En värdig minneshögtid i Invalides och sedan…

En värdig minneshögtid i Invalides och sedan… 150 150 Tomas Lindbom

Det var mäktigt att se tv-bilderna från minneshögtiden inne på Invalides gård i Paris två veckor efter attentaten i östra Paris och utanför Stade de France i Seine Saint Denis. Namnen på alla döda lästes upp. en liten orkester spelade Brel och President Hollande talade värdigt och fint om ett Frankrike som sörjer de döda och deras anhöriga och försvarar de mänskliga.  värdena.

Frankrike visar här upp en sida som i varje fall vid ett första betraktelse pekar på enighet. I landet säljs franska flaggan som aldrig förr. Många hänger upp den på balkonger eller låter den hänga utanför fönstren i bostäder och på arbetsplatser. Precis som efter attentaten i januari verkar enigheten stärkas bland människor. Medier beskriver hur många samlas utanför de platser i Paris där offren skördades den 13 november. Vittnen beskriver det fasansfulla. Andra uttrycker i ord sin solidaritet och talar om hur republikens värderingar och nationens historiska paroller om frihet och broderskap måste försvaras till varje pris. Rädslan får inte ta över. Nu ska vi våga leva i den öppenhet som alltid präglat det franska samhället. De onda krafterna ska inte få skrämma oss och ta över. Det är den inre samling som alla talar om.

Den andra sidan som står i centrum just nu i Frankrike är kriget mot terrorismen. Om det talar framförallt politikerna och beskedet är kristallklart. Kriget mot terrorismen måste vinnas. Nu åker President Hollande runt i världen för att få stöd för en kraftigare krigsinsats mot Daesh. Han lyckas väl bara bitvis. Amerikanarna är inte så pigga på att plötsligt glömma bort vilken ondskefull ledare som styr Syrien. Tysklands Angela Merkel har inga trupper att sätta in och vill säkert heller inte. Engelsmännen är ett bräckligt stöd och ryssarna ett politiskt riskabelt stöd.

Det är imponerande att se den franska sammanhållningen som manifesteras efter dessa attentat. Det som inte kommer i dagen är två mycket besvärande faktorer som hotar denna enighet. För det första har Frankrike misskött sin invandringspolitik sedan 60-talet. Den är misskött också i andra länder men det är knappast någon förmildrande orsak. Det har inte saknats reformer och ekonomiska satsningar för att hjälpa invandrare med bostäder, skolor och jobb. Det har ändå hjälpt föga. Frankrike är ju av tradition det land som framställer sig som centrum för de mänskliga rättigheterna i världen. Dess historia är uppbyggd kring det. Från upplysningstiden, över revolutionsåren fram till våra dagar. Nationen Frankrike är något mer än människor samlade på en plats. Eller som författaren och akademiledamoten Jean d´Ormesson har uttryckt det: “Mer än någon annan nation i världen är Frankrike präglat av en ambition att vara universell med sina värderingar.” Självbilden har varit att Frankrike helt enkelt är  bäst  i världen på mänskliga rättigheter och människor i övriga världen förväntar sig också, enligt denna självbild, att Frankrike tar tätplatsen när dessa värden hotas. Nu hotas dem inne i landet och det är en problematik som skaver och är svår för landets ledning att lösa.

Kriget mot Daesh och den starka viljan att skapa en inre samling är följden av att denna självbild dels är så viktig men dels också hotas av verkligheten. Invandrarna är inte assimilerade till det franska samhället som de borde. De har inte sagt ja till den franska universella lösningen på hur mänskliga rättigheter ska levas. Muslimerna känner sig utanför med sin kultur, sin religion och nu radikaliseras många ungdomar i förorterna där Frankrikes republikanska värderingar ofta känns långt borta.

Enigheten är en enighet hos många fransmän men det skaver i hörnen. När invandrande fransmän från Nordafrika hellre sjunger den algeriska nationalsången än den franska före fotbollslandskamper dessa båda länder emellan är detta ett stort misslyckande och en skam för det traditionella Frankrike. Assimileringen har misslyckats. Vad gör landet nu? Bäst är att tiga om detta. Vilken tv-kanal vill i dessa dagar åka ut till en marginaliserad förort och fråga människorna som bor där om de vill hissa trikoloren på hustaken? De allra flesta känner oro och skräck inför terroristerna men de känner sig heller inte inkluderade i det franska samhället. De är alltså inte assimilerade som de borde vara, trots statliga pengar och en skolgång där republikens värderingar och den franska flaggans symboliska innebörd poängteras.

En utlänning i Paris kan inte annat än känna sig berörd, glad och tacksam över den solidaritet som uttrycks av människor efter de svåra attentaten. Vi, även jag, känner folk som drabbats av de grymma dåden den 13 november. Ändå måste frågorna om Frankrikes inre liv med skiftande kulturer tas upp på ett helt annat sätt än under de senaste decennierna. Front National är ett bevis på att ansvariga politiker, skolledare, media och många andra i det etablerade Frankrike inte lyckats. Frankrikes själ mår inte bra.

Leave a Reply

Your email address will not be published.