Lindbom på franska

I söndags och måndags fortsatte strejken inom järnvägen som tidigare. I samma malande tempo; två dagars strejk och tre dagars arbete som vanligt. Det är klart att de flesta tågresenärer tröttnat för länge sedan men för många är det regeringens och Macrons fel. Järnvägsstrejken är verkligen en vattendelare i den franska politiken och dess utgång avgör Macrons framtid.

De strejkande blir färre och färre. Det tar på privatekonomin att strejka. Strejkkassorna är magra och visst har pengar influtit från människor som stöder konflikten med egna pengar. Men det räcker inte. Nu måste snart de fackliga organisationerna få till ett avgörande för att inte strejken ska knäcka dem själva. Alla väntar på ett utspel från regeringen kring den 25 maj när den kommer att avisera insatser för att minska SNCF:s stora skuldberg. Den frågan har blivit avgörande för om de fackliga ska kunna avsluta strejken utan att förlora ansiktet alltför mycket.

Jag har skrivit det tidigare i blogginläggen: Strejken är en maktfråga för båda parter; facken och Macron. SNCF som arbetsgivare tittar mest på. Bolaget har självfallet en oerhört tung uppgift; etablera ett starkt järnvägsbolag i en konkurrensutsatt värld, få ordning på ekonomin – med statens hjälp – och inte minst återupprätta kundernas förtroende. För Macron hänger utgången av denna strid på något ännu viktigare. Han kommer att få igenom sitt lagförslag i parlamentet men om det sker på bekostnad av svåra konflikter på arbetsmarknaden kan hans förtroende allvarligt skadas. För facken är det ännu värre, särskilt för de revolutionära facken som CGT. Det kan vara slutet för dem när det gäller att på ett trovärdigt sätt försvara arbetarklassen inom den offentliga sektorn. Det är denna grupp som är fackets starka stödtrupper och själva grunden för dess existens.

Det mesta pekar på att Macron trots allt kommer att gå segrande ur denna kamp. Ingen bör dock jubla om CGT knäcks fullständigt. Den traditionella vänstern som representeras av denna fackliga organisation ihop med några andra liknande förbund organiserar ändå en opinion på fransk arbetsmarknad och strukturerar den. En knäckt revolutionär arbetarklass kan skapa ny oro och nya och än mer svårbemästrade konflikter.

Macron är på väg att konkurrensutsätta branscher som tidigare levt under statligt monopol. Han följer helt enkelt föreskrifterna från EU och självfallet hans egen övertygelse om att konkurrens inom transportnäringen leder till bättre villkor både för de anställdas lönevillkor och för kunderna, användarna av olika transportslag som fransmännen väljer att kalla det. Ordet kund känns för kapitalistiskt för en fransman.

Macron försöker nu göra det som Chirac, Sarkozy och Hollande med skiftande ambitioner och övertygelse misslyckats med. Han tar det avgörande steget i ock med lagen om att göra SNCF till ett aktiebolag men – observera – fortfarande i statlig regi. Sex av tio fransmän verkar tycka att det är ett steg i rätt riktning och det är en stor majoritet för att vara i Frankrike. Redan efter ett år kan Macron ha ställt sig på en plattform som gör att han kan fortsätta sitt reformarbete med ökad kraft och framgång. Tills han blir för högmodig, arrogant och retar upp landets befolkning på något sätt. Och tills han blir överbevisad om att hans reformer inte leder till ökat välstånd i landet. Om det vet vi mer när vi ska göra bokslut för Macron 2 år.

Frankrike har en statschef med mycket makt. Som USA men i motsats till övriga Europa med parlamentarisk demokrati. Den franska statschefen är vald av folket i direkta val och väljer sin regering. En regeringschef må ha makt men den kontrolleras i högre grad av parlamentet men också av övriga ministrar i regeringen. Frankrike har alltid sökt en dominerande ställning i världen och statsskicket passar denna strävan. General de Gaulle visste vad han gjorde när han skrev om konstitutionen 1958 för att passa sina egna syften. Den femte republikens ordning som då instiftades passar i lika hög grad Emmanuel Macron.

