Lindbom på franska

Tufft åtstramningspaket kallas det av vissa. Andra säger att det inte räcker på långa vägar. Manuel Valls har presenterat sitt program för besparingar i statsfinanserna för att minska underskottet i budgeten och komma ner mot de 3 procenten som är ett krav från Bryssel.

Senaste nyårshelgen var bråda och stressiga dagar för Francois Hollande. Dels avslöjades hans affär med skådespelerskan Julie Gayet som han besökte nattetid i deras lånade lilla lya några kvarter från Elyséepalatset. Dels annonserade han att han planerade ett åtstramningspaket på 50 miljarder som skulle genomföras under åren 2014-17. Skådespelerskan har vi inte hört mycket av sedan dess men åtstramningspaketet lite mer. Det var tyst i tre månader men i och med skiftet på premiärministerposten har det gått fortare. Manuel Valls förefaller minst dubbel så effektiv som sin företrädare och kanske har han också en budgetminister som levererar snabbare än sin föregångare.

Paketet består av besparingar på fyra olika områden. Staten ska krympa den statliga utgiftssidan med 18 miljarder. Drygt 20 miljarder går till minskat stöd för socialbidrag och sjukförsäkringar och drygt tio till lägre överföringar till regionala verksamheter.

Frankrike står som alltid med ena benet i syd och det andra i norr. Alla länder i norra Europa har ordning på sina budgetar med underskott som ligger under 3 procent. I länder som Grekland och Spanien är situationen betydligt sämre men ett land som Italien har nu tagit itu med sina problem på allvar. I Frankrike är situationen inte fullständigt katastrofal. Långivarna lånar fortfarande till låg ränta. Det finns fortfarande en tro på fransk ekonomi och överlevnadsförmåga.Men faktum kvarstår. Underskottet är fortfarande för högt och tillväxten är noll. Efter två år med Francois Hollande har det ekonomiska läget möjligen inte försämrats men inte heller förbättrats.

Frågan är om 50 miljarder besparingar räcker. Det handlar om en väldigt liten andel av den statliga omsättningen. Besparingar är också bara en sida av lösningen på den ekonomiska krisen. Minst lika viktigt är att få hjulen att snurra med ökad konsumtion och stimulanser till företagen. Det förefaller som om åtgärderna med stimulans och besparing snarare blockerar varandra. Och det finns ingen riktig kraft vare sig i stimulanspolitiken eller i åtstramningarna.

Fransk politik hämmas av olika intressegruppers ständiga bevakning av sina intressen. Även politiker hindras från att ta beslut som håller sig ovanför den personligt-taktiska nivån. Detta förhållandevis måttliga sparpaket hindras nu av ett antal socialistiska ledamöter i nationalförsamlingen. En del hotar med att inte rösta igenom förslaget nästa vecka. De tänker nu på nästa val till nationalförsamlingen 2017.  De tror sig kunna vinna röster i sina respektive valkretsar om de röstar emot ett förslag som i folkopinionen uppfattas som ett hårt slag mot vanliga människors köpkraft och välfärd. Socialistiska väljare är ovana att stödja besparingar. Socialistisk politik har mer än till exempel socialdemokratisk politik i Skandinavien kopplats till sockrade reformer. Socialisterna i Frankrike har inte heller regerat lika många år som högern. Francois Mitterrand regerade under lång till med högerregeringar och den socialistiska regeringen under Jacques Chiracs presidenttid (1997-2002) satt under en period när konjunkturerna var förhållandevis gynnsamma. Det är först under Francois Hollandes tid som president som vänstern på allvar tvingats regera under en krisperiod. Det är svårt för socialisterna att få med sig sina väljargrupper på riktigt radikala reformer för att lösa krisen.

Det visar sig också alltmer att Francois Hollande inte har de muskler och det mod som krävs för att ta Frankrike igenom krisen. Han vägade inte berätta sanningen om Frankrikes prekära läge i valrörelsen 2012 och fick makten på löften som han inte kunnat infria. Det har dessutom gått sämre än han förmodligen förutspådde. Han har också dröjt för länge med att ta itu med problemen och han förefaller inte göra det nu heller. Hans stimulanser till företagen begränsas av villkor. Hans besparingar äts upp av kompromisser med vänsterflygeln i hans partigrupp i nationalförsamlingen.

