Lindbom på franska

TGV-tåget mot Rennes igår eftermiddag var sällsynt fullt av politiska journalister. Francois Hollande skulle tala på Parc des Expositions i Bretagnes huvudstad. Det var inte därför alla köpt tågblijett. Anledningen var väldigt speciell. På mötet skulle han framträda på scen med sin exfru Ségolène Royal. En återförening efter fem år av separation och djupa sår både personligt och politiskt.

Det sas att partiarbetarna såg fram emot denna återförening. Det blev en antiklimax. De båda kommer in på scenen under jubel. De ler men Hollande gör det något mer ansträngt. De stannar upp vid rampen medan Hollande vinkar och markerar överhöghet. Sedan vänder han sig om markerar med vänsterarmen att ”nu kan du gå”. Ségolène går – det ser ut som hon travar – mot en trappa som leder ner till publikplatserna och där sitter hon resten av mötet.

Det hade kunnat bli en framgångsrik återförening men Francois Hollande klarade inte av det. Han ogillade märkbart att vara vid sin exfrus sida. Han kunde inte spela spelet. Ségolène kunde det. Hon har säkert minst lika stora skäl att vara besviken på sina barns far. Han träffade en annan kvinna. Han ställde inte upp helhjärtat för henne i valrörelsen 2007. Men hon bar sitt svärd denna kväll för att stötta honom som socialisternas kandidat i presidentvalet 2012.

Jag tror hon stärkte sin position ytterligare bland partiets aktiva. Hollande försvagade förmodligen inte sin. I varje fall inte mer än marginellt. I Frankrike tänker man: Män klarar inte av att hantera den typen av relationer särskilt bra. Och nu är han i alla fall socialistpartiets kandidat. Han får alla de trognas stöd.

En fråga stannar kvar i mitt medvetande: Vad tänkte egentligen deras gemensamma barn om kvällen i Rennes?

Jean-Luc Mélanchon är på allas läppar dessa dagar i den franska valrörelsen. Han går framåt i mätningarna, han är en lysande talare och han fyller ett tomrum i den politiska debatten.

Det går trögt för Sarkozy. Hollande står och stampar och verkar snarare ha tappat glöden i valrörelsen. Marine Le Pen förlorar röster. Och den evige tredje mannen, mittenledaren Francois Bayrou, väcker inga andar till liv och är profillös både i idéer och i röstsamlande. Men Jean-Luc Mélanchon går stadigt framåt, nu mellan 12 och 14 procent i väljarmätningarna. Fem procent mer än för en månad sedan. Tuppkammen sväller på denne intellektuella rabulist som fångar sina anhängare med glödande retorik på sin stora valturné över landet.

Jean-Luc Mélanchon representerar en viktig gren av den franska vänstern som förutom de gröna kan delas upp i tre delar; Parti Socialiste, alltmer präglat av socialdemokratiska idéer, den parlamentariska socialismen som inkluderar kommunistpartiet och den revolutionära gren som ser kampen på gatan som viktigare än den som avgörs vid valurnan.

Mélanchons nybildade parti Front de gauche (2009) samlar vänstersocialister och kommunister kring ett ganska traditionellt socialistiskt program. Statlig centralism är en  viktig beståndsdel och det innebär ett starkt försvar för de grundläggande republikanska principerna om frihet, jämlikhet och broderskap. Den offentliga sektorn försvaras och fördelningsfrågorna är viktiga. Mélanchon har krävt hundra procent marginalskatt för inkomster över 1 miljon euro.

Mélanchon vinner röster på en stark vänsterretorik. Han fascinerar väljarna, långt utanför de miljöer som kan tänka sig att rösta på honom. Han är en karismatisk talare. Han är slagfärdig och elak men också bildad. Är filosof från universitetet och har undervisat på gymnasieskolor i franska. Han kryddar gärna sina tal med citat från Victor Hugo eller historiska politiska vänsterledare.

Just nu går allt Mélanchons väg. Han fyller ut tomrummet när hans närmaste medtävlare på vänsterkanten, Francois Hollande,  framstår som alltmer grå och försiktig. Många av vänsterväljarna behöver också slagorden, drömmarna och visionerna. Jean-Luc Mélanchon fångar upp denna saknad som uppstått när Francois Hollande tävlat nog länge om att vinna mittenväljarna och framstått som enbart klok och rationell.

Francois Hollandes stab grubblar i dessa dagar på hur fenomenet Mélanchon ska tacklas. De flesta mätningar säger att Mélanchons väljare i en andra valomgång mellan Hollande och Sarkozy går nästan uteslutande till socialistkandidaten. Men skulle Sarkozy vinna första valomgången klart därför att Mélanchon tagit för många röster på vänsterkanten kan det skapa ett trovärdighetsproblem för Hollande i den andra valomgången. Mélanchon får inte bli för stark. Å andra sidan vågar inte Hollande attackera Mélanchon för hårt i valrörelsen med risk för att skapa splittring i vänstern och reta upp Mélanchonväljarna i så hög grad att de avstår att rösta i en andra valomgång.

