Lindbom på franska

Det är en gammal sanning att de franska väljarna ständigt röstar emot sina politiker. Varje parti vet att även deras mer trogna väljare med jämna mellanrum bestraffar sina förtroendevalda med att stanna hemma på valdagen eller rösta på ett annat parti. Ofta ett parti som uttrycker missnöje på något sätt. Partierna vet också att i allmänhet återvänder de egna väljarna när valen är viktiga. Missnöjesyttringarna från väljarkåren visar sig främst i de lokala valen mellan president- och parlamentsval.Frågan är dock om detta längre händer. Kanske ser vi ett trendbrott när tvåpartisystemet i landet övergår i tre jämnstora block.

Det hände något med formerna för missnöjesyttringar när lagen om sjuåriga mandatperioder för presidenter och femåriga för val till nationalförsamlingen ändrades under Jacques Chiracs mandatperiod runt sekelskiftet. Nu väljs även presidenten på fem år och i allmänhet genomförs val till nationalförsamlingen några veckor efter presidentvalet. Den nyvalda presidenten får då nästan automatiskt en majoritet i nationalförsamlingen som han behåller till nästa presidentval.

Tidigare bestraffades ofta presidenterna med svåra nederlag i valen till nationalförsamlingen som kunde inträffa några år in i presidentens mandatperiod. Flera presidenter under den nuvarande konstitutionen, den femte republiken, har fått leva med att det andra blocket regerat i nationalförsamlingen och därmed tvingats samarbeta med en regering av annan politisk färg. Francois Mitterrand regerade några år med en högerregering i så kallad cohabitation. Det skedde även under Jacques Chiracs tid, även om han orsakade detta genom att själv utlysa nyval under sin mandatperiod.

Väljarna har istället flyttat platsen för sitt missnöje till de olika kommunala och regionala val som sker mellan presidentvalen och valen till nationalförsamlingen. Nu är det som en naturlag att sittande president- och regeringsmajoritet hamnar i opposition i alla regionala val. Under Sarkozys tid som president vann socialisterna jordskredssegrar i de lokala valen. Nu är det tvärtom under Hollandes mandatperiod.

I morgon söndag genomförs andra valomgången av valen till Frankrikes departement. Högern räknar med en stor seger. För socialisterna blir det antingen ett nederlag som kan accepteras eller storstryk,

Det är alltid lockande att psykologisera kring fransmännens attityd till sina politiska ledare men sådana reflektioner kan lätt gå fel. Kanske är de istället i någon mening föregångare för andra folk. I Sverige har vi sett hur missnöjet med sittande regering är tydligare i dag än för några decennier sedan när samma parti segrade i val efter val.

De ekonomiska och sociala förhållandena är dock mer laddade och svårbemästrade i Frankrike. Till det kommer krig och kulturella konflikter i ett land mitt i Europa. Dagens konflikter kring invandring har satt djupa spår i fransmännens syn på politiken. Nationella fronten är ett parti att rösta på för att i missnöje uttrycka ett tillfälligt avståndstagande med de traditionella stora partierna. Men det finns också anledning att tro att detta missnöje nu riskerar att permanent ge detta parti en stark position i det franska politiska livet. Politologerna i Frankrike talar nu om en tripartism. Vänstern och den republikanska högern har fått sällskap av en tredje kraft som inte bara stärker sina positioner vid  tillfälliga kriser utan konstant är att räkna med, Nationella fronten. Det är till och med så att socialismen som ideologi tappar det mesta av sin attraktionskraft hos arbetarväljarna och den fattigare delen av medelklassen. Nationella fronten kan bli ett bestående alternativ till borgarnas och överklassens höger istället för Socialistpartiet och de andra partierna på vänsterkanten.

De första tendenserna i den första valomgången i det franska valet till de 101 departementen (län) har kommit ikväll. Det är svårt att tolka resultaten i de olika valkretsar som ingår i varje departement. Några övergripande siffror visar ändå att höger- och centerkoalitionen UMP-UDI har gjort ett ganska bra val. Nationella fronten leder inte över alla andra partier i den första valomgången men har gjort sitt historiskt sett bästa val. Socialistpartiet har däremot gjort ett sämre val än förra gången dessa länsval genomfördes. Socialisterna å andra sidan oroades över ännu sämre siffror än vad som verkar bli fallet.

Olika undersökningsföretag har kommit med delvis olika procentsiffror för de olika partierna. UMP-UDI får kring 30 procent. FN får 26-27 procent och socialistpartiet kring 20. UMP-UDI har alltså en liten ledning framför FN. I mätningarna före valet kom FN i allmänhet någon procentenhet högre än UMP-UDI, omkring 31 procent.