Manuel Valls har av presidenten  fått ansvaret att genomföra sparpaketet. Han sparar egentligen väldigt lite. Under en lång period, tre års tid, ska han spara 50 miljarder. Men hur mycket är sparande och hur mycket är att bara minska på utgiftsökningen? Oron smyger sig på att hans åtgärdspaket inte får någon effekt alls och då kommer företagen inte att anställa fler och inte heller att bli mer konkurrenskraftiga. Då kommer inte heller den nödvändiga saneringen av den statliga sektorn att göras på det genomgripande sätt som den borde. Frankrike har framförallt inte en stor statlig sektor. Den har en rörig och ineffektiv statlig sektor.

De liberala ekonomerna i Frankrike ropar på en fransk Gerhard Schröder eller Tony Blair. Möjligen vore det fel väg att gå i en tid när de ekonomiska hjulen har mer eller mindre stannat. Då kan en renodlad svältkur leda till ett ännu sämre läge. Men franska folket skulle behöva en president och en regering som vidtar rejäla åtgärder.  Det finns annars en risk att förtroendet för landets ekonomiska hälsotillstånd skadas både i landet och utomlands. Mycket tyder på att den negativa utvecklingen redan hunnit obehagligt långt.

Manuel Valls har varit premiärminister i tre veckor. Förväntningarna är höga men redan börjar kritiska röster att höjas. Han har två utmaningar; lyckas med regeringens ekonomiska politik och vända det usla opinionsläget för sin president och ge honom – eller sig själv – en chans till seger i nästa presidentval.

Häromdagen kom nya obehagliga siffror för Francois Hollande. Han har inte mer än 18 procent av franska folket bakom sig medan Manuel Valls stöds av närmare 60 procent. Den senare har alltså Hollande tagit in i båten för att rädda sig själv och sin politik. Det kan gå illa hur som helst för honom. Antingen lyckas Valls att vända den nedåtgående spiralen i fransk ekonomi och då finns risken att socialistpartiet väljer Valls som sin kandidat till presidentvalet 2017. Eller så misslyckas Valls och då ligger vägen helt öppen för högerns kandidat i nästa val.

En annan opinionsundersökning visar att Francois Hollande, om det vore val i dag, kommer först på tredje plats om UMP representeras av Nicolas Sarkozy. Sarkozy får då 29 procent i andel av rösterna. Marine Le Pen tar en klar andraplats enligt mätningen med 25 procent medan Hollande får 19 procent. Detta påverkar naturligtvis också inställningen i Parti socialiste som förmodligen kommer att snegla alltmer på Valls som en tänkbar kandidat. Den nye premiärministern är visserligen ingen samlande gestalt inom partiet. Han står långt ut på högerkanten inom PS. Men han är populär bland väljarna och är den som kan attrahera mittenväljare mer än någon annan socialist i dag.

Valls är en ambitiös maktpolitiker som naturligtvis ser sin möjlighet komma. Hollande drog sig i det längsta för att utnämna honom men såg ingen annan möjlighet efter de katastrofala resultaten i kommunalvalet. Han inser vilken maktpolitisk risk han nu tar internt. Frågan är alltså om Hollande går segrande ur maktkampen med Valls oavsett om regeringen nu lyckas med Hollandes ekonomiska så kallade ansvarspakt eller inte.

Valls kan nu satsa all kraft på att genomföra Hollandes ekonomiska program som också passar honom som socialliberal. Programmet är främst inriktat på besparingar av de offentliga utgifterna och lättnader för företagen.Lyckas Valls stärker han sin position. Skulle Hollande omväljas som socialisternas presidentkandidat 2017 så kan Valls vänta fem år till. Han är i dag bara 52 år gammal, ingen ålder för en fransk politiker.

