Lindbom på franska

Redan på på kvällen annandag påsk påbörjas en stor och omfattande strejk inom järnvägen i hela Frankrike. Strejkerna kommer att närmast lamslå tågtrafiken under lång tid enligt ett schema av två dagars strejk följt av tre dagar normal trafik. Facken har sagt att denna ordning ska gälla under tre månader. På vissa sträckor kan så mycket som sju av tio tåg tas ur trafik under de olika strejkdagarna.

De sociala oroligheter som nu lär utbryta i Frankrike kan bli så omfattande att landet inte upplevt något motsvarande på över tjugo år. Inte bara persontrafiken berörs utan även godstrafiken. Det är lätt att räkna ut att om strejken pågår under tre månader kommer det att få betydande konsekvenser för näringsverksamheten i landet. Människor får svårt att ta sig till sina arbeten och varor kan inte transporteras problemfritt.

De fackliga organisationerna är svaga i Frankrike med en anslutningsgrad på åtta procent, en siffra som dessutom är i sjunkande. Däremot är andelen fackligt anslutna betydligt större inom vissa offentliga sektorer, varav järnvägen är en av de främsta. Merparten av de järnvägsanställda är anslutna och den mest militanta, CGT, har ensamt lyckats organisera mer än var tredje i sin organisation.

Motparten för facken är regeringen, inte arbetsgivarna. Det är Macrons reformer inom järnvägen som nu skapar denna starka motsättning. Han och regeringen lägger ett förslag som innebär att SNCF, det franska SJ, förvandlas från statlig myndighet till statligt aktiebolag. Däremot sker ingen privatisering av SNCF. I varje fall inte för närvarande. Regeringen vill komma till rätta med de stora skulderna inom järnvägen (55 miljarder euro) genom att kunna genomföra sparprogram som inte kan ske utan en ny så kallad statut för järnvägen. Macron vill avskaffa rätten till livstidskontrakt för de anställda. Han kommer i sitt förslag att låta dem som redan är anställda inom SNCF få behålla sin livstidsanställning men däremot ska de som hädanefter anställs också kunna entledigas på vissa grunder. Det finns också tankar på besparingspaket som ännu inte är redovisade. Möjligen kommer en del vara förhandlingsbart när nu regeringen sannolikt försöker att hitta vägar ut konflikten med facken genom samtal och överenskommelser.

Macron har också kunnat konstatera hur de senaste presidenterna före honom satsat på snabbtågen och försummat bland annat reparationer av räls. Underhållet är eftersatt och här behövs pengar. Macron tror att ett SNCF i aktiebolagsform med färre gammalmodiga reglementen ska kunna styra resurser från områden i Frankrike där järnvägen är underdimensionerad (storstäderna) och från delar av landet som är avfolkade.

Jämförbara länder i Europa som Tyskland, Sverige, Storbritannien och Italien, har sedan länge gått ifrån ordningen med statligt reglerade bolag inom järnvägsbranschen. Det kan för en svensk eller tysk förefalla märkligt med denna stora indignation över att Macron ger sig på att genomföra delar av den liberalisering som redan skett i grannländerna. Men Frankrike lever fortfarande delvis i ett skråsamhälle. Det har funnits en stolthet i franska familjer som i generationer arbetat inom järnvägen. Arbetena går från far till son och dotter. Nu ska denne ”liberala Macron” krossa en gammal fin ordning. Det handlar förstås om att järnvägsanställda vill slå fast kring förmåner som uppnåtts men kärleken till den franska järnvägen är också i sig stark.Macron representerar för många fransmän en samhällsordning som bryter med århundraden av merkantilt tänkande och där ett liberalt synsätt får göra sig bredare. Rälsen och tågen förenar Frankrikes städer och regioner och landskap med varandra och så ska det förbli. Reformpaketet kring SNCF blir i hög grad till en ideologisk och filosofisk fråga. I vilket land ska vi leva? I Frankrike eller i ett slags Silicon Valley?

Det är slående hur det traditionella Frankrike lever starkt och gör sin röst hörd när en reformpolitiker som Macron börjar agera med radikalare reformer än sina företrädare vågade. Macron har både högern, extremhögern och den radikala vänstern emot sig. Han har facken emot sig och ungefär halva befolkningen. Många människor inser säkert på ett rationellt plan att det gigantiska budgetunderskottet för järnvägen är ett problem och att reformer behövs. Fransmän tänker dock sällan i marknadsekonomiska termer.  Det är viktigare att hela Frankrike har ett järnvägsnät än att minska skulden på 55 miljarder euro på bara denna sektor av  den statliga budgeten.

Ett nytt terrordåd har begåtts i Frankrike. Den 23 mars tog en radikal islamist, Redouane Lakdim, ett antal personer som gisslan i ett varuhus i Trèbes som ligger i departementet Aude i södra Frankrike. Tre döda och tre skadade blev följden av attentatet. Upprördhet och en våg av anklagelser har riktats mot regeringen för slapphet  och oförmåga att lösa terrordåden. De är många nu sedan attacken mot Charlie Hebdo i början av januari 2015. Kraven reses alltid i dessa lägen på ökade befogenheter för polisen. Oppositionen till höger kräver en rad åtgärder som att undantagstillståndet som upphävdes i oktober förra året ska återinföras.

Debatten efter varje terrordåd inriktas helt på frågan om repressionen är tillräcklig. Det finns några punkter som framförallt oppositionen tar upp. Det finns i dag en förteckning på cirka 20 000 personer anses farliga för säkerheten (Fiché S). Av dessa beräknas hälften vara radikaliserade islamister. Som exempel räknar polisen med cirka 900 i Saint Denis, förorten norr om Paris. Lakdim är inte heller ensam i departementet Aude. De farliga islamisterna där beräknas till ett hundratal. Oppositionen kräver blanda annat att alla som inte är enbart franska medborgare ska utvisas eller sättas i fängelse. Problemet är att de oftast inte begått brott och en del av dem kan inte heller kopplas till terrorism. Ett antal är dessutom enligt uppgift minderåriga.

Ett annat krav från oppositionen är att undantagstillståndet ska återinföras. Det skulle kunna innebära att polisen får göra gripanden utan åklagares godkännande. Under två år levde Frankrike med undantagstillstånd men under denna tid inträffade flera allvarliga attentat. Problemet förefaller snarare vara att det är svårt för polisen att identifiera i vilket ögonblick en misstänkt terrorist går till handling. Undantagslagar hjälper knappast i det fallet och dessutom blir samhället rättsosäkert i hög grad.

Frågan om terrorism och dess bekämpning är en fråga som upprör och skapar starka känslor. Högern och extremhögern kan hämta hem många politiska poäng på frågan, särskilt om regeringen kan anklagas för släpphänthet och så kallad snällism. Macrons rättssäkerhetsreform i höstas, som ersatte undantagslagarna, ger redan polis och åklagare stora möjligheter att agera rättsligt. De misstänkta på listan Fiché S bevakas noga och utsätts ständigt för kontroller. I de områden som rymmer islamister är förstås motsättningen mellan det etablerade samhället och dessa kommuniteter minst sagt stark.

Emmanuel Macron har förefallit ganska förskonad från sociala missnöjesyttringar under sitt första år som president. Nu börjar ändå vissa grupper att rada upp sig, alla de som demonstrerar eller strejkar. Pensionärerna hör till dem. Eller rättare sagt, en andel av dem som uppnått pensionsåldern.

Det är fel att inte ta det sociala missnöjet på allvar. Det är tveklöst så att många människor lever på en mycket låg levnadsstandard i Frankrike. Det brukar sägas att nio miljoner fransmän är direkt fattiga. Däremot är det inte alltid de fattigaste som hörs i klagokören. Istället är det grupper som har arbete och genom goda avtal mellan fack, arbetsgivare och regering kan räkna med en hygglig pension och andra sociala  förmåner under sin yrkesverksamma tid. Nej, de fattiga hörs inte på samma sätt. Det är de arbetslösa, de deltidsanställda, egenföretagare, ensamstående med barn, personer som lever under knapra omständigheter genom lågbetalda jobb, ibland i en grå eller svart arbetsmarknad. Den som har  kraft att klaga över låg levnadsstandard och på regeringens åtstramningspolitik är ofta dem som får det sämre från en nivå som kanske ändå är acceptabel. Inte minst kan de grupper klaga som har de fackliga organisationerna i ryggen.

En del pensionärer är nu på krigsstigen och visar sitt missnöje genom att delta i demonstrationer. Den radikala fackliga organisationen CGT syns ofta med sina fanor när pensionärer är ute på gatorna. Det gäller att alltid hålla igång missnöjet, även hos dem som redan lämnat yrkeslivet.

Macron lovade i valrörelsen att minska boendeskatten vilket skulle ge mer pengar i plånboken för vanliga pensionärer. Samtidigt måste han se till att minska underskottet i budgeten för att öka trovärdigheten  för fransk ekonomi, inte minst inom EU. Han har därför beslutat att höja skatten på de statliga socialförsäkringarna (CSG). Det drabbar en del pensionärer. En andel av fattigpensionärerna slipper skattehöjningen men det finns en grupp som har det ganska knapert och ändå inte kommit undan  höjd skatt. Macron har valt att redan första året  genomföra skattehöjningen av CSG för att först senare under sin mandatperiod sänka skatten på bostäder. När den missgynnade delen av  pensionärskollektivet upptäckte i början av detta år att resultatet för 2018 blev högre skatt än året före utbröt missnöjet. Macrons försök att visa att det blir bättre om ett år har inte gått hem. Och både de fackliga organisationerna och den politiska oppositionen har förstås inte varit sena att haka på. Alla, från vänsterns Mélenchon till Marine Le Pen, söker utnyttja missnöjet så långt som det är möjligt.

Det finns något märkligt i dessa ständiga klagomål från olika grupper. Alla regeringar råkar ut för det. Ingen regering förmår att göra alla nöjda men en eller två missnöjda grupper kan ställa till med stor  social oro. Medietrycket ökar då. Det är tacksamt att rapportera från demonstrationer där tonläget är högt och från strejker som komplicerar vardagen för så många människor. Det kan räcka med några sociala uppror under en vinter för att få en regering att backa och inte minst tappa i förtroende också hos andra grupper som inte för tillfället är berörda. Den revolutionära glöden har aldrig riktigt falnat hos det franska folket.

Jag har studerat fransk politik på nära håll i närmare femton år. Första åren var jag uppskakad av raseriet i kampen mot den illvilliga staten och regeringen. För varje år känns raseriet allt mindre relevant. Jag reagerar som de flesta fransmän. Det påverkar mig inte alls på samma sätt längre. Det är som ett maktspel, en uppvisning på en estrad  inför publik. Argumenten upprepas och resultatet blir sällan till fördel för de upproriska.  Men spelet fortsätter nästa år och åren som följer därefter. Grupperna byts ut men de som strejkar är alltid de radikala fackens anslutna medlemmar inom transportnäringen, skolor och sjukhus.

Om ett år kommer bostadsskatten att minska och förmodligen kompensera för skattehöjningen av CSG. Då kommer vi inte se några pensionärer på gatorna och de blir åter en mer perifer grupp i det sociala spelet om makten. Men vi kan vara säkra på att CGT:s fanor  kommer att vaja tillsammans med någon annan grupp. Det saknas aldrig argument för en ständigt pågående kamp mellan folket och den misshagliga eliten som styr landet.

Nu på morgonen den 20 mars togs Nicolas Sarkozy, Frankrikes president 2007-2012, in för förhör på polisstationen i Nanterre utanför Paris. Polisen har rätt att hålla ex-presidenten i förhör upp till 48 timmar med möjlighet att därefter gå vidare mot åtal. Detta enligt tidningarna Le Monde och Mediapart. Detta är inte första gången som Sarkozy förhörts av polis för olika så kallade affärer och denna gång handlar det om otillåtna penningbidrag från den tidigare libyske ledaren Khaddaffi till Sarkozys presidentkampanj 2007. Denna affär har också varit föremål för tidigare polisutredningar.

Le Monde spekulerar i orsakerna till att denna gamla, outredda affär nu blivit föremål för polisens uppmärksamhet på nytt. Tidigare har delar av den franska opinionen, naturligtvis i första hand ledare och sympatisörer till Sarkozy, menat att fientliga krafter inom polis och domstol gjort dessa utredningar för att störa Sarkozy i hans kampanjarbete genom åren. Själv har också Sarkozy förnekat anklagelserna i denna affär liksom i andra där han varit inblandad. Tidningen tror att företrädare för de libyska myndigheterna har börjat samarbeta mer öppet med den franska polisen och att den därför har ett bättre bevismaterial än tidigare.

I detta fall med stödet från Libyen 2006-07 rör det sig om att pengar i kontanter till en summa av 5 miljoner euro skickats från Tripoli till Paris genom en mellanhand som också är namngiven. Enligt anklagelserna har sedan pengarna tagits om hand av en av Sarkozys närmaste medarbetare, Claude Guéant för vidare befordran till presidentkandidaten själv.

Nicolas Sarkozy har varit föremål för en rad utredningar som härrör sig i första hand till olaglig penningverksamhet kopplad till hans funktion som presidentkandidat eller president. Mest känd förutom denna aktuella Libyenaffär handlade om de pengar som enligt åklagare olovligen överräckets som kampanjbidrag 2007 från en av Frankrikes rikaste privatpersoner, Liliane Bettencourt.

Den socialistiska oppositionen var under denna period mycket kritisk till hur Sarkozy handskades med bidrag till sina kampanjer och hur han också på olika sätt sökte tysta personer som satt inne med besvärande information om honom. Socialistpartiets dåvarande generalsekreterare Martine Aubry och tidigare justitieministern, socialisten Elisabeth Guigou talade om att hela statens ledning under Sarkozys presidentperiod var  korrupt.

De flesta affärer inom den höga politiska sfären har ändå slutat med att bevisen inte räckt för fällande domar. Affärerna är riggade på ett sådant sätt att det måste vara svårt för de rättsvårdande myndigheterna att knäcka alla koder. De anklagade höga politikerna har alltid tillgång till lojala medarbetare som skyddar sin chef i alla sammanhang och lysande advokater som kan demontera de mest trovärdiga beviskedjor.

Händelsen i morse är förstås toppnyhet i fransk media. Alla kommer nu att följa utvecklingen de närmaste dagarna. Upprördhet och skadeglädje över att Sarkozy än en gång tvingas att nöta stolar på en polisstation i rollen som anklagad för brottslig verksamhet. Och upprördhet hos dem som alltid sett honom som den politiske frälsaren i Frankrike. Faktum är dock att den senare gruppen har krympt påtagligt i antal. Sarkozys förlust i primärvalet för Republikanerna i november 2016 blev punkten i sagan om honom som potentiell nationell ledare. I dag är han mer kungamakare inom sitt parti. Det var med hans goda minne och diskreta stöd som Laurent Wauquiez valdes till partiets ledare för ett halvår sedan. På hans kontor i centrala Paris kommer och går alla de stora elefanterna inom partiet. Hans makt har inte försvunnit i det avseendet. Nu är frågan om en dom mot honom i Libyenaffären definitivt skickar ut Sarkozy i den politiska kylan. Det återstår att se. Han ligger illa till men han har rest sig förr.

Vi har svårt att förstå att olika länder har olika politiska traditioner. Vi svenskar tror gärna att liberalismen har en lika dominerande ställning i andra länder som i vårt eget. Är det inte likadant i Frankrike som i vårt land? De har ju dessutom inte haft vänsterstyre i samma utsträckning under nittonhundratalet som vi. Och Frankrike efter valet av den ”liberale” Emmanuel Macron borde väl verkligen uppleva en liberal renässans.

Så är det inte och det verkar snarare som om merparten av landets politiska partier distanserar sig från liberalismen i ännu högre grad efter det senaste presidentvalet. Emmanuel Macron är den ende ledaren för en politisk gruppering som i någon utsträckning i dag kan betecknas som liberal och han är det bara  i inskränkt mening.

Följande har hänt efter valet 2017: Nationella fronten har haft svårt att hålla den starka ställning som partiet och dess ledare Marine Le Pen skaffade sig under perioden 2011-16. Då ökade hon och partiet i inflytande. Opinionssiffrorna steg och regionalvalet i december 2015 blev en stor framgång. Valresultatet 2017 blev en viss besvikelse men faktum är att partiet nu besätter en del lokala och regionala poster och har fler ledamöter i nationalförsamlingen än perioden 2012-17. Partiet konkurrerar opinionsmässigt med Republikanerna om att vara näst största politiska rörelse efter La République en Marche. Nationella frontens program (Om någon vecka byter partiet sannolikt namn till Rassemblement National) bygger på nationell grund med motstånd mot frihandel och globalisering, ett EU-motstånd och skepsis mot euron. Partiet behöver arbetarrösterna i landets industriområden för att behålla sin starka ställning och kommer därför heller inte att kunna anpassa sig för mycket i liberal riktning rent ekonomiskt. De är konservativa i alla frågor som rör militär, brottsbekämpning, skola och etiska frågor. Självfallet är invandrarfrågan central med en rasistisk inställning till människor från andra kulturer.

Republikanerna har fått en ny ledare, Laurent Wauquiez, som medvetet driver partiet i konservativ riktning. Hans program är en lightversion av Nationella frontens. Skillnaden mellan honom och Le Pen är inte alltid så lätt att urskilja. Wauquiez söker stöd hos Nationella frontens väljare för att försvaga deras parti och göra Republikanerna till ett stort, folkligt, konservativt och nationellt parti. Han talar kritiskt mot EU och attackerar storfinansen. Det finns inget av liberal högerpolitik av skandinavisk modell i hans program. Delar av hans parti har blivit hemlösa – inte minst den välbärgade delen av storstädernas borgerlighet – men de söker sig istället till Macron.