Det finns ett annat sätt att räkna som dock inte gjordes i väljarmätningarna före valet. Vi lägger till de så kallade oberoende grupperingarna som finns runt både Socialistpartiet och UMP-UDI. Då får UMP-UDI kring 36 procent och Socialistpartiet omkring 27. FN har inga oberoende grupper runt sig och stannar därför kvar på cirka 26. I så fall blir alltså FN bara tredje största parti. De traditionella tunga partierna UMP-UDI och PS håller med denna räkning ställningarna ganska bra mot den nya högerextrema uppstickaren.

Nu stundar en andra valomgång nästa söndag. Då får vi klart för oss hur många departement som går över från vänster till höger. Efter förra valet hade vänstern majoritet i  61 departement och högern i 40 departement. Mycket tyder på att förhållandena blir de omvända denna gång. Men FN kan mycket väl hämta hem majoriteten i ett par. Var och Vaucluse i södra Frankrike är exempel på sådana departement.

Ledarna för alla tre stora politiska formationer i Frankrike kan egentligen känna sig ganska nöjda ikväll. Nicolas Sarkozy har fått en signal om att hans högerkoalition har motstått trycket från FN. Socialisterna har inte åkt på den käftsmäll som de oroades över. Manuel Valls starka engagemang i valrörelsen har uppenbarligen burit frukt. Och Marine Le Pen kan konstatera att FN:s siffror efter första valomgången är högre än i det rekordval som partiet gjorde i Europavalen för ett år sedan.

Kris är det däremot för de gröna som knappt skrapade ihop 2 procent ikväll. De grönas ställning i fransk politik är minst sagt svag för närvarande. Det är ett parti med många begåvade ledare men utan förankring i väljarkåren.

Nu är det val igen i Frankrike. Söndagarna den 22 och 29 mars genomförs val till landets departement, en indelning av landet i län som härstammar från revolutionsåren. Valet handlar knappast om lokala frågor. Allt intresse – och det är för övrigt ljumt – kretsar kring hur landets politiska ledare stärker eller försvagar sin position inför presidentvalet 2017. Frågorna inför dessa lokala val handlar inte om socialbidragens storlek eller vägbyggen  i olika departement utan om striden mellan Francois Hollande, Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen. Vem går segrande ur opinionsstriden när vi sammanfattar valresultaten på kvällen den 29 mars?

Francois Hollande har föresatt sig att reformera de lokala valen under sin mandatperiod. Han har skurit ner antalet regioner till tretton och de första regionala valen med sammanslagna regioner kommer i november i år. Det kan bli ett intressantare val ur lokal synpunkt. Regionerna är byggda utifrån den moderna infrastrukturen i landet. De får uppgifter som kan ge de folkvalda i dessa regionala styrelser ett verkligt inflytande över  till exempel näringslivsfrågorna.

Kommunerna är små och ineffektiva men älskade av fransmännen. Det finns 36 000 kommuner i Frankrike och många har bara ett par hundra invånare. Alla känner där borgmästaren och det ger en känsla av demokratiskt inflytande trots att borgmästaren i sin lilla värld har oändligt svårt att utveckla sin by eller stad utanför rent praktiskt-lokala frågor.

Departementen kommer förmodligen snart att avskaffas. Det är till exempel Premiärminister Manuel Valls uttryckliga vilja. Men än så länge finns de kvar. Valen har dessutom reformerats till i år, från kantonala val till departementsval. Och fullständig jämställdhet mellan kvinnor och män har upprättats. Alla väljare röstar på två kandidater, en kvinna och en man. En revolution i sig. Men ingen vet hur makten sedan fördelas mellan män och kvinnor i de olika styrelserna. Elaka tungor säger att ojämlikheten bara hittar nya former och dessutom kommer möjligen årets departmentsval att bli det sista.

Opinionsundersökningarna visar i stort sett på dött lopp mellan den traditionella högern och centern (UMP och UDI) och Nationella fronten  (FN). De båda grupperingarna förväntas få kring 30 procent av de avgivna rösterna. Socialistpartiet (PS) får enligt mätningarna cirka 20. Segrare blir under alla omständigheter sofflockspartiet med över 50 procent. Valskolkarna kan bli så många att valet till slut saknar betydelse för att mäta partiernas och presidentkandidaternas styrka inför kommande nationella val. Socialistpartiet får svårast att förklara ett lågt valdeltagande. Övriga partier kommer att skylla det på folkets besvikelse över den nuvarande regeringens politik.

Dessa mätningar säger framför allt inte så mycket om slutresultatet i de olika departementen. En gissning skulle kunna vara att UMP-UDI tar merparten av departementen, kanske 70 procent. FN får majoritet i ett eller kanske två departement och PS resten. Orsaken till att FN misslyckas med att erövra makten i fler departement ligger i valsystemets natur. Frankrike har alltså majoritetsval i enmansvalkretsar i två valomgångar. Det innebär att FN förmodligen kommer att ställas mot UMP-UDI i en andra valomgång i väldigt många departement men nästan alltid förlora. Tillräckligt många vänsterväljare kommer att stödja den traditionella högern och därmed hindra FN från att nå makten i länet.

Nicolas Sarkozy behöver vinna många departement för sitt parti för att kunna gå stark in i sitt partis kongress i maj och i det fortsatta arbetet att bli partiets presidentkandidat 2017. Marine Le Pen behöver höga opinionssiffror för att stärka sin position inför 2017. Hon är möjligen glad att slippa visa upp sitt parti som ansvarig för politiken i alltför många lokala sammanhang. Det skulle kunna få väljare att se att FN inte heller klarar av att lösa de svåra politiska frågorna. Hon kan i så fall inte längre spela på sin favoritsträng; missnöjet med etablissemanget.

Francois Hollande bävar för resultatet av dessa val. Han har åkt på kolossala smällar både i Europavalet och i valet till kommunerna. Ett alltför stort nederlag nu skulle göra hans position än svagare inför nästa presidentval.

Zlatan är stor i Frankrike. Riktigt stor. Jag minns när jag mötte vice talmannen i den franska nationalförsamlingen häromåret. Sverige var Zlatan. Hon älskade Zlatan. Men Zlatan är provokativ och får räkna med mothugg särskilt när han attackerar nationen som han för tillfället lever i.

Alla känner till historien om senaste ligamatchen är Zlatan på väg ut i omklädningsrummet ger domaren ansvaret för matchresultatet och irriterat fräser att Frankrike är sett skitland. Det låter som en harmlös historia. En uppretad fotbollsspelare, till bredden pumpad med adrenalin fräser ur sig en mening som dessutom inte är riktad mot en person (förutom domaren) utan mot ett land.

Ett land. Ett land består av olika individer. Vissa tycker vi om, andra inte. Vissa traditioner och egenheter retar vi oss på.Andra kan vi vara stolta över. Jag tänker på svenskarna och Sverige. Fransmännen tänker delvis annorlunda. Nationen är mycket mer än en summa av individerna som råkat ha en gemensam plats för sin historia. Nationen är en egen kropp som ingen kan håna hur som helst.

Alla minns uppståndelsen vid VM i fotboll 2010 när delar av det franska landslaget satte sig upp mot sin tränare och inte sjöng med i den franska nationalsången inför matcherna. Också det senare väckte stort rabalder. Det låg mycket främlingsfientlighet i den irritationen. Det handlade om att någon som inte är född i landet eller har invandrade föräldrar nedlåter sig att inte respektera nationella riter. Som om dessa personer inte förstått värdet i att de ”riktiga fransmännen” i sin välvilja låtit dem bosätta sig i landet, bli en del av denna nationella gemenskap. Dessa invandrare spottar på den nation som visat dem gästfrihet.

Zlatan är fantastisk när han gör mål i PSG. Men han är trots allt utlänning och får räkna med att hållas kort om han bär sig illa åt. Precis som Anelka med flera med invandrarbakgrund under VM i fotboll 2010.

Det är val i Frankrike på söndag. Val i 101 departement runt om i landet. Alla räknar med starka framgångar för Nationella fronten. Marine Le Pen har självfallet utnyttjat Zlatanepisoden för att höja den låga valtemperaturen och göra det till sin fördel. Det oroar regeringen som anar svåra förluster för sitt socialistparti i valet.  I det sammanhanget ska den franska sportministerns aggressiva uttalanden mot Zlatan också ses.

Frankrike hävdar sin nationella särart. Nationella fronten gör allt för att göra sin tolkning av nationalism till sin. Andra partier kämpar för att nationalismen ska kunna uttryckas på ett mer sansat och tolerant sätt. Zlatan har till allt annat han åstadkommit också blivit en bricka i valrörelsen.

Omgivande nationers bild av Frankrike är förstås inte entydig för det vore märkligt. Ett land, ett folk kan aldrig beskrivas enkelt. Beskriv Sverige och svenskarna och det blir en komplex bild, en tavla med många färger. Så är det med Frankrike och ofta präglas vår bild av var vi själva tar vår utgångspunkt när vi iakttar och vad vi tittar på.