Den franska valrörelsen efter Toulouse handlar om säkerhetsfrågorna där President Sarkozy och Marine Le Pen försöker plocka så många poäng som möjligt på hårda utspel och på Mélanchons totala förakt för hela frågan och en intensiv kampanj för jämlikhet och traditionell socialistisk klasspolitik. Och en Francois Hollande som inte riktigt får något utrymme. Kanske hoppas han att dagarna fram till första valomgången den 22 april ska löpa på riktigt fort.

Dramat i Toulouse har spetsat till valrörelsen i Frankrike på flera sätt. På söndag kommer en krönika av mig i Dagens Arena kring detta tema. Låt mig här ge de senaste siffrorna från ett av opinionsinstituten, BVA, som visar hur ställningen är mellan kandidaterna efter Mohamed Merahs beskjutning av soldater och barn i den judiska skolan. Striden mellan huvudkandidaterna är nu jämnare än någonsin.

Dödsskjutningarna har inte visat sig innebära några stora förändringar i väljaropinionen. Frågan om medborgarnas fysiska säkerhet, förhållandet till islamism och muslimer kommer dock med säkerhet att ta större plats framöver i valrörelsen.

Nu är det helt jämnt mellan Nicolas Sarkozy och Francois Hollande i den första valomgången. I den andra valomgången vinner Hollande med 54-46 procent enligt senaste mätningen och det är en krympning på några procent från tidigare.

Ledaren för Front de Gauche, Jean-Luc Mélanchon, har ökat med 5 procent på en månad och har gått om både Marine Le Pen och Francois Bayrou, mittenkandidaten. Mélanchon har 14 procent, Le Pen 13 och Bayrou 12 procent. De grönas kandidat, Eva Joly, är hopplöst efter i mätningarna. Hon är nu nere på 2 procent. En fullständig katastrof för det franska miljöpartiet som har kapacitet att ligga på samma nivå som de tre som befinner sig efter huvudkandidaterna Sarkozy och Hollande.

President Nicolas Sarkozy blir under valrörelsen allt tydligare med sitt budskap att sluta Frankrike inom sina gränser och markera att Europa i första hand är till för Frankrike.

Sarkozys tal i Villepinte i slutet av förra veckan utanför Paris var ett viktigt tal i valrörelsen. Han gjorde tydliga ställningstaganden för ett Frankrike som bara accepterar ett EU med tydligare gränser mot omvärlden. Det gäller både i fråga om invandring som arbetsmarknad. Företag som producerar i Frankrike gynnas. Andra ska missgynnas. Invandringen bör halveras för invandringen är ett problem.

Sarkozy talar för ett Frankrike i konservativa termer. Inget tal om klass eller motsättningar. Presidenten vill bekämpa orättvisorna men inte ojämlikheten. Han talar för möjligheten att expandera i landet, ta sig upp, bli rik. Detta får inte hindras av socialistisk nivelleringspolitik. Men storkapitalets girighet pekar han finger mot. Han har till och med gått så långt att han föreslår en lag som ska beskatta utlandsfransmän så att den andel av skatten som vederbörande slipper genom att bosätta sig i ett annat land ska han eller hon ändå betala till franska staten för att få behålla sitt franska medborgarskap.

Talet i Villepinte gav effekt i opinionen. Retorik i talet attraherar många djupt i den franska opinionen idag. Hans ord får genklang som säger  att duktiga arbetsamma vanliga fransmän ska belönas, att stora skattesmitare och företag som utlokaliserar ska bestraffas och att invandringen täpps till. En arbetslinje med nationella förtecken är ingen dålig strategi för en konservativ president som nu ska försöka gå om sin socialistiska motståndare i valrörelsen.

En av de senaste mätningarna visar för första gången att Sarkozy leder före Hollande i den första valomgången. I den andra ligger han fortfarande cirka tio procent efter sin huvudmotsåndare. Talet i Villepinte har säkert haft sin verkan.

Valrörelsen verkar utvecklas till en kamp mellan nationalism och ett öppnare Europa. Det blir också en kamp mellan å ena sidan en vision om ett konservativt folkhem med bibehållna klassklyftor och en repressiv politik mot bland annat de boende i de marginaliserade förorterna och å andra sidan en vision om ett jämlikare samhälle. Och som alltid – kanske det viktigaste motivet för folks val av president – personligheten hos huvudkombattanterna. Striden mellan den intensiva, oberäkneliga, karismatiska och förföriska Sarkozy och den lugna och samlande Hollande.

