge någon betydelse åt de påtagliga tecknen av kris ekonomiskt, socialt, andligt och kulturellt. Det är ett orostecken att den bortvända blicken tolkas som bevis på sans och måtta och ses som en högre form av klokskap. Det är inte alltid som historiens vågrörelser fortsätter lugnt och stilla utan att vi behöver bekymra oss nämnvärt. Läget i Frankrike – och dessvärre i en del andra länder – är så pass illa att det finns anledning att både oroa sig och hoppas på att fler gör en allvarligt menad medborgerlig insats.