Manuel Valls har trots framåtanda och en utpräglad förmåga att kommunicera med media och med väljarna en svår uppgift framför sig. Det har hänt mer under hans tre veckor än under de tre månader som gick mellan Hollandes utspel om ansvarspakten på nyåret  och kommunalvalet.Vad säger att Valls också lyckas i handling? Besparingarna i den offentliga sektorn kan mycket väl leda till uppsägningar som äter upp de eventuellt nya jobb som skattelättnaderna för företagen kan frammana. Och när kommer dessa nya jobb? Franska väljare är otåliga. De väntar inte ett eller två år. De vill ha resultat redan i år, helst före sommaren.

Trycket mot den nya regeringen har ökat från vänsterflygeln inom den socialistiska gruppen i nationalförsamlingen. Närmare hundra av de tre hundra socialistiska ledamöterna är missnöjda med profilen på ansvarspakten. Den är inte tillräckligt balanserad mellan åtstramning och sociala insatser för de svaga i samhället. Dessa ledamöter börjar redan tänka på nästa val till nationalförsamlingen. De tror sig inte kunna möta väljarna med ett så kärvt ekonomiskt program.

De gröna (EELV) har nu meddelat att de inte stöder förslaget. Partiet lämnade regeringen i samband med ombytet på premiärministerposten och nu har de mera påtagligt gått över i en oppositionsroll från vänster som de delar med kommunisterna och andra grupper vänster om Parti Socialiste.

Det är Europaval om en dryg månad . Då kommer garanterat Socialistpartiet att åka på en ny smäll. Det kommer att skapa än mer oro i de egna leden. Det finns, menar kritiker, även en gräns för hur många nederlag i val och i opinionsmätningar som regering och president kan klara innan det blir svårt att regera landet.

Manuel Valls har redan visat prov också på fingerfärdighet när det gäller att sockra också svårsmälta förslag och bjuda in kritiker till en dialog. Frågan är om det räcker. Han måste visa resultat för att kunna klara balansgången mellan sin politik och partiets vänsterflygel. Han måste övertyga väljarna om att han är på rätt väg. Nu har han höga popularitetssiffror med sig men dessa siffror härrör från hans två år som inrikesminister. Hur länge behåller han dessa höga siffror när han nu ska försvara hela regeringens politik och stötta den djupt impopulära presidenten?

Nationella fronten gjorde ett framgångsrikt kommunalval för några veckor sedan. Nu är partiet förankrat med borgmästarposter i ett dussintal städer, både i norr och i sydöst. Partiet har också med råge uppnått målet med minst  1 500 ledamöter i de lokala beslutande församlingarna.

Nu riktar partiet blicken mot Europavalet i maj. Förväntningarna är stora från Marine Le Pens och hennes medarbetares sida.Opinionsundersökningar visar på en andel över 20 procent. Ett realistiskt resultat skulle vara att FN kommer på andra plats tätt efter högerkartellen UMP och förmodligen flera procent före Socialistpartiet (PS).

Marine Le Pen har vridit partiet i en än mer eurokritisk riktning. Ut ur eurosamarbetet, säger Le Pen och förklarar också att hon kan tänka sig att som president i Frankrike driva ut landet ur hela EU. Hennes insats som ledare för FN har inneburit flera steg bort mot Europa. Fadern Jean-Marie var ingen EU-vän men inte fullt så konsekvent i sitt avståndstagande som dottern.

Det blåser alltmer EU-kritiska vindar i Frankrike. Den nya ombildade regeringen har följaktligen en lite mer EU-kritisk profil. Valls som premiärminister röstade nej till det nya EU-fördraget vid folkomröstningen 2005. Nya ekonomiministern Aranud Montebourg är känd för att vara mer nationell i sin syn än föregångaren Pierre Moscovici. Laurent Fabius, utrikesministern, röstade också nej i folkomröstningen 2005.

Det är alltså inte alls betydelselöst hur det går för FN i Europavalet. Får detta parti stor framgång kommer det säkert avsätta spår i den franska EU-politiken framöver. Marine Le Pen behöver inte sitta i regeringen för att påverka landets politik.

Den 28 april från kl 15.30 genomförs ett EU-seminarium med fransk inriktning på franska residenset på Narvavägen i Stockholm. Jag kommer då att presentera en rapport om Nationella fronten och tala om detta ohc om vårens båda val i Frankrike med vice talmannen i franska nationalförsamlingen, socialisten Sandrine Mazetier. Det vore roligt om några av läsarna av denna blogg har lust att infinna sig den eftermiddagen och delta i samtalet.