De senaste åren har ändå det politiska läget i landet skärpts av motsättningar. Motsättningarna har kommit till ytan. Det är ett fenomen som kan iakttas i många europeiska länder och som oftast är det grundat i sociala och ekonomiska konflikter men också i en förändring på det kulturella och religiösa planet. I Frankrike verkar motsättningarna vara större än på de flesta andra håll.

Frankrike före sekelskiftet levde i skyddet av avspänningen i Europa efter Berlinmurens fall och främst efter det kalla krigets slut. Det så kallade kriget mot och med terrorister skapade en ny fiende som höjde temperaturen i Frankrike. En temperaturhöjning som starkt påverkades av en ekonomisk nedgång för folket och ökade klyftor mellan rika och fattiga.

Frankrike efter 11 september 2001 har genomgått en sorglig process av förlorad framtidstro, ökande sociala och kulturella klyftor och en känsla – ska nog främst kalla det en känsla – av försämrade levnadsvillkor ekonomiskt sett. Socialistiska partier har definitivt tappat attraktionskraften på vanligt folk i meningen att ha lösningen på framtiden. Det innebär inte att socialistiska partier inte längre spelar en politisk roll och kan bäras fram av folkets majoritet till regeringsmakten. Hollandes seger i presidentvalet 2012 är ett bra exempel på det.

Attraktionen på vanligt folk utövas istället av den rörelse som förenar en ofta vulgär ekonomisk och social populism med främlingshat och nationalism i största allmänhet. Inför det stundande valet till departementen (Frankrikes län) är Nationella fronten det största partiet i landet.

Egentligen finns alltid dessa spänningar i Frankrike fast de under det senaste decenniet skapade mer politisk oro. Fransmännen förhåller sig till samhällsfrågor utifrån olika trådar tillbaka till historien.

Den antiklerikala och kulturradikala hållningen som har rötter både i upplysningstiden och franska revolutionen. Den dominerar också i den politiska och mediala ledningen som nästan uteslutande finns i Paris.

Den jabobinska traditionen som alltså söker sig tillbaka till jakobinerna under franska revolutionen mest blodiga år är centralistisk och återfinns hos olika partier, från kommunister till nationalister.Frankrike är av historien ett av Europas mest centralistiska länder vilket skapar konflikter mellan Paris och övriga landet och som skärper till de nationalistiska tankegångarna.

Vidare finns den katolska traditionen som inte ska underskattas. Den antiklerikala, republikanska hållningen som varit Frankrikes officiella sedan slutet av 1800-talet och markerades tydligt med kyrkans skiljande från staten 1905 har inte tafit död på en form av kulturell konservativ katolicism. Den senare kämpar för en traditionell moral. katolska privatskolor och bär på en stark skepsis mot Paris och landets ledande politiker och förvaltare av den sekulära staten. Utan denna katolska rörelsen hade aldrig reaktionerna mot lagen om samkönade äktenskap kunnat bli så stor och nästan hota hela lagförslaget.

Antisemitismen har alltid funnits i Frankrike och får nu sällskap av en minst lika stark antimuslimsk stämning. För eller mot judar, för eller emot muslimer, är ännu ett sätt för många fransmän att dela upp folk i vi och dom. I de ändlösa debatterna som ofta förs med skarpa filosofiska argument och som kan föras lika väl på kaféer, i hemmen som i tv-debatterna, i olika tidningar och på nätet markeras ständigt skiljelinjer mellan människor och grupper. De olika politiska, religiösa och kulturella spänningarna får näring att fördjupas av den filosofiska tanketradition i landet som hyllar konflikt och misstror konsensus.

I tider när människor mår sämre ökar naturligen konflikterna. Som en naturkraft ser folk än mer till vi och dom. Detta år, 2015, har landet möjligen nått kulmen på denna våg av motsättningar i samhället. Därför kan Marine Le Pen nå stora valframgångar  vid departementsvalet om några veckor. Därför lider  olika minoriteter extra mycket i landet. Franska judar funderar i allt större utsträckning på att emigrera till Israel. Muslimerna hade önskat att de kunnat emigrera också men vart?

Frankrike är i dag ett splittrat folk men i morgon kan det möjligen se annorlunda ut. Utomstående betraktare får aldrig tro att kriser i Frankrike består. De kommer och går. Marine Le Pen skulle möjligen kunna bli president 2017 men landet kommer att återvända till mer klokskap, mer rationalitet i sina beslut. Till mindre av öppet förakt för den andre och till öppet förtryck. Förr eller senare blir det bättre igen.