Lindbom på franska

Fransmännen är i hög utsträckning ett historieintresserat folk. Det märks inte minst i sättet att förhålla sig till politik. Oavsett politisk inriktning så hämtas stöd för den egna uppfattningen ur ett historiskt perspektiv. I Sverige har vi nästan glömt bort det sättet att se på världen. Att dåtiden präglar nutid, gör nutiden begriplig och sätter in nutiden i ett sammanhang också med framtiden. Allt upprepas inte men det finns traditioner av social, ekonomisk, territoriell, kulturell, religiös natur som förklarar en hel del av hur vi som nation löser våra samhälleliga spörsmål.

Personligen är jag måttligt intresserad av historiska händelser i sig. Andra får fördjupa sig i 1600-talets klädmode eller krigföringen under medeltidens korståg. Det som intresserar mig är hur det historiska påverkar nutid och framtid. Jag känner igen mig i fransmännens sätt att föra historien in i nutiden. I politiken blir det så uppenbart när politiker, intellektuella och journalister söker rötterna för dagens ledarskap av nationen till kungar, kejsare och premiärministrar tillbaka till socialisten Léon Blum, vänsterpolitikern Georges Clemenceau, till kungarna av Bourbonätten på 1800-talet eller Napoleon Bonaparte.

Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon söker sig tillbaka till franska revolutionen 1789. Vilken vänsterpolitiker skulle gå helskinnad ur en tv-intervju efter att ha prisat Robespierre. Det lyckas Mélenchon göra. Människor förstår, eller accepterar, att historien är  blodig, att politiska ledare gör en massa misstag (avrättningar, i detta fall) men de är nyfikna på hur Mélenchon ser kopplingen till Robespierre på ett idépolitiskt och på ett revolutionärt plan.

Manuel Valls är tydlig med att hans vänsterhållning går tillbaka till Georges Clemenceau och inte  till Jean Jaurès eller Léon Blum. De senare var renodlade socialister. Clemenceau  tillhörde de mer pragmatiska radikalerna under den så kallade tredje republiken, konseljpresident i huvudsak åren strax före och efter första världskriget. Han medverkade aktivt i fredsförhandlingarna i Versailles där han kämpade förgäves för att Frankrike också skulle införliva Rhenlandet i sitt rike.

Socialistiska politiker talar annars mest om arvet efter Léon Blum, skaparen och ledaren av folkfrontsregeringen på 1930-talet. Han lyckades skapa en enad vänster i regeringsställning och blev landets första socialistiska premiärminister. Han lyckades också under några korta år bygga på en socialt inriktad stat genom att driva igenom lagar som garanterade strejkrätten, begränsade arbetsveckan till 40 timmar och gav anställda lagstadgad semester på tolv dagar.

För högerns ledande politiker och väldigt många andra fransmän går rötterna för det politiska engagemanget tillbaka till General de Gaulle. Denne nationellt sinnade politiker som representerade det fria Frankrike under ockupationsåren och som byggde den nuvarande konstitutionen, den femte republiken, från 1958, ett statsskick byggt i tron att partier inte behövs, att ledaren talar direkt till folket och att en president som en modern ersättare för monarken styr landet bättre än ett parlament som utser regering och premiärminister.

Den franska högern är därför relativt sett välvillig till staten och betonar dess viktiga roll, även i näringspolitiken. Ett förhållningssätt till ekonomisk politik som verkar obegriplig för en svensk eller anglosaxisk högerpolitiker. Där torypolitikern säger liberal och marknad säger den franska högerpolitikern fortfarande statlig intervention i större utsträckning.

Jacque Chirac och även Nicolas Sarkozy har sina rötter tillbaka till de Gaulle. En del talar till och med om arvet efter Napoleon Bonaparte. För den extrema, nationalistiska högern är kopplingen tillbaka i historien ännu starkare. Många av dessa så kallade suveränister rycker och sliter i General de Gaulle och vill gärna ta honom ifrån den vanliga högern. Varje år den 1 maj när vänstern demonstrerar på arbetarrörelsens dag hyllar Nationella fronten  Jeanne d´Arc under ett möte framför bysten av henne på Place des Pyramides i närheten av Louvren i Paris. Nationella fronten försöker på detta sätt införliva detta franska nationalhelgon som blev bränd på bål av fransmännens fiender, engelsmännen, i slutet av hundraårskriget.

