Lindbom på franska

Frankrike står inför en valrörelse som kan bli både dramatisk och smutsig. Den sittande presidenten Nicolas Sarkozy hänger bokstavligen på repen och söker en strategi för att hämta in underläget och vinna slutomgången den 6 maj. Samtidigt är landet indraget i ett ekonomiskt eurodrama som berör alla fransmän in i märg och ben. Och så de vanliga skandalerna. Temperaturen utomhus i Paris må ligga flera grader under nollstrecket och har så gjort i ett par veckor men den politiska temperaturen har redan stuckit i höjden.

Nicolas Sarkozy verkar ha bestämt sig. Han kommer att göra valrörelsen 2012 till en kamp mellan höger och vänster. Han har definierat sin huvudmotståndare och det är socialisternas kandidat Francois Hollande. Sarkozy vet också att en femtedel av väljarkåren i dag tänker lägga sin röst på Nationella Frontens Marine Le Pen. Här finns alltså röster att vinna. Skulle hon på grund av för lågt stöd av lokala politiker (det krävs 500 underskrifter för att hon ska få ställa upp i valet) öppnar sig en stor möjlighet för den sittande presidenten att slå ut sin socialistiska motståndare.

Sarkozy lär driva en valkampanj från höger. Det folkliga missnöjet på högerkanten kan enkelt sammanfattas i hat mot  finansvärlden och invandrarna. Regeringen lämnar inte sitt ansvar för det europeiska samarbetet. Tvärtom: Sarkozy gör sitt bästa för att visa statsmannaegenskaper genom sina ständiga toppmöten med Angela Merkel. Det är också hans blinkning mot centerväljarna. Men i sina attacker mot den giriga kapitalismen och i hetsen mot särskilt de muslimska invandrarna, ett drev som leds av inrikesminiseter Claude Guéant, kan han locka högerväljarna som står Le Pen nära.

För merparten av vanliga fransmän är bekymret den svaga ekonomin i landet med hög arbetslöshet och försämrad köpkraft. Här har inte Sarkozy något svar och här ges utrymme för Hollande. Än så länge leder Hollande därför att de senare frågorna trots allt förblivit de centrala för de flesta väljare. Men utan Marine Le Pen i valrörelsen och med en hemvill väljargrupp på 20 procent av populationen kan mycket gå över styr. Inte minst kan Nicolas Sarkozy frestas att göra alltmer främlingsfientliga uttalanden och agera alltmer aggressivt mot förortens folk för att fånga in de högerextrema väljarna.

En ny skandal står nu i centrum för mediernas uppmärksamhet. Ledaren för regeringspartiets valkampanj 2007, Eric Woerth, riskerar nu fängelse för att illegalt ha tagit emot stora summor till valkassan.  Pengarna har enligt förundersökningsdomaren överlämnats i kontanter i tjocka kuvert och givaren har varit Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt. En försvårande omständighet i sammanhanget har varit att Woerths fru var anställd hos Bettencourt för att sköta hennes finanser. Det är förstås svårt att tro att Sarkozy inte känt till dessa olagliga transaktioner. Det finns till och med vittnen som säger att han personligen varit hemma hos Liliane Bettencourt i sammanhang där pengar överräckts.

Den grekiska krisen tar en betydligt större plats i den franska debatten än i den svenska. Frankrikes skulder är mycket höga och Frankrikes ekonomi svag sedan decennier. En statsbankrutt i Grekland följd av en sådan i Portugal skulle omedelbart få starka verkningar i Frankrike. Ingen av kandidaterna i årets valrörelse går fram med ett krisprogram. En statsbankrutt i ett eller ett par länder i södra Europa före valet skulle få dramatiska konsekvenser. Det skulle kunna utnyttjas av Marine Le Pen. Möjligen skulle också centerkandidaten Francois Bayrou dra fördel av en sådan situation. Han är den enda som på riktigt allvar talat om den statsskuld som nu är 1 700 miljarder euro eller 85 preocent av BNP. Och denna statsskuld bara ökar.

Frankrike står verkligen inför en valrörelse som kan bli dramatisk. Intellektuella, politologer och ekonomer i den fria mediadebatten talar klartext. Stora delar av franska folket är fullt medvetet om krisen och dess konsekvenser för framtiden. Men insikt och handling är som bekant två olika saker. Politiker som söker bli valda är mer försiktiga om nödvändigheten av att fatta svåra beslut. Kanske blir det istället en förändrad verklighet som tvingar politikerna att agera radikalare än nu. Och redan före valet.

Frankrikes inrikesminister Claude Guéant har på nytt skärpt tonen mot invandrarna i det franska samhället. I ett uttalande för några dagar sedan hävdar han att alla kulturer inte ha samma värde och han nedvärderar muslimerna med konkreta exempel.

Frankrike är ett land som å ena sidan har problem med att göra upp med sitt koloniala förflutna men som å andra sidan i sin nation innesluter län (départements) som Martinique och Guadeloupe – gamla franska kolonier. Guéants uttalande väcker särskilt starka negativa känslor hos de franska medborgarna i de forna kolonierna.Indignationen uttrycktes också i nationalförsamlingen när en av dess folkvalda – en ledamot av den socialistiska gruppen – jämförde Guéants uttalande med nazismens idéer. Det föranledde UMP:s och dess stödpartiers ledamöter att i samlad tropp lämna plenisalen. I dag uppstod  en ny känsloladdad konfrontation när Claude Guéant skulle svara på en fråga av en av UMP:s ledamöter. Socialisterna satte igång en visselkonsert och smällde i bänkarna medan Guéant talade.

Det är  uppenbart att regeringsmajoriteten är fast besluten att använda rasistiska argument för att vinna över väljare från Nationella Fronten. Valet ska vinnas på två fronter; både till höger och till vänster. Guéant agerar bödel mot invandrarna medan Sarkozy ska övertyga mittenväljarna om att han vill skapa ett Frankrike för alla.

Marine Le Pen kan inte vara säker på att få rätten att ställa upp i presidentvalet. För flera decennier sedan instiftades en lag om att varje kandidat i presidentvalet måste ha stöd av 500 borgmästare eller regionala förtroendevalda för rätten att kandidera. Observera att de som stöder kandidaturen endast stöder hans eller hennes rätt att ställa upp i valet, inte att det innebär ett politiskt ställningstagande för kandidaten i fråga.

Partiet har nu svårt att samla så många namn. Det talas om att Nationella fronten bara lyckats samla ihop cirka 150 namn för sin kandidat. Skulle Marine Le Pen inte få de 500 namnen inom några veckor kommer plötsligt var femte  väljare att stå utan förstahandskandidat. I detta läge blir frestelsen för UMP och presidenten ännu större att ägna sig åt röstfiske högerut. Det är rimligt att tro att Claude Guéants utspel är en del i denna strategi.

Ett av opinionsinstituten har redan mätt hur franska folket ställer sig i ett läge när Marine Le Pen inte medverkar. Nicolas Sarkozy blir då den stora vinnaren. Han hamnar i första valomgången på samma siffra som Francois Hollande som i de andra mätningarna – med Marine Le Pen som kandidat – har ett försprång på  cirka 5 procent.

Valrörelsen 2012 ser ut att infekteras av en debatt med rasistiska förtecken. Med eller utan Marine Le Pen kommer tonläget att höjas. Claude Guéant är inte ensam inom regeringsmajoriteten. En särskild grupp inom UMP företräder en klart invandrarfientlig hållning. Lag och ordning blir en viktig valfråga och den kommer otvivelaktigt att från många håll vinklas så att ansvaret läggs på de muslimska grupperna i landet.

Det går inte bra för Eva Joly i den franska valrörelsen. De gröna har omhuldats några år men med henne vid rodret har det tagit stopp. Eller så faller hon av samma skäl som så många andra som inte tillhör socialisterna eller UMP. Det gäller att vara en av två huvudkandidater i ett valsystem med majoritetsval.

Hon är stel och spänd. Hon är hård och okuvlig. Hon har en lustig norsk accent som alla vill härma. Det är sällan någon säger något positivt om denna norskfödda jurist som tidigare i sin karriär firade sådana triumfer också offentligt för sina insatser som åklagare i viktiga rättegångar mot maktmissbruk i Frankrike. Nu är det slut med det roliga och en av hennes kampanjmakare förklarar motståndet mot henne med att franska folket är rädda för jurister.

Staben runt Eva Joly sliter sitt hår över låga opinionssiffror. Hon ligger nu runt 4 procent och det är långt under de grönas ambitioner. Partiet har tvärtom varit framgångsrikt de senaste åren och har i lokala val hotat socialistpartiet i staden Paris. Unga radikala medelklassväljare i storstad lämnar socialisterna för de gröna precis som i Sverige. Men Eva Joly verkar inte kunna rida på den vågen. Tvärtom.

Reaktionen från franska folket kan nog förklaras både med hennes peronlighet som är föga insmickrande och hennes ställningstaganden. I det senare fallet positionerar hon sig klart och tydligt för ett alternativt perspektiv på samhället och det är fortfarande inte särskilt gångbart i Frankrike. Ett land som fortfarande litar på sin industri för att rädda välfärden och där 75 procent av energiförsörjningen kommer från kärnkraften är det svårt att som Joly försöka få gehör för en omedelbar övergång till alternativa energikällor.

Hon talar också om ett annat samhälle. I en intervju nyligen i Le Monde säger Eva Joly: ”Den traditionella vänstern säger att krisen är ett konjunkturproblem. Vi säger att det är en fråga om civilisationsmodell. Vi måste ta oss ur produktivismen som far illa med människorna på vår planet.”

Eva Joly uttalar sin civilisationskritik när de franska väljarna klagar över sämre tider materiellt. Sarkozy och Hollande vill båda – med olika argument – övertyga väljarna om att det går att öka köpkraften och minska arbetslösheten med mer produktion och det är argument som människor känner igen och vill tro på.

Eva Jolys kris är också en grön kris i en del av världen som inte orkar se att problemen inte bara ligger i dålig förmåga att hantera de traditionella ekonomiska styrinstrumenten. Det ska nog till bättre ekonomiska tider eller större medvetenhet om miljökrisens konsekvenser för att Eva Joly ska få vind i seglen. Och en sådan förändring sker knappast under 2012.

Francois Hollande, socialistpartiets presidentkandidat och den som leder utmaningen av Nicolas Sarkozy inför valet i april och maj, talade i dag på eftermiddagen i Le Bourget norr om Paris. Ett tal som emotsetts med stort intresse. Nu skulle han presentera sitt valprogram och visa genom sitt framträdande om han kan entusiasmera fransmännen till den grad att han kan vinna valet. Det gick faktiskt ganska bra

Talet pågick i nästan 90 minuter. Det var intensivt, engagerat och bejublat av cirka tio tusen åhörare, alla anhängare till honom och till socialistpartiet. På främsta raden satt också de tunga ledarna inom partiet; åldermannen Lionel Jospin som var premiärminister 1997-2002 och partiets verkliga ledare efter Francois Mitterands fjorton år som president. Där satt hans förra fru och presidentkandidaten 2007, Ségolène Royal, något mindre engagerad i minspel än de flesta andra i salen. Där fanns Paris borgmästare Bertrand Delanouë, förre premiärministern Laurent Fabius och hela staben som stöttar Francois Hollande i kampanjen med sådana kända namn som Pierre Moscovici, kampanjledaren, och Manuel Valls som samordnar kommunikationen kring Hollandes valkampanj.

Det var ett tal med påtaglig vänsterprägel eftersom han som huvudmotståndare i valet utnämnde – finansvärlden. Inte Nicolas Sarkozy utan en kraft som hotat stater och människor genom sina ansvarslösa affärer. Han svarade med att utnämna jämlikheten som den princip som ska leda honom i hans ämbetsutövning om han får franska folkets förtroende i valet.

– Rättviseperspektivet ska styra mina handlingar, sa Hollande i talet. Han pekade på att skattelagstiftningen ska utformas med jämlikhet och rättvisa som ledstjärna. Detsamma för bostadsbyggandet som han ville utöka med fler social bostäder, dvs bostäder i offentlig regi med subventionerad hyra. Rättvisa och jämlikhet ska styra skolan så att fattiga barn också får möjlighet till utbildning på samma villkor.

Hollande lovade att göra sin första utlandsresa till Berlin och med den tyska kanslern utforma ett nytt samarbetsavtal kring Europafrågan. Han ville att detta samarbete ska ske på lika villkor; en förhoppning möjligen mer än ett löfte.

Francois Hollande talade mycket om ungdomen. Hans ambition som president är tydlig: Den kommande generationen ska få det minst lika bra som den förra. Han vill bryta den nedåtgående spiralen vad gäller ekonomiskt välstånd i landet. Det ska ske genom en aktiv statlig politik för att stötta företag som investerar i landet och bidrar till en ökad export. Företag som utlokaliserar ska istället bestraffas. Han ska stimulera utbildning och forskning för att  på sikt göra Frankrike till ett mer välmående land.

Talet var fyllt av visioner och av konkreta löften. Det går att kritisera honom för att ge sig hän åt en ofinansierad överbudspolitik. Den kritiken får alla oppositionsledare räkna med från representanter för en sittande regering. Samtidigt var han balanserad i sina resonemang. Det var ett tal av en klassisk socialist som bygger sin åskådning  på begreppen utbildning,  framsteg och tillväxt. Han är en politiker med fast förankring i industrisamhället och dess tankebanor.

Francois Hollande talar alltså om landets produktionsapparat och om ekonomiska rationella överväganden som recept för framtiden. Han  talar däremot mycket lite om miljön. Med tanke på debatten om kärnkraften i landet efter katastrofen i Japan är det närmast provocerande hur han öppet försvarar  kärnkraften med det lilla tillägget  att den måste kompletteras med förnyelsebara engergikällor. Det senare var ett besked som knappast kan ha glatt de grönas kandidat Eva Joly. Han talade också bara kortfattat om de orättvist låga kvinnolönerna.I övrigt var talet kliniskt fritt från feministiska tankegångar och förslag på förbättringar för kvinnan i ett land med en stark patriarkal ordning. Han nämnde vidare i en bisats att han ville stödja samkönade äktenskap. Det lät bra och är ett känt socialistkrav men detta krav kopplades på ett märkligt sätt ihop med att han i samma mening krävde ökade rättigheter för de handikappade.

Francois Hollande är rimligen det bästa Frankrike kan få 2012. En klok och balanserad man med en uttalad  position till vänster men med en måttfullhet i de praktiska förslagen som placerar honom närmare mittfåran i politiken. Han är trogen de gamla republikanska idealen och han fick också de starkaste applåderna när han talade om försvaret av den sekulära staten och nationens historiska uppgifter. För en modernare vänster finns bara förhoppningen att Eva Joly kan lyfta sig upp ifrån de nuvarande svaga opinionssiffrorna för att kunna sätta mer press på de vänsterfrågor som ändå i hög utsträckning hör framtiden till; klimatfrågan och miljön i allmänhet och en förändring av ålderdomliga patriarkala strukturer i landet.

Hollande går förmodligen stärkt ur detta möte i Le Bourget. Han leder i alla undersökningar över Nicolas Sarkozy och hans trovärdighet som kandidat förstärktes denna eftermiddag. Rimligen kan han behålla sitt försprång ett tag till, möjligen så länge att han också överlever själva valen med ett övertag i väljarsympatier. En man som till skillnad från Sarkozy kan samla folket, minska de sociala spänningarna och kanske till och med göra Frankrike till ett lite rättvisare land och ett land med lite mer framtidstro. Inte så illa i så fall.

Jean-Luc Mélanchon, ledaren för Front de gauche och en av kandidaterna i presidentvalet, tar täten i attacken mot kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. ”Det är inte invandrarna som är hotet mot Frankrike utan de utländska finansintressena”, säger han med en tydlig markering mot Nationella Fronten och Marine Le Pen. Men presidenten och högerregeringen är inne på samma linje och det gäller också Marine Le Pen som utser tre syndabockar för krisen; Sarkozy, invandrarna och det utländska finanskapitalet.

Det var en svart fredag för Nicolas Sarkozy. Under 2011 gjorde han det till en huvudfråga att han och hans regering genom en ansvarsfull politik skulle rädda AAA åt sitt land. När han insåg för några månader sedan att pensionsreformen och flera sparpaket inte skulle rädda det tredje A:et började han visserligen tala om att kreditvärderingsinstiutetens roll var överdriven. Men när beskedet kom i fredags mitt på dagen satte sig regeringen och presidenten i ett rekordlångt krismöte. Förlusten av en punkt i betyget innebar en uppenbar kris för den politiska ledningen i landet.

Presidenten tiger men premiärministern visar nu hur regeringen taktiskt ska hantera den uppkomna sitautione. Han har ifrågasatt trovärdighetn i Standard & Poor`s beslut som anklagas för att vara grundat i en politisk agenda. Frankrike har tvärtom kontroll över det ekonomiska läget, menar Fillon. Så tacklar alltså regeringen den uppkomna situationen taktiskt.

Det kan verka förvånande men det är inte uteslutet att S & P snarare kan stärka regeringen än försvaga den. Det finns dels en allmän antiamerikanism i landet som inte ska underskattas. Misstron i breda väljarlager är förmodligen stor mot beslutet. Fillons kommentar faller i god jordmån i många befolkningslager. Dessutom är behovet i befolkningen stort  att vidmakthålla bilden av Frankrike som en stormakt eller i varje fall en nation som ingen annan makt kan styra och ställa med. ”Ingen har rätt att sätta betyg på oss”, lär många fransmän tänka och tycka.

Det finns också en tredje viktig faktor som styr hur befolkningen kan tänkas reagera på beslutet i fredags. Ord som kapitalism och även liberal är negativt laddade för de flesta. Fransmännen har accepterat frihandel och en viss form av globalisering men långt ifrån i den omfattning som de anglosaxiska länderna och även Skandinavien. Därför faller Le Pens radikala eurokritik i god jord. När ett amerikanskt privat företag med vinstintressen som Standard & Poor ´s sätter ett dåligt betyg på Frankrike är det nu upp till fransmännen själva att styra sitt land och utan att bry sig om omvärldens kommentarer.

Min bIld av fransmännens reaktioner är naturligtvis inte entydig. En stor del av Sarkozys väljare ser förlusten av en punkt i kreditbetyget som ett misslyckande och kommer också att lägga en del av skulden på den sittande regeringen. Det gör förstås också många som sympatiserar med extremhögern eller med vänstern.

Francois Hollande måste ändå vara försiktig i sina försök att dra politiska poäng av kreditvärderingsinstiutets beslut i fredags. Det är lätt att ge Sarkozy hela skulden för detta. En för hård kritik mot presidenten kan bli kontraproduktiv. Många fransmän kan se det som illojalt mot nationen i ett läge när situationen är kritisk och alla behöver samlas till gemensamt försvar av de franska intressena.

Vem vinner politiskt på denna händelse? Inte säkert att den främste utmanaren Francois Hollande drar det längsta strået. Vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon tar täten i ett fiktivt demonstrationståg mot de utländska kapitalintressena. I samma tåg – på visst behörigt avstånd – går regeringen men också Marine Le Pen. Vill Socialistpartiets kandidat Francois Hollande ensam men möjligen med några centerpolitiker luta sig mot Standard & Poor ´s i attacken mot Nicolas Sarkozy?