Världspolitiken har varit turbulent sedan Macron valdes till fransk president. De tre stormakterna Kina, Ryssland och USA har alla självsvåldiga ledare med mycket makt. Europa är mer splittrat än på många år genom interna konflikter kring ekonomi och migration. Öst mot väst och syd mot nord. Axeln Berlin-Paris sviktar genom att den parlamentariska demokratin i Tyskland inte förmår skapa en stark regering. Storbritannien lämnar EU och lämnar ett tomrum som inte minst länderna i Skandinavien känner av.

Macron ser sin möjlighet att bli Europas ledare men hindras samtidigt av svagheten i det tysk-franska samarbetet och splittringen inom EU. Han drömmer om att bli det lok som drar hela EU-tåget men upptäcker för varje månad som går att vagnarna har inbyggda bromsar som i det närmaste hindrar all förflyttning framåt. Han har hållit ett par lysande tal om en möjlig utveckling av EU:s mål och organisation men har i praktiken inte kunnat ändra på någonting. Kraften måste läggas på förhandlingarna om Storbritanniens utträde och konflikterna med Ungern, Polen och andra östländer som inte vill samarbeta kring en gemensam migrationspolitik. Macron är den progressiva federalisten i ett Europa av högerpopulister och nationalister av olika kulörer.

USA:s president Donald Trump ställer också till en hel del för den nye franske presidenten. Han har på flera sätt försökt charma och förföra Trump genom att bland annat ha bjudit honom att delta i förra årets firande av den franska nationaldagen, den 14 juli. Han var också över för några veckor sedan för att i en ny charmoffensiv förmå Trump att avstå från att bryta avtalet kring Irans kärnvapenprov. Charmoffensiven lyckas i meningen att båda herrarna kramar om varandra och uttrycker respekt för varandra. Vad de egentligen tycker om varandra kan man bara spekulera i. Resultatet har ändå varit magert. Trump bröt som bekant avtalet häromdagen och kommer att tvinga de europeiska ländernas företag att dra sig tillbaka från sina affärer med Iran för att inte riskera svåra bötesbelopp gentemot den amerikanska staten. USA styr fortfarande delar av världen. Det är bara att konstatera att Macron, Merkel och May ingenting har att sätta emot.

Har då inte Macron gjort något bra som ledare för sitt land med stormaktsambitioner? Frågan är om Frankrikes bidrag med trupper i senaste kriget som gällde kemiska stridsvapen inne i Syrien. Han höll därmed sitt löfte från valrörelsen 2017 om intervention men frågan måste ändå ställas om denna krigsinsats på sikt har inneburit ett steg mot en humanare värld eller humanare krigföring. Han för kontinuerligt samtal med världens stora ledare. Han är mer aktiv än andra presidenter. Han har en tydlig och genomtänkt strategi för sin utrikespolitik. Ändå visar hans misslyckanden hittills på hur svårt det är för en ledare för ett relativt litet land att manövrera i konfliktområden som domineras av betydligt mäktigare aktörer. Hur många gånger genom årtiondena har vi inte sett hur FN ställts vid sidan om olika väpnade konflikter och detsamma gäller för ett land i Europa som Frankrike. Macron har rätt när han säger att EU måste bli starkare och tala med en röst inom utrikespolitiken. Problemet är att han kommer att få oerhört svårt att ens nå det målet.

Emmanuel Macron är populär i vida kretsar  som den progressiva och humanistiska rösten i en hård värld. Han respekteras nog också av Donald Trump och den ryske ledaren Vladimir Putin. Men det är bara ett första steg. Trump gör sitt bästa för att sabotera det klimatavtal som slöts i Paris 2016 och nu hotar han med handelshinder mot Europa och ett söndertrasat avtal med Iran. Nästa steg måste bli att nå konkreta framgångar på den internationella scenen. Dit är steget dessvärre långt.

Det är ett år sedan Emmanuel Macron firade sin valseger genom att ta emot anhängarnas jubel på Louvrens gård och till tonerna av Beethovens nionde symfoni, Europahymnen. Det var ett storslaget evenemang men också ett första tecken på att den tidigare presidenten Francois Hollande som ville kalla sig normal nu ersatts av en president som såg sig som en Jupiter och sagt om sina landsmän att de gärna vill ha en kung som statschef. Det skulle komma mer av storslagna framträdanden av den nye presidenten. Ett år senare kan vi konstatera att Frankrike i sitt styrelseskick återvänt till en stil som mer påminner om Francois Mitterrand för att inte säga Charles de Gaulle än den president i vars regering Macron ingick, nämligen Francois Hollande.

Alla franska presidenter har mycket makt och stora möjligheter att påverka politiken. Konstitutionen ger dem stöd för att exempelvis genomföra lagar utan att låta dessa granskas, revideras och röstas igenom av parlamentet. Emmanuel Macron har till fullo utnyttjat den möjligheten. Det har också inneburit att hans första regeringsår lett till att flera av hans viktiga lagförslag inom arbetsmarknadspolitiken gått igenom. Arbetsrättslagen drevs igenom förra hösten i en hastighet som till och med fick fackföreningsrörelsen att hamna på hälarna. Lagen om att förändra reglerna för det statliga järnvägsbolaget SNCF drivs nu igenom på samma sätt, med dekret. Denna gång ackompanjeras Macrons och regeringens agerande av mycket motstånd genom strejker och demonstrationer. Men gatans demokrati kan bara stoppa en regering om dess yttringar är så starka och omfattas av så många att de kan leda till en total blockering av samhället. Så har inte varit fallet denna gång. En majoritet av franska väljarkåren stöder Macrons förslag. Strejkerna inom SNCF har visserligen varit svåra för  många medborgare men ändå inte skapat orimligt tryck på vare sig dem eller regeringen. Dessutom minskar nu antalet strejkande.

Presidenten har också drivit igenom en invandrings- och asylpolitik som är skarp men knappast skiljer sig mycket från sin föregångares linje och ligger snarare något till vänster om den gängse uppfattning i dessa frågor bland folk i allmänhet.

Macron har ett gediget program som han vill genomföra i år och nästa år. Han önskar att vid tiden för EU-valet nästa vår kunna göra en första avstämning av sin femåriga mandatperiod. Han är i färd med att genom sin utbildningsminister halvera skolklasserna för de mindre barnen i socialt utsatta områden. Han är i färd med att avskaffa det fria tillträdet till universiteten för alla med studentexamen. Det senare förslaget har lett till ett antal studentockupationer av universitetsbyggnader.

Macron kan räkna med att hans förslag går igenom i parlamentet även om han inte tvingar igenom förslaget via dekret. Han har en stark majoritet i nationalförsamlingen som alltid har sista ordet visavi senaten. Senatens ledamöter väljs med viss eftersläpning och domineras därför fortfarande av socialister och republikaner. Det finns inte heller i dag något som tyder på att La République en Marche! splittras i olika stridande falanger och att vissa ledamöter bryter mot partilinjen.

Det första året för presidenten har i stort varit framgångsrikt. Missnöjet från oppositionen och från de fackliga är förväntade. Men oppositionen är splittrad. Republikanerna stöder regeringens lagförslag inom arbetsmarknadsområdet utan attackerar istället Macron för att vara för mjuk i migrationspolitiken. Detsamma gäller Nationella fronten vars invandringshätska linje alltid är dess främsta varumärke. Nationella fronten formulerar en viss kritik mot lagen om att införa ett statligt aktiebolag inom SNCF. Nationella fronten vill helst ha kvar den gamla ordningen med ett statligt tågbolag som inte konkurrensutsätts. Detta nationalistiska parti må vara hätskt i tonen men har en svag ställning i nationalförsamlingen och dess väljare kan svårligen uppträda i samma demonstrationståg som vänstern.

Macron har genomfört vissa liberala skattereformer som att delvis ta bort förmögenhetsskatten. Det kommer säkert fler förslag i den riktningen för att ge stöd till näringslivet. Han kommer att försöka fortsätta driva EU i en federalistisk riktning och ta initiativ till fredsmäklande, bland annat i Syrien och Israel-Palestina-konflikten.

Det första året har han klarat med stor skicklighet och stor frenesi. Nästa år kan han möjligen få problem om fler fransmän uppfattar honom som alltför förändringsbenägen och uppträder med alltför stora åthävor.  Många störs av hans självsäkerhet och tendenser till arrogans. Faror lurar runt hörnet och det handla om hur han hanterar sin maktställning. Blir han alltför fartblind kan det komma ett bakslag som skadar honom. Det är det kommande året som på allvar lär visa om han blir en framgångsrik president eller om han kör fast och tvingas backa likt sina företrädare på posten.

Strejkviljan hos de järnvägsanställda minskar. Franska folket stöder i allt större utsträckning regeringens reformer för att ändra reglementet kring det statliga järnvägsbolaget SNCF och göra det konkurrensutsatt mot andra; utländska och privata bolag. Det hindrar inte att de fackliga organisationerna och den politiska vänsteroppositionen skärper tonen ytterligare när vi nu går in i månaden maj och strejken pågått i en månad. Den 7 maj tar premiärminister Edouard Philippe emot de fackliga i ett försök att hitta en lösning på konflikten.

Demonstrationerna den 1 maj fick en beklaglig inriktning när 1 200 våldsinriktade, anarkistiska ungdomar gav sig in i det fackliga tåget i närheten av Gare d ´Austerlitz. Denna grupp som aldrig varit större i samband med en demonstration i Paris bar huvor för att dölja sina ansikten. De hade också olika typer av vapen, bland annat molotovcocktails. De satte brand på bilar och kastade stenar mot skyltfönster. Polisen ingrep och skadorna anses ha blivit begränsade. Däremot bidrar dessa antidemokratiska grupper till att försvaga fackens ställning i opinionen.

Den fackliga rörelsen har under den nuvarande strejkperioden splittrats allt mer. Det reformistiska CFDT har visat intresse för att komma överens med regeringen medan de ståndaktiga förbunden som CGT visar fortsatt upp en enad hållning av att inte vilja gå regeringen till mötes. Force Ouvrière (FO) har nu också genom sin nye ordförande Pascal Pavageau förändrat sin linje från reformistisk till konfliktorienterad. Den fackliga rörelsen kan sägas ha radikaliserats men samtidigt splittrats. Opinionsundersökningar visar att medlemmarna inom CFDT i hög utsträckning röstar på Macron medan stödet för det vänstersocialistiska La France Insoumise dominerar inom CGT. Den fackliga rörelsen som driver strejkerna och demonstrationerna denna vår har också försvagats. Stödet från arbetarna och väljarna minskar.

Den 5 maj hoppas den politiska vänsteroppositionen och de radikala facken på att genomföra en framgångsrik gemensam demonstration i Paris. Det råder stark intern debatt om fack och politiska rörelser ska samarbeta. Frankrike står långt ifrån den hållning som gäller i Sverige med facklig-politisk samverkan. Snarare tvärtom. Nu tänker sig ändå en bred vänster – med det menas de vänstersocialistiska och kommunistiska grupperingarna – att visa upp en gemensam front med de fackliga. Den riktas mot Macron. De hoppas genom demonstrationen den 5 maj att fokus ska flyttas från järnvägsstrejken till en konfrontation mot det rådande systemet. Macron står för en samhällssyn som dessa grupper menar är diametralt motsatt deras egen. Macron står, enligt dem, för ett system som gynnar de rika  och samhällseliten medan de själva försvarar folket och dess intressen.

Den 7 maj, på årsdagen av Macrons valseger, tar premiärminister Edouard Philippe emot de fackliga organisationerna i sitt eget palats, Matignon mitt i Paris. Det kan finnas skäl för båda parter att inleda konstruktiva förhandlingar. Regeringen kommer inte att vika sig på de avgörande punkterna. Det blir ingen eftergift kring frågan om att konkurrensutsätta järnvägen eller att ta bort livstidsanställningarna för de anställda. Däremot har President Macron sagt att han är beredd att ta pengar ur statskassan för att delvis finansiera de astronomiska underskott som SNCF sedan årtionden lever med.

Det franska samhället pressas av strejkerna. För varje vecka som går lär fransmännens motvilja mot strejken öka. Många företagare, inte minst inom turistnäringen, oroas. Påsklovet skapade problem också för många privatpersoner som planerat tågresor inom Frankrike. Snart väntar en period av långhelger i maj och därefter sommar och tillhörande semesterresor en stor del av franska folket. Det finns en gräns när facken inte längre kan tänja på befolkningens tålamod. Den 7 maj kan bli början till slutet för denna strejkvår. Hur avtalet kommer att se ut och vilka konsekvenser dessa strejker och demonstrationer får för de inblandade är det däremot för tidigt att säga.