Ikväll är Francois Hollande huvudpersonen i tevekanalen France 2:s stora politiska serie Des paroles et des actes (Ord och handling). En viktig kväll för socialistledaren som kommer att grillas i tre timmar i direktsändning av politiska journalister och i debatt med den yngre stora stjärnan på högersidan, Jean-Francois Copé. Denna kväll får sannolikt stor betydelse för fortsättningen av valrörelsen. Kan Hollande stoppa Sarkozys framfart eller fortsätter han att tappa röster och börja likna en förlorare. Utgången är öppen.

Nicolas Sarkozy har problem med sin image. Minnena stannar kvar från hans firande av segern i förra presidentvalet, omgiven av Frankrikes rikaste företagsledare på restaurang Fouquet´s på Champs Elysées valkvällen och hans semester veckan efter på en lyxyacht. Nu anstränger sig hans kampanjstab inklusive hustrun Carla Bruni för att tvätta bort denna nesliga bild. Nu gäller det att framstå som folklig igen, precis som månaderna före valet 2007.

I dag framträder inrikesministern Claude Guéant, som annars mest ägnar sig åt att gläfsa ikapp med extremhögern mot Frankrikes invandrare, till presidentens försvar även i fråga om den senares livsstil. Han arbetar tjugofyra timmar om dygnet, berättar Guéant i en radiointervju. Han ägnar sig möjligen ibland åt lite läsning, ser en och annan film och det händer att han äter middag med vänner.

Sarkozy själv ångrar sin fest på Fouquet´s och semestern på lyxyachten. Det meddelade han i den stora tretimmarssändningen med honom i den statliga tevekanalen France 2 i tisdags kväll. Det är säkert sant. Det var i början av sin mandatperiod som han fick beteckningen ”President Bling-bling”. Det var då han visserligen fyllde sin regering med flera ministrar med bakgrund i vänstern men samtidigt sökt visa franska folket vilken omnipotent person han var. Han sa du till alla och envar  – något som verkligen inte stämmer med bilden av en statschef i Frankrike –  samtidigt som han promenerade  med sin nya förälskelse Carla Bruni mitt i folkvimlet på Eurodisney utanför Paris. Han tillät sig också att älska pengar som en glad klassresenär som fått smak på juveler efter en påver uppväxt. En grabb på gott och ont men med en sjusärdeles arbetsförmåga. Han skulle ensam fixa fransmännens problem och göra Frankrike till ett gynnsamt land för alla som likson denne invandrare från Ungern ville arbeta hårt och göra rätt för sig.

Nu ska kampanjstaben och han själv tvätta bort bilden av  rik och lättjefull överklass. En bild som faktiskt är orättvis. Som det sagts och skrivits så många gånger. Nicolas Sarkozy är en enkel man med enkla vanor jämfört med de flesta toppolitiker i Frankrike som ofta ärvt både pengar och makt. I tisdagens teveprogram i France 2 debatterade presidenten bland annat med Laurent Fabius, tidigare socialistisk premiärminister, som verkligen är förmögen och också uppträder med överhetspersonens hela värdighet och självförtroende. I jämförelse med Fabius är Sarkozy enkel och folklig.

Sarkozys hustru Carla Bruni har däremot fört in pengar och status i hans liv. Hon är dotter till en stenrik italienare med slott i Toscana. Hon rör sig sedan barnsben naturligt i Europas främsta salonger. När hon i samband med programmet i tisdags uttalade orden: ”Vi är enkla människor” blir det återigen en bumerang mot presidentens försök att tona ner hans lockelse till lyxliv. Han må sitta med en coca cola till maten och avstå från de stora årgångsvinerna. Han må arbeta hårt och han må vara en man som klättrat upp i den parisiska hierarkin. Men medborgarna lär knappast kalibrera sina analysinstrument så precist. Han kommer att fortsätta att bedömas som en bling-bling-president. Oppositionen kommer inte att upphöra med att påminna om hans stora skattesänkningar för de rika och hans misslyckanden att göra livet drägligare för de stora väljargrupperna i samhället. Och vem blir övertygad om att Nicolas och Carla lever ett vardagsliv som alla andra…

I dag meddelar Nicolas Sarkozy att han kommer att lämna politiken om han förlorar presidentvalet. Det är känt att han sedan ett halvår tillbaka börjat putsa på sitt eftermäle där han ska framstå som mannen som gjorde allt rätt men inte fick chansen att fullfölja sitt uppdrag och där han vill bil hågkommen på samma sätt som bland andra Winston Churchill. Gerhard Schröder och Margaret Thatcher (!). Nu talar han öppet om vad han gör om han förlorar. Den hypereffektiva kampanjmakaren Nicolas Sarkozy har fått något defensivt över sig.  Det är som om han inte riktigt vill fullfölja valrörelsen. Som han enligt Le Monde lär ha sagt innan han gick in i tevestudion i tisdags: ”Det här är trots allt inte en begravning”.