Det som förenar alla politiska riktningars vurm för historiska personer är övertygelsen om idéernas bäraktighet över tiden. Det beror förmodligen delvis på att Frankrike starkt betonar den kulturella traditionen. Landet är ett och enat sedan sekler. Det finns en grundläggande konservatism i hela folket. Det förklarar möjligen också de starka tvivel mot invandring från andra kulturer som utmärker det franska folket. Det förklarar också varför integration inte räcker när fransmän talar om sättet att ta hand om invandrare. Ordet som används är ofta assimilering och det är ett betydligt starkare ord med hårdare krav på invandrarens anpasslighet. Till den franska traditionen. Till den franska kulturen. Till att förstå och närmast inkapsla det franska i sin egen kropp och själ. Jeanne d´Arc och Napoleon, de Gaulle och Leon Blum är män och kvinnor som lever också i dagens Frankrike. Det är ett synsätt som komplicerar mycket i dagens globala värld men detta synsätt finns där och måste tas på allvar.

Cécile Duflot heter EELV:s, det gröna partiets, ledare. Hon är ledare för detta parti så länge det finns kvar. De gröna i Frankrike lever i en utsatt situation för närvarande. Partiet är splittrat i olika falanger och flera kända politiker har helt sonika lämnat detta sargade parti under sista tiden. Men Cécile Duflot är en ledare som kan gå för egen maskin och hon har siktet inställt på att bli Frankrikes president 2017. Det blir en törnbeströdd väg mot valet och hon kommer inte att  bli vald. Däremot representerar hon ett alternativ i fransk politik och visar det i sin nya bok Le grand virage. (Den stora omsvängningen).

Frankrike är mer skeptiskt till globalisering och till postmodernism än Sverige och de anglosaxiska länderna. Med det följer uppenbarligen också en tröghet i omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. Cécile Duflot pekar på det i sin bok som i långa stycken är intressant att läsa och även tankeväckande. Hon vänder sig mot såväl Keynesanhängarna som finns främst i Socialistpartiet och anhängarna av kapitalistiska idéer som  finns inom delar av högern. Det är inte en hög produktion och höga vinster som är målet utan vad vi producerar och för vilka ändamål, konstaterar hon i sin bok. Hon kritiserar också tillväxten som enda mätinstrument för framgång för en ekonomi. Hon resonerar kring hur viktigt det är att istället lägga fokus på långsiktiga mål för vår värld;  att skydda både naturen och de mänskliga värdena.

Drömmerier! Klassisk miljöagitation! Så säger förstås många i Frankrike och i hela västvärlden. Men hon har sina trumf på hand. Inte minst det växande klimathotet. Då räcker varken socialdemokratisk fördelningspolitik som ser genom fingrarna på hur tillväxten skapas eller den liberala som mest intresserar sig för företagens vinster.

Duflot är en anhängare av ökat lokalt och regionalt inflytande, inte minst inom jordbrukssektorn, och av Europasamarbete. Hon är verkligen inte protektionist. Hon vet att miljöförstörelsen måst bekämpas globalt.

Duflots bok väcker återigen frågan hur länge människor ska blunda för de hot som mänskligheten nu ställs inför. Miljöförstöringen hotar oss medan vi fortsätter att godkänna en politik som tilltalar den välbeställda europeiska medelklassen.Vad som än sägs från regeringens sida om miljöfrågans betydelse – inför toppmötet i Paris i december – så fortsätter samma gamla industripolitik med energislöseri och en väldigt blygsam satsning på förnybar energi (8 procent av energiförsörningen mot 38 procent i Sverige, enligt uppgifter i Duflots bok). Den politiska debatten handlar fortfarande i huvudsak om de traditionella frågorna om materiella välfärdsfrågor knutna till medborgarnas plånböcker. Den handlar om tillväxt som ska bibehålla välfärden och minska arbetslösheten.

