Lindbom på franska

Francois Hollande lär se tillbaka på 2012 med blandade känslor. Han lyckades vinna presidentvalet i våras och det var en imponerande bedrift av en politiker som fransmännen före 2011 inte tog riktigt på allvar. Hans första åtta månader som president har däremot kantats av motgångar. Den senaste var Författningsrådets underkännande av regeringens förslag om skattesatsen på 75 procent för inkomsttagare med en årsinkomst över 1 miljon euro.

Några dagar före årsskiftet fick Hollande och hans regering en smocka rakt i ansiktet. Conseil consitutionnel (Författningsrådet) underkände regeringens förslag om att lägga en skatt på 75 procent för inkomsttagare över 1 miljon euro per år. Observera att det rör sig om en inkomstskatt och inte berör förmögenheterna. För att vara korrekt: den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro skulle beskattas med 75 procent. Problemet enligt Författningsrådet är att beskattningen i Frankrike sker per hushåll och inte per individ. Det innebär att den familj där  båda tjänar till exempel 900 000 euro per år (totalt 1.8 miljoner) slipper den höga marginalskatten medan ett par där den ena till exempel tjänar 1.1 miljon euro och den andra 0 blir taxerad (75 procent av 100 000 euro).

Det är i ock för sig för en svensk märkligt att sambeskattningen fortfarande gäller i Frankrike men ännu märkligare att regeringen inte tänkt efter innan den la fram förslaget. Politiska bedömare menar att förslaget snickrades ihop mycket snabbt i februari förra året, mitt under valkampanjen, när vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon började klättra i opinionsmätningarna. Hollande behövde ett politiskt utspel av vänsterkaraktär för att övertyga marginalväljare mellan honom och Mélanchon om att Hollande var en vänsterkandidat och inte en socialliberal mittenkandidat.

Utspelet blev populärt bland stora väljargrupper och kan ha haft betydelse för valutgången. Uträkningar har visat att bara 1 500 personer i Frankrike skulle komma att beröras av reformen, främst idrottsstjärnor, några internationella artister och toppledarna inom näringslivet.Det var alltså få fransmän som kände sig hotade av förslaget för egen del.

Nu har Hollande och hans regering fått bakläxa på förslaget och ånyo visat upp en viss form av amatörism i hanteringen av politiska frågor. Gerard Déparedieu som är en av de rika fransmän som skulle beröras av reformen har redan lämnat landet för en liten by i Belgien, några kilometer efter den franska gränsen och rivit sönder sitt franska pass. Han är omåttligt populär i landet och förknippas inte med den rika överklass som kanske en hel del fransmän skulle önska en rejäl skattehöjning. Regeringen förlorar poäng dels på att vara orsaken till att Déardieu lämnar Frankrike och dels på att få underkänt rent juridiskt för sitt förslag.

Inom regeringen är förtjusningen måttlig inför hela förslaget. Nu måste regeringen komma med ett omarbetat förslag som kan accepteras av Författningsrådet. Det är möjligt att förslaget utformas så att endast de familjer där den totala inkomsten i hushållet överstiger 2 miljoner euro per år kommer att taxeras. Då blir förslaget än mer uttunnat. Det ursprungliga förslaget hade inbringat statskassan en knapp halv miljard euro. Ett reviderat förslag skulle knappast ge något tillskott alls till att minska budgetunderskottet. Det är också möjligt att Hollande och hans socialdemokratiska ministrar (högerflygeln i partiet)) som dominerar i regeringen ser till att hela förslaget begravs i tysthet.