Emmanuel Macron kan i dagarna fira ett år av sin mandatperiod som Frankrikes president. Nu vill han inte fira. För honom spelar ett år ingen roll. Han vill ha folkets omdöme om sin och sin regerings insatser efter hela mandatperioden, vid valet 2022, eller snarare efter två valperioder, det vill säga 2027. Ändå spekulerar alla journalister och politologer i Frankrike om årsnoteringen på regeringen. Har den lyckats och har Macron lyckats så här långt?

Låt oss titta på Macrons premiärminister och regering. Det sägs att den är mer okänd än under tidigare mandatperioder. Det finns ministrar som bara var fjärde fransman har hört namnet på. Det är uppseendeväckande men ändå begripligt. Macrons regering består av en annan typ av personer än tidigare.

Det mest avgörande är presidentens tydliga ambition att samla en grupp människor i sin regering med framförallt en god sakkunskap på de områden som de är satta att verka inom. Ett sådant tydligt exempel är Elisabeth Borne som ansvarar för transportministeriet och som tidigare arbetat på en hög post inom järnvägsbolaget SNCF. Hon saknar  partipolitisk erfarenhet. Det gäller i lika hög grad en rad andra ministrar i regeringen.

Den som vill kritisera dessa personer kallar dem för teknokrater. Det är sant att flera av ministrarna gärna bedömer politiska frågor utifrån perspektivet hur de kan lösas ekonomiskt, juridiskt och administrativt. De lägger ett expertperspektiv på frågan. Rimligen beroende på deras bristande politiska erfarenheter kan de inte se hur olika förslag tas emot av olika väljargrupper inom olika delar av landet. De kan också lätt trampa fel i förhållande till andra partier som domineras av personer med lång partipolitisk erfarenhet eller i kontakterna med de fackliga organisationerna som agerar oerhört medvetet ur ett opinionsmässigt och taktiskt perspektiv.

Elisabeth Borne har efter hand hamnat alltmer i bakgrunden i förhandlingarna med facken. Rollen har istället övertagits av premiärminister Edouard Philippe som har en mer renodlad politisk erfarenhet. Det hjälper inte henne att hon kan sakfrågan in i minsta detalj. Politik avgörs inte bara på ritbordet utan minst lika mycket ute i terrängen.

Samtidigt måste sägas att ministrarnas sakkompetens väcker respekt hos väljarna. Inte minst önskade sig stora delar av franska folket denna förändring av ministrarnas profil. Ökat expertkunnande hos dem var en av nyckelfrågorna i valrörelsen. Macron fick säkert en del röster av den anledningen. För många fransmän ska inte beslut om skötseln av landets nationella frågor i första hand ses med ideologiska glasögon särskilt som om dessa glasögon varit slipade för att passa för en förgången tid. För många fransmän bör ministrarna i en regering i första hand tillsättas utifrån kriteriet kompetens.

Det ska också till ministrarnas försvar sägas att de skött sig ganska bra. Praktiskt taget inga skandaler och få uttalanden som avslöjat bristande omdöme. Det påstås också att Macron på ett annat sätt än tidigare presidenter träffar sina ministrar och stöttar dem i sina uppdrag. Det förefaller som om regeringen arbetar mer som ett team med färre interna motsättningar än tidigare. Det kan delvis förklaras med att experter från företag och stora organisationer är vana vid att arbeta för helhetens bästa medan politiker verkar i en tradition av ständig kamp om att profilera det egna jaget, bygga på sitt individuella varumärke.

Ingen ska tro att den nuvarande regeringen saknar ideologisk kompass och bara ser till allas bästa ovanför de politiska striderna. Macron har en klar ideologisk agenda och det har också hans närmaste ministrar som har tidigare partipolitisk förankring i Socialistpartiet eller hos Republikanerna. Snarare kan man säga att Macron givit ministerstatus också till personer som normalt skulle ha suttit som höga statstjänstemän men att det i ett inledande skede av hans regeringstid faktiskt fungerat ganska bra. Han är säkert inte orolig över att en del av hans ministrar är okända. Det bekymrar säkert inte heller Stefan Löfvén att budgetchefen på finansdepartementet i Sverige är okänd för de svenska väljarna.