De grönas kandidat Eva Joly fick 2,31 procent av rösterna i förra presidentvalets första valomgång. Cécile Duflot lär inte få mycket högre procentandel 2017. Hon får inte så svagt stöd därför att hennes konkurrenter om presidentmakten engagerar sig starkt i miljöfrågorna. Tvärtom. I förra veckan upplevde delar av Côte d´Azur en översvämning som tog ett dussintal liv och som var den värsta naturkatastrof som området upplevt. Sådana katastrofer uppträder nu flera gånger om året i Frankrike. Det verkar inte påverka politikens inriktning på något sätt. Tills vidare får Cécile Duflot spela sin marginella roll. Skriva en bok när hon inte slåss mot alla splittringsrörelser inom sitt eget parti.

Det stolta franska flygbolaget Air France går på knäna sedan några år tillbaka och nu verkar det riktigt allvarligt. Stora nedskärningar aviseras i dagarna

Häromdagen var frågan om Air France en av huvudnyheterna i televisionens nyheter. Jag såg nyheterna kl 13 i France 2 och blev i vanlig ordning undervisad av en journalist i studion. Det är en vanlig företeelse att nyhetsprogrammen låter en av sina egna anställda journalister förklara hur det ligger till i en viss samhällsfråga. Han eller hon står vid en stor tavla med olika grafer där tittarna får siffror svart på vitt hur det ligger till. Vinkeln väljs helt självsvåldigt av redaktionen och när journalisten är klar tackar nyhetsankaret vid studiobordet: ”Merci Daniel pour ces éxplications”  (Tack Daniel för dessa förklaringar). Det är som om vi alla tittare nu fått svaret på frågan varför arbetslösheten ökar eller – som i detta fall – Air France går dåligt.

Nåväl, för dagen skulle nedgången för Air France förklaras. Det gjorde journalisten genom att berätta hur bra det gått för bolaget i alla år. Vi fick inte bara siffror på det, tillbaka till 1930-talet, utan också bilder på gamla flygplan. Alldeles mot slutet av journalistens dragning, som sällan är längre än en minut, förklarades det att sedan några år har allt gått illa för Air France. Och så var det dags för studioankaret Elize Luzet att tacka för förklaringarna.

Det finns ofta ett drag av nostalgi över de gamla franska industriprodukterna. Det gäller att in i det sista drömma om tider som flytt och ägna så lite tid som möjligt åt dagens verklighet. Det kan en tv-kanal  göra och förmodligen få många tittare att bli lite glada istället för ledsna och upprörda över det som nu går snett. Men verkligheten tränger sig ändå på. Air France blöder. Under perioden 2012-14 har över 11 000 av totalt 63 000 anställda avskedats eller fått gå i pension. Nu väntar  varsel för ytterligare 3 000 personer under kommande två år. Minst. Dessutom handlar det om en radikal neddragning av antalet linjer. Främst gäller det långlinjer men också en säsongsanpassning på kortare linjer. Fler plan till en viss ort på sommaren men indragningar av vissa avgångar på vintern. Redan beställda plan försöker nu Air France ledning att slippa köpa och ledningen räknar med en betydligt mindre flyplansflotta under kommande år.

Ledningen ville i sina förhandlingar med personalen öka antalet arbetstimmar utan att ge lönepåslag. Air France personal har hittills haft bättre villkor vad gäller arbetstider än de flesta jämförbara bolag som till exempel British Airways. Främst piloterna, som har bästa avtalen, men även stewards och markpersonal var emot detta. Förhandlingarna bröt ihop och nu försöker ledningen köra över personalen med avskedanden och mindre omsättning i trafiken. Strejker är att vänta och de kan bli långvariga och ställa till ännu mer problem för bolagets relation till sina kunder.

Regeringen är bekymrad. Staten äger en knapp femtedel av Air France och ser liksom nästan alla fransmän Air France som sitt eget nationella bolag. Manuel Valls har vädjat till de fackliga organisationerna att gå ledningen till mötes men de vädjandena har varit förgäves.