Det viktiga för Hollande är egentligen att slippa den här typen av frågor. Han behöver visserligen göra radikala utspel ibland för att lugna en vänsteropposition som han redan har vissa problem med. Men främst måste han blidka marknaden, sina grannländer och ges förutsättningar för att i lugn och ro förbättra ekonomin i landet. Det är en svår uppgift i sig och den förenklas inte av att störas av reformer som har liten verkan i praktiken och retar upp farliga motståndare i den stora världen. Det är bara att konstatera: Manöverutrymmet för vänsterpolitik i Europa i dag är oerhört litet. Den misslyckade reformen kring de 75 procenten visar hur svårt det är att driva en verklig rättvisepolitik. Hollande liksom Blair och Schröder i Tyskland tvingas att balansera mellan en socialliberal politik och understundom göra vissa radikala retoriska utspel för att blidka den vänsteropinion som dessa politiker måste luta sig emot röstmässigt för att sitta kvar vid makten.

Sammanlagt 19 månader i rad har arbetslösheten stigit i Frankrike. I den senaste månadsmätningen – från november 2012 – är siffran uppe i drygt 3.1 miljoner. Det innebär att 10.3 procent av den franska vuxna befolkningen är öppet arbetslös.

Novembersiffran ligger hundratusen personer under rekordet från 1997. Varje månad ökar arbetslösheten med några tiotusentals personer. Om trenden håller i sig kommer Frankrike att uppnå sin historiskt sett högsta arbetslöshetssiffra inom några månader.

Tyvärr stannar inte eländet där. Ekonomer bedömer att ytterligare ett par miljoner fransmän går ofrivilligt utan arbete. En del har slutat att söka jobb och räknas inte in i statistiken. Andra går på en form av bidrag som inte är kopplad till arbetsmarknadsåtgärder eller krav på jobbsökande. Det finns dessutom en stor grupp som söker heltidsjobb men får nöja sig med att arbeta på deltid.

Frankrike vill se sig som en stark industrination. Det mesta tyder på att denna självbild alltmer liknar en illusion. Bilindustrin och stålindustrin är de senaste exemplen på branscher där produktionen krymper och företagen varslar personal. Det mesta har orsaker som inte går att kopplas till misstag hos den franska staten eller de franska företagen. Däremot finns det en konservatism i sättet att agera på arbetsmarknaden. Fack och arbetsgivare lever ofta i konflikt med varandra. Facken misstror arbetsgivarna och värnar sina medlemmars intressen, ibland mer de kortsiktiga än de långsiktiga. Regeringarna har en tendens att agera interventionistiskt mot företagen. Senast hotade den nuvarande regeringen med nationalisering av en fabrik inom stålföretaget ArcelorMittal

Frankrike vill också behålla en stark offentlig sektor med god service till medborgarna. Det är till exempel otänkbart för en fransman att hämta posten hos sin lokala skomakare för att minska personalkostnaderna för hela posthanteringen i landet. Varje liten by har sin borgmästare och sin administration. Det är lika otänkbart för fransmännen att gå med på kommunsammanslagningar för att effektivisera administrationen lokalt.

Frankrikes regeringar och folk slår vakt om jobben så till den milda grad att de förlorar dem. Det är inte hela sanningen att säga så men det finns faktiskt en del sanning i påståendet. Franska ekonomer sneglar hela tiden mot Tyskland som har en råare näringspolitik men i varje fall lyckas hålla uppe sysselsättningen betydligt bättre (för närvarande fem procent lägre arbetslöshet än i Frankrike).

Francois Hollande satsar nu på ett program för att öka näringslivets konkurrenskraft. Han och hans regering stramar också åt utgifterna i den offentliga sektorn. Det är klassisk liberal politik som kompletteras med skattehöjningar för dem som har bättre inkomster och för företagen. Balansgången mellan att gasa och bromsa är inte olik den politik som Sarkozy förde men den förefaller mer genomtänkt och mer långsiktig än vad den förre presidenten mäktade med. Om Hollande lyckas beror det mest på om konjunkturen i Europa vänder uppåt och om EU:s och andra finansiärers stöd till krisländerna i södra Europa får effekt. Men på marginalen kan Hollandes systematiska och genomtänkta plan för tillväxt påverka ekonomin i positiv riktning. Den franska presidenten vet att manöverutrymmet är minimalt. Det gäller för honom att ha tur med konjunkturen och ha förmågan att handla rätt när turen infinner sig.

