Fransk VM-yra ger Macron hopp om ökat opinionsstöd

Fransk VM-yra ger Macron hopp om ökat opinionsstöd 150 150 Tomas Lindbom

Så fick Frankrike sitt VM-guld i fotboll. För tjugo år sedan vann landet i sitt hemma-VM. Den här gången skedde framgången i Moskva. Förra gången var det multikulturen som segrade. Denna gång är det ett hopp om ett integrerat, nationellt sinnat Frankrike som ska firas.  Är det tänkt.

Fotbollen är en viktig del av fransmännens liv. Går det bra för fotbollslandslaget sliter fransmännen  av sig sina negativa tankar om samhället de lever i. Det varar inte så länge, kanske några månader. Det gynnar i alla fall den sittande presidenten. År fransmännen på gott humör blir också presidenten populärare. Det franska folket som brukar kallas för världens mest negativa blir för några månader mindre negativt inställd till framtiden. När les bleus segrade i VM 1998 gick dåvarande presidenten, Jacques  Chiracs popularitetssiffror upp med sex procent. Några månader senare var han tillbaka på samma låga siffra igen. Macron kommer säkert att uppleva precis detsamma. Ikväll pussade han spelarnas huvuden som de kom att pussa VM-pokalens runda överdel. Ungefär  en halv procents ökad popularitet för varje puss.

Fotbollen är central för det franska folket. Dess politiska karaktär däremot förändras över tid men stämmer varje gång rätt väl med den allmänna tidsandan.  I VM 1998 såg människor värdet av att laget bestod av spelare från olika invandrarmiljöer blandat med traditionellt vita. Det talades då om black, blanc, beur (“svart, vit, arab”) som beskrivning av laget och dess spelare. Det jublades den sommaren över att ett franskt fotbollslag innehöll spelare från olika kulturer som samsades och lyckade förverkliga drömmen om att segra för Frankrike.

Tjugo år senare upprepas segern, också denna gång med spelare med olika bagrund, etniskt och kulturellt. Men denna gång betonas värdet av att laget uppträder som en enhet. Det är inte längre fråga om att hylla det mångkulturella utan det nationella. Alla spelarna uppträder nedtonat, följer förbundskaptenens regler. Till och med den lätt stökige Paul Pogba går i ledband. Ingen färgglad frisyr som tidigare.

Tiderna har förändrats. Frankrike i dag hyllar inte det multikulturella utan söker den franska identiteten. Om spelarna med invandrarbakgrund anpassar sig till den så är det bra och då är de välkomna och uppskattade. Det är framförallt ett outtalat krav. Vi minns bråken under VM 2010 i Sydafrika. Den multikulturella euforin var redan över och motsättningarna inom spelartruppen skylldes på att vissa i laget saknade en känsla för den franska nationens grundvärderingar.  I detta VM sjöng alla med i marseljäsen. Ingen, inte ens Marine Le Pen, kan ha haft några synpunkter på detta landslags kärlek till Frankrike och den franska identiteten. Eller som Antoine Griezmann uttryckte det i en intervju efter finalen: “Jag säger som President Macron: Vive la République”

Det franska landslaget anno 2018 är också ett landslag helt i Emmanuel Macrons smak. Alla är skickliga indivdualister som samtidigt ställer upp för sin nation. De segrar i Frankrikes namn. Och vem kan säga emot? Hela Europa har slutat att drömma om att länderna består av minisamhällen som lever sida vid sida. Den postmoderna drömmen om nationer utan gemensamma värderingar blev ett kort mellanspel. Franska guldlagen 1998 och 2018 uttrycker verkligen kultur- och identitetsförändringen i Frankrike men också i övriga Europa under en kort period av tjugo år. Före och efter den 11 september 2001 i New York.

Emmanuel Macron kan nu se framemot en sommar med glada medborgare i sitt rike och därmed bättre opinionssiffor. De kommer sannolikta att vända neråt igen i höst men det är en annan sak. Han kan genom VM-guldet konstatera att hans första år, som började lyckligt förra sommaren med några positiva möten med världens ledare, Putin i Versailles och Trump under 14 juli-firandet, avslutas med denna stora fotbollsseger. Dessemellan har han dessutom knäckt det mesta av den politiska oppositionen och genomfört reformer som förändrat och troligen också stärkt den franska arbetsmarknaden. Han har mött mycken kritik och är avskydd i stora kretsar i befolkningen. Men franska presidenter är sällan populära. Han har klarat sig relativt sett ganska bra.

Nästa arbetsår kommer att bjuda på nya utmaningar för presidenten. Han ska baxa en pensionsreform i mål. Han ska genomföra ett socialt program med jämlikhetsprofil, har han lovat. Det stundar EU-val nästa vår. Det finns snubbeltråd utlagd av både den politiska och den fackliga oppositionen liksom av flera tunga stats- och regeringschefer runt om i världen. Macron pussade fotbollsspelares huvuden ikväll men han kommer att ha större och svårare uppgifter efter sommaren.

Denna blogg gör som alltid en paus vid denna tid på året när fransmännen brukar ta semester. Jag återkommer i slutet av augusti med nya rapporter och analyser om fransk politik och samhällsliv.

Leave a Reply

Your email address will not be published.