FRANKRIKE MELLAN TVÅ VAL

Några dagar efter utnämningen av Manuel Valls till ny premiärminister börjar redan en ny bild av det politiska läget tona fram. Premiärministern ökar sin makt över regeringens övriga ledamöter och på sikt möjligen också visavi President Hollande. Däremot kan han få ökade problem med stödet i nationalförsamlingen. Hundra socialistiska ledamöter (över en tredjedel) i parlamentets nedre kammare börjar redan knorra. Dessutom har Valls endast en rösts övervikt i kammaren numera eftersom de gröna inte längre naturligen tillhör majoriteten och socialisterna förlorat några fyllnadsval sedan valet 2012.

Tidningen Le Monde redovisar i dag på sin hemsida ett upprop undertecknat av hundra socialister i nationalförsamlingen med krav på mer samverkan mellan dem och regeringen. Dessa män och kvinnor anser inte att regeringen och presidenten tillräckligt lyssnat på folkets röst i kommunalvalen. De hör att det finns ett starkt missnöje med bristerna kring arbetsmarknadsläget och kring en sjunkande levnadsstandard för många människor runt om i landet. För en rad socialister är valet av Manuel Valls en signal om fortsatt åtstramning och de vill snarare ha stimulansåtgärder till hushållen för att få hjulen att snurra igen i fransk ekonomi.

Francois Hollande har egentligen inte lyssnat särskilt mycket på sina gräsrötter inom partiet efter valet i söndags. Det är också svårt för honom. Han har förbundit sig att driva en tuffare linje för att få ordning på statsfinanserna och hålla långivare och Bryssel på gott humör. Han tror nog också att ökat stöd till företagen kan vara en bättre stimulans för ekonomin än generösa bidrag. Visserligen har han ändå föreslagit vissa skattelättnader som ska gynna vanliga inkomsttagare. På det sätt som vi lärt känna Hollande försöker han tilfredsställa alla smakriktningar men detta år framförallt näringslivet och de utländska långivarna. Hans huvudinriktning är framförallt socialliberal och inte traditionellt socialistisk på franskt manér. Han vet att om räntan på statslånen ökar hjälper inget andra reformer alls.

De hundra socialisterna bedyrar att de kommer att rösta för den nya regeringen vid förtroendeomröstningen på tisdag. Så blir det säkert. Men uppropet är ändå en varning. Alltför mycket av åtstramningspolitik som följs av strejker eller uppseendeväckande demonstrationer kommer att kunna radikalisera gruppen av ledamöter i nationalförsamlingen. Dessa hundra består i dag inte bara av vänsterflygeln inom partiet utan även en del andra, bland andra ledamöter som tidigare tillhört gruppen kring Dominique Strauss-Kahn.

De gröna har alltså lämnat regeringen och kommer nu att befinna sig i vad som bör kallas konstruktiv opposition. De kommer förmodligen också att rösta med regeringen i förtroendeomröstningen på tisdag. De kommer att lättare kunna bedriva öppen kritik mot Hollande och hans regeringspolitik. De kommer att rikta ökad kritik mot Hollandes industriorienterade och traditionella politik på näringslivsområdet. Hans relativa ointresse för frågor som rör klimatomställning, grön ekonomi kommer att uppmärksammas mer av de gröna när de är i opposition. Hollande har  ersatt Pierre Moscovici med Arnaud Montebourg som ekonomiminister. Det kan tyckas som om han vridit politiken åt vänster. Men Montebourg är vänster på socialistiskt vis. Han kramar staten, är dirigistiskt lagd och räknar jobbtillfällen mer än tittar på koldioxidutsläpp. Moscovici är en typisk fransk socialdemokrat men mer öppen för grön omställning.Denna förändring har de gröna säkert noterat och det har påverkat deras beslut att lämna regeringen. Valet av Manuel Valls som ny premiärminister är också en negativ signal för de gröna. Han är en mer auktoritärt tänkande politiker och står därmed i motsatsställning till de grönas syn på ledarskap och demokrati.

Regeringens första dagar har tydligt visat att Manuel Valls tänkt ta ett betydligt hårdare grepp om händelserna än Jean-Marc Ayrault gjorde. Valls är känd som en lysande kommunikatör. Han kommer att hålla ministrarna i strama tyglar och se till att de bara säger det som är lämpligt för ögonblicket. Han har också en mycket mindre ministergrupp att styra. I första omgången består den av sexton ledamöter men den kommer att utvidgas med ett antal biträdande ministrar, så kallade secrétaires d´Etat. I regeringen Ayrault var antalet totalt nästan fyrtio personer. Nu räknar bedömare med att regeringen totalt kommer att bestå av cirka tjugofem.

I dag har President Hollande utsett en ny regering med ny premiärminister och färre ledamöter. Han kallar det  för en kampregering som ännu hårdare än den tidigare ska vända utvecklingen åt rätt håll ekonomiskt och socialt för franska folket. Manuel Valls företräder den mest högerliberala falangen inom Parti Socialiste men hans val av ministrar tyder på att han försökt att balansera regeringen genom att flytta fram positionerna för dem som representerar vänsterflygeln.

Det mest uppseendeväckande är att den EU-kritiska ministern Arnaud Montebourg nu får en starkare roll i Bercy, huset i östra Paris där ekonomi- och finansministrarna sitter med sina staber. Montebourg tar över ekonomiposten från Pierre Moscovici som får lämna regeringen. Ekonomiposten ger Montebourg möjligheter att i regeringens namn tala mer kritiskt om EU och driva en mer EU-kritisk linje, i samklang med franska folkets. Finansminister med inriktning mer på budgetfrågorna blir Michel Sapin, tidigare arbetsmarknadsminister. Dessa två företräder olika riktningar inom partiet. Sapin är mer av socialdemokrat, trogen Francois Hollande.

Ny utbildningsminister blir en annan politiker på partiets vänsterflygel, Benoit Hamon. Christiane Taubira, som också tillhör vänsterflygeln, får dessutom sitta kvar som justitieminister trots många klagomål på henne, inte minst från Manuel Valls sida.

Dessa markeringar pekar på att regeringen fortsätter att ha samma bredd under Valls som under företrädaren Ayrault. Det gör det möjligen ännu mer märkligt att de gröna lämnade regeringen när Valls tillträdde. Kanske var det taktiskt klokt när det går dåligt för Frankrike. Det är lättare att bedriva politik i opposition just nu. Men politik handlar framförallt om att ha makten och den har de gröna lämnat ifrån sig.

Många trodde att regeringen skulle få en radikalt annan utformning mot tidigare. Den kallas för kampregering och är mindre till antalet. Men alla ministrar utan portfölj presenteras först nästa vecka. Det är inte säkert att antalet ministrar totalt sett blir så mycket mindre. Styrkan ligger i att utbildningsdepartementet styrs tydligare av en minister men å andra sidan har ekonomi- och finansministerposten delats upp på två personer.

Ségolène Royal blir nu minister och får miljöfrågorna. Det är en tung post och hon får omedelbart en tung position genom sin personliga kontakt med presidenten. Hon kan gå direkt till honom utan att tala med premiärministern. Dessutom är de två senare inte särskilt samkörda med varandra.

De flesta ministrar behåller sina poster. Ombildningen känns alltså inte så omfattande. Bara tre av de tunga ministrarna har fått gå; finansminister Pierre Moscovici, utbildningsminister Vincent Peillon och miljöminster Philippe Martin.

Valls kommer att driva samma politik som Ayrault. Det finns inte utrymme för annat än att fullfölja innehållet i den ansvarspakt som presidenten annonserade i januari men som ingen hittills sett något konkret resultat av. Alla förväntar sig ett högre tempo och mindre snack och mer verkstad. Valls har verkligen inte pressat sin president att få in fler högerorienterade socialister i sin regering. Snarare tvärtom. Men han är känd för att vara tuffare, kräva hårdare disciplin av sina underordnade. Kanske kommer det att märkas under resten av mandatperioden. Han måste visa resultat. Han vill göra karriär, vill bli Frankrikes nästa president. Då får man inte ligga på latsidan.