”Det blev inte så illa med Francois Hollande som jag trodde. Det blev betydligt värre.” Det var förre presidenten Nicolas Sarkozys ord i en tidningsintervju i början av hösten. Vem brydde sig då. Sarkozy är dels part i målet och dels en man som slänger sig med många gånger överdrivna uttryck och påståenden. Florangeaffären, bråket kring driften av ståljätten ArcelorMittals fabrik  i den lilla staden Florange i nordöstra Frankrike,  har nu skapat farligt negativa rubriker kring Hollandes sätt att sköta politiken. Han verkar ha hamnat snett, har dragit på sig kritik från alla håll och många ifrågasätter nu hans sätt att regera.

”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev redan August Blanche. Francois Hollande och även alla hans företrädare skulle kunna säga samma sak om sin roll att vara president i Frankrike. Vissa har förstås varit bättre och lyckats skaffa sig ett gott eftermäle. Men alla presidenter lever under sin regeringstid under konstant tryck från den politiska oppositionen, alla intresseorganisationer, media och allmänheten. Francois Hollande lever nu under ett hårt tryck men frågan är också om han inte själv bär ett visst ansvar för att trycket är så hårt mot hans person och politik. Framförallt mot hans ledarstil. Florangeaffären är illa skött från regeringens sida och kritiken är stark även bland de personer och grupper som normalt stöder socialistpartiet.

Francois Hollande gick till val på att försvara arbetarna i stålfabriken i Florange. Inga jobb skulle förloras, lovade han för ett år sedan. Franska regeringar har en tradition av att intervenera kring jobben i strategiskt viktiga privata storföretag. Regeringen lyckades också för ett par veckor sedan få ett avtal till stånd med ArcelorMittals indiske ägeare och  vd Lakshmi Mittal. Problemet var att det under hösten har utvecklats en stark motsättning inom det stora finans- och arbetsmarknadsdepartementet som sitter samman i en väldig byggnad i Bercy i östra Paris. Hollandes ledarskap går ut på att kryssa sig fram till beslut mellan de olika falanger som bär upp socialistpartiet. I Bercy sitter Arnaud Montebourg som tillhör vänsterflygeln, EU-kritisk och mer av en statlig interventionist. Han är också som person ansedd som ovanligt bråkig och arrogant. En riktig maktspelare dessutom. Förhandlingarna med ArcelorMittal var hans fråga. Han är minister för landets industriella produktionsutveckling. Franska regeringar tror att det behövs en minister som styr och ställer med privata företags policy när det gäller att avskeda anställda och flytta fabriker utomlands. Jobben i industrin är en fråga där politiken i vissa lägen bör vara överordnad marknaden. En inställning som skiljer sig från den anglosaxiska eller nordiska synen.

Montebourg hotade under samtalen med Lakshmi Mittal om nationalisering av fabriken. Han mötte stort motstånd av bland andra finansminister Pierre Moscovici som tillhör högerflygeln inom partiet och av premiärminister Jean-Marc Ayrault som också kallar sig socialdemokrat. Hollande är på samma linje som Moscovici och Ayrault men vill inte skrämma bort Montebourt, bort från regeringen och ut till en öken vänsterut där till exempel Parti de gauches ledare Jean-Luc Mélanchon kan stå beredd och komma med lockande anbud om samarbete.

Hela Florangeaffären handlar mindre om regeringens avtal med ArcelorMittal och mer om hur ett avtal förvandlades från trumfkort för regeringen till en pinsamhet. Hela affären är ett exempel på hur svårt det är att hålla sams inom franska partier och regeringskoalitioner. Hollande har i denna affär inte varit tillräckligt tydlig och låtit vargarna i sin omgivning bita varandra och därmed drastiskt minska trovärdigheten för den politiska majoritetens handlande i denna symboliskt viktiga fråga.

Avtalet som nu granskