Attal och folkets tro på politiken

• januari 15, 2024
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Emmanuel Macron har inte vunnit folkets hjärta. Han har förblivit den välbärgade medelklassens president. Efter valen 2022 stod det klart att hans maktställning försvagats i jämförelse med den första mandatperioden 2017-2022. Framförallt förlorade Macrons parti Renaissance sin absoluta majoritet i nationalförsamlingen. Under det första året efter 2022 års val visade det sig väldigt tydligt genom de svårigheter han och hans premiärminister upplevde i försöken att få igenom först pensionsreformen och sedan förslaget till ny lagstiftning om migrationen. Macron utsåg därför en ny premiärminister som förhoppningsvis ska kunna väcka liv i en politiska konstellation, macronismen, som är problemtyngd.

Många politiska bedömare menar i sina analyser att en ny premiärminister hämtad bland de tyngsta namnen i regeringen inte hade fått önskad effekt. Macron har behövt stärka sin och partiets popularitet men framförallt ge möjligheter till att öka intresset hos vanliga fransmän för politiken i allmänhet. Macron är kritiserad, inte bara för sina åsikter och sin personlighet. Han uppfattas hos många som främmande för befolkningens behov; han förstår inte hur stora de ekonomiska och sociala problemen är i breda befolkningsgrupper. Framförallt finns det en växande distans mellan väljare och valda. Främlingskapet, det som marxisterna förr talade om som alienation, har vuxit. Många väljare är kritiska mot Macron men framförallt misstror de hela det politiska systemet. Det krävs därför radikalare förändringar för att minska avståndet mellan folk och elit. Detta bekymmer finns sedan många år men har ökat.

Det kan tyckas som en relativt begränsad lösning att utse Gabriel Attal till ny premiärminister och dessutom behålla de allra flesta av ministrarna i den nya regeringen. Attal har ändå ett annat tonläge. Han verkar säga saker som folk tycker utan att tveka. Han är en gammal socialist som talar öppet med konservativa värdeord. Han förefaller tydlig kring behovet av en skola som sätter ordning i första rummet. Han betonar det klassiskt franska ordet laïcité på ett sätt som ger aningar om att han inte tänker vika sig mot eventuella islamistiska positionsförflyttningar. Han kan i denna mening ansluta sig bättre till en ny, ung generation av fransmän som röstar höger och därmed kunna utmana det stora hotet, Nationell Samlings stjärnskott, den 28-årige Jordan Bardella.

Den stora frågan är förstås om Gabriel Attal klarar av att manövrera i en nationalförsamling där partiet inte har majoritet. Det finns sannolikt bara en väg att gå för att få majoritet för kommande regeringspropositioner; högerut. Det republikanska partiet känner att dess maktställning i parlamentet har ökat och frågan är hur det partiet tänker utnyttja sitt mer gynnsamma läge. Vilka motkrav kommer det att ställa för att ge regeringen sitt stöd. Någon koalition är knappast tänkbar. Det handlar mer om att hitta samarbeten i enskilda frågor. Inom det republikanska partiet finns också olika linjer. Jean-Francois Copé är öppen för att samarbeta med Attal som han har respekt för. Andra republikanska ledare som Éric Ciotti står närmare Nationell Samling och Éric Zemmours parti. Republikanerna saknar en ledare och saknar en tydlig politisk linje. Det blir också ett problem för regeringen. Den vet inte om den kan lita på Republikanerna.

Delar av befolkningen lever nu i en smekmånad med den nye premiärministern. Han är ung, snygg och verkar charmig. Men hur länge pågår en smekmånd? Inom politiken är det väl som på den mänskliga kärlekens område. Snart kommer en vardag. Macronismen lever med en rad problem vad gäller trovärdighet hos folket, brist på tydliga politiska idéer och en svår parlamentarisk sits. Räcker Attals förförelsekonster ens fram till Europavalet i juni?