Socialistpartiet är svagt och saknar för närvarande inflytande i politiken. Dess hållning är visserligen försiktigt liberal i etiska frågor och invandring och partiet är EU-vänligt Det saknar också den aggressiva retorik mot näringslivet som präglar Republikanerna men partiet måste samtidigt visa distans mot Macron och locka vänsterväljare som annars kan tänkas vilja ansluta sig till La France Insoumise, den vänsterradikala rörelsen under ledning av Jean-Luc Mélenchon. Den senare har alltmer utvecklats i nationell riktning. Hans EU-motstånd har skärpts. Han talar mindre för ett multikulturellt samhälle. Han vet att han då inte kan slåss om de väljare som har Nationella fronten som alternativ till La France Insoumise. Mélenchons ekonomiska program är traditionellt socialistiskt och rymmer inte minst spår av liberalism.

Inget av dessa nämnda partier eller rörelser är liberala i någon mening. Snarare präglas de av ett ekonomiskt program som antingen är förankrat i 1700-talets merkantilism eller i socialism. Synen på mänskliga rättigheter kopplas till nationens traditionella värderingar från 1700-talets upplysningstid. Visserligen ett starkt försvar för mänskliga rättigheter, med frågetecken för Nationella fronten, men utan den liberala syn som värderar människor enbart som jämlika individer. För dessa nämnda partier blandas försvaret för individen med en kulturkonservativ grunduppfattning som leder till tanken om värdet av en särskilt fransk identitet.

Då återstår Macron och hans rörelse. Den har liberala drag i ambitionen att modernisera landets näringsliv. Macron vill avreglera och privatisera vissa sektorer av samhället. I Frankrike möts hans reformer av motstånd med ett högt tonläge men det beror framförallt på att stora delar av befolkningen är så nationella i sitt tänkande, så konservativa eller fastvuxna i en socialism från industrisamhällets dagar. Macron tror också på frihandel och ser möjligheter för fransk ekonomi i en globaliserad värld.

Macron balanserar sin högst måttfulla ekonomiska liberalism  med mycket av franskt nationellt tänkande. Han tror att landet behöver samspela med den nya ekonomin som den utvecklats i delar av USA. Han tror på start up-företag och har ambitionen att driva på Frankrike mot mer digitalisering. Men allt detta gör han för att Frankrike ska få fart på sina företag och öka exportinkomsterna. Han tror inte som Marine Le Pen, Laurent Wauquiez och Jean-Luc Mélenchon att fransk ekonomi bara klarar sig om landet stänger in sig i ett mer eller mindre nationellt slutet ekonomiskt system.

Macron är en kejserlig monark som styr som president. Han har själv sagt att han tror att folket vill ha en kung och han agerar som en kung. Han vill skydda Frankrike från farorna från de stater och/eller kriminella nätverk som söker infiltrera opinionsbildningen i landet via de sociala medierna. Han värnar det franska kulturarvet. Litteraturen och filosofin ska prägla skolan. De klassiska språken ges dessutom under Macrons ledning en starkare ställning. Det är inte tal om att minska på latin och klassisk grekiska i de franska läroverken.

Han tänker inte öppna gränserna för någon större  och mer generös invandring. Han talar måttfullt men ändå i klartext om värdet av att skydda den egna kulturella identiteten. Han är ingen rasist, långt ifrån, men snarare en socialkonservativ i dessa frågor.

Vi som ser på Macron utifrån får inte luras av den inhemska retoriken från hans politiska motståndare. Utgångspunkten är en annan än i Sverige. För Le Pen, Wauquiez och Mélenchon är han ”presidenten för de rika”. För dem likställs en liberaler med en folkets fiende. En liberal attackeras med fradga på läpparna när hen för fram förslag som avreglerar det minsta på arbetsmarknaden, som tror på en friare rörlighet av varor och tjänster. Macron är en ganska oproblematisk politiker, om än begåvad, ur ett skandinaviskt, tyskt eller brittiskt perspektiv men i Frankrike blir han annorlunda och utmanande.

En tredjedel av fransmännen lär ändå gilla Macrons framfart. Fler än de nog inte även om han har stöd från stora delar av det etablissemang som finns i näringsliv och delar av den politiska eliten. Han uppskattas främst av den delen av medelklassen som vill ta risker och som har modet att också ta steget över nationsgränsen och upptäcka världen utanför. Frågan är om de kommer att bli fler. Just nu är den partipolitiska oppositionen enad från yttersta höger till yttersta vänster i uppfattningen om att Macron är en liberal som gynnar de rika.