Det är uppenbart att Air France alldeles för sent upptäckte konkurrensen från lågprisbolagen. Det är lätt att misstänka att en orsak är att Frankrike och fransmän tänker mindre globalt och konkurrensorienterat i sådana här frågor. De tänker på sitt nationella flygbolag, är stolta över det och odlar dess roll som ett flaggskepp för det franska och för fransk kvalitet. Det finns gränser för hur mycket ett nationellt flygbolag ska behöva anpassa sig till alla möjliga utländska konkurrenter som kör flyg som om det vore lokalbussar. Under senare år har särskilt flygbolag från mellanöstern kommit att konkurrera på ett hotfullt sätt med Air France.

Nu väntar alltså en kall vinter för bolaget och – förmodligen – också för passagerarna. Hur många inställda plan får vi räkna med som troget flyger med Air France från Sverige? Och får vi behålla tre turer Stockholm-Paris också i framtiden?

Igår kväll visade France 3, en av de statliga tv-kanalerna en intressant dokumentär om Francois Hollande. En bild av presidenten som vi haft tidigare men som förstärktes genom filmen. Normal och lite färglös. Filmens hjälte blev istället hans presschef.

Yves Jeuland har gjort en film om president Hollande under perioden från sommaren 2014 över terrorhändelserna i januari i år . Det speciella är att han intresserat sig för en aspekt av presidentlivet, kommunikationen. Allt kretsade kring hur Hollande framträder i olika sammanhang och hur samspelet ser ut mellan honom och hans stab och mellan honom och media. Som tittare fördes vi först bakom kulisserna för att se förarbetet till en planerad händelse eller till ett tal av Hollande. Därefter fick vi också vara med när händelsen inträffade medialt. Hollande höll tal, skakade händer på ett statsbesök eller genomförde ett regeringssammanträde.

Tv-dokumentären ger oss en bild av presidenten och inte minst hans sätt att samspela med sin stab. Det märkliga är att hjälten inte blir presidenten själv utan den ständigt närvarande unge presschefen Gaspar Gantzer, 36 år och med alla de rätta elitskolorna bakom sig. Han styr och ställer med pressen, synes upprätthålla den perfekta balansen mellan att ha en förtrolig ton till journalisterna och samtidigt tala om för dem precis hur de ska formulera och tolka Hollandes framträdanden.

Filmen heroiserade alltså Gantzer men gav knappast en lika smickrande bild av President Hollande. Visserligen framställs han som trevlig, till och med gemytlig. Han skämtar, klappar medarbetarna på axeln och säger att det är viktigt att hålla den politiska linjen rak och tydlig. Men… Så mycket mer får vi inte veta. Och vi tror att det är precis sådan Hollande är som människa och politiker. Han är, för att citera chefen för ett av de franska undersökningsföretagen, en mécano-politicien. Han beter sig som president som han gjorde under sin tid som generalsekreterare i socialistpartiet. Han bekymrar sig under lång tid för hur en politisk motståndare tänker agera i en politisk-taktisk fråga medan han beslutar sig snabbt – några minuters betänketid, sa en av filmens kommentatorer – om  han ska skicka trupper till Syrien.

Det jovialiska hos Hollande är allmänt omvittnat. Det finns en avslöjande sekvens i filmen som klippts bort men som visades efteråt. Där sitter Hollande bland partivänner, bara manliga, runt ett enkelt matbord och pratar och skrattar. Här är han totalt avspänd. En grabb bland grabbar. Väldigt långt från rollen som förväntas av en fransk president. Det finns gränser för vad franska folket accepterar när det gäller en presidents uppförande. Lite fiffel med statens pengar, gärna älskarinnor men knappast en folklig grabbighet där värdigheten är satt i fråga.

Hollande är en mycket intelligent man och en smart politiker. Han är också skicklig på att skapa konsensus kring viktiga beslut i politiska frågor. Men, som en kommentator i tv sa efter filmen, det märks inte att det är presidenten som fattat besluten. Dialog och konsensus uppfattas inte som bevis på styrka. Den president som meddelar sin uppfattning och pekar med hela handen är trots allt mer respektingivande än den som tolkar andras åsikter och till slut formulerar en linje som alla kan enas kring. Hollande skulle bli en utomordentlig statsminister i Sverige.

Framväxten av de nationalistiska och främlingsfientliga partierna i Europa kommer sannolikt att medföra nya koalitioner mellan partier och rita om det politiska landskapet.

Igår kväll var Manuel Valls, Frankrikes premiärminister gäst i det stora politiska månadsmagasiner Des paroles et des actes (Ord och handlingar) i den statliga tv-kanalen France 2. Programmet pågår i 2 1/2 timme på bästa sändningstid, direkt efter kvällsnyheterna kl 20. Manuel Valls grillades av flera journalister och debatterade med en av Les Républicains (=f d UMP, det vill säga den vanliga franska högern) främsta ledare, förre premiärministern Francois Fillon. Det blev en för franska förhållanden märklig debatt. De visade varandra stor respekt och den vanliga oförsonliga tonen över blockgränserna var ersatt av lyssnande och en hel del uttryck för samförstånd.

Francois Fillon hoppas bli högerns presidentkandidat 2017. Han har nyligen kommit ut med en bok, Faire. Faire betyder göra och han vill nu framstå som en doer i fransk politik. Han har ett program som är uppenbart borgerligt med krav på mer nedskärningar i den offentliga sektorn, mer stöd till företagen och så vidare. Samtidigt är han mer tolerant i frågor som rör invandring och flyktingpolitik. Han är sprungen ur den katolska, sociala gaullismen, En socialkonservativ politiker.

Det intressanta är nu att Manuel Valls vrider Socialistpartiet i en riktning som närmar sig den delen av oppositionen där Francois Fillon befinner sig. Fillons kritik igår mot Valls var inte hans åsikter utan hans beroende av övriga vänstern. Valls hade knappast något negativt att säga om Fillon.Han antydde att Fillon hade ansvar för en del misslyckanden under de fem år han var Nicolas Sarkozys premiärminister. Men i sak var det svårt att uppfatta att Valls var direkt i motsättning till Fillons idéer.

Detta var en märklig kväll eftersom det blev så tydligt att den socialliberala vänstern nu inte längre kan vara trovärdig när den försöker hålla ihop ett vänsterblock som är väldigt disparat. Manuel Valls och hans finansminister Emmanuel Macron befinner sig ljusår från såväl kommunister, vänsterparti och stora delar av det gröna partiet. Istället tänker de i samma banor som delar av högern. Det gäller i första hand den ekonomiska politiken. Men Valls är också en hårding i kriminalfrågor och knappast särskilt generös i invandringsfrågor.

Den låsning i två block, höger och vänster, som funnits i alla år kan bli ett minne blott om Nationella fronten får stora framgångar i regionalvalen i december och i kommande president- och parlamentsval. Det är mycket som talar för att en del av den traditionella, så kallade republikanska högern, la droite dur (den hårda högern) kommer att börja samarbeta med Nationella fronten. Det öppnar för en ny konstellation med moderat höger och den socialliberala vänstern à la Manuel Valls. Det är djärvt i dag att påstå att det skulle bli så men några riktigt framgångsrika val för FN kan öppna för helt nya konstellationer.

Den traditionella vänstern kan hamna i den riktiga kylan. Den har aldrig gjort det i Frankrike. Kommunistpartiet satt i regeringen både strax efter andra världskriget och under några av Francois Mitterrands presidentår. Den socialistiska vänstern har alltid attraherat många fransmän. Nu är läget ett annat. Den vänster som befinner sig på Socialistpartiets vänsterflygel och de partier som står längre till vänster har inget mandat längre för att hävda sin röst på allvar och kunna förhandla sig till starka positioner i såväl den nationella som lokala maktsfären. Arbetarväljarna går till Nationella fronten och den stora medelklassen väljer i huvudsak andra partier än Vänsterpartiet, kommunisterna, de gröna och trotskisterna. Vänstern har i dag svårt att lägga tyngd bakom sina ord, få uppmärksamhet för sin analys eller trovärdighet för sina förslag.

Det är alltså öppet för en ny konstellation som Tyskland har haft med socialdemokraternas koalitioner, förr med liberaler och nu med CDU  och som  Italien upplevt under flera perioder. Debatten igår kväll mellan Fillon och Valls kan vara ett första tecken på att kartan nu kommer att ritas om. Och regissören till detta är  i så fall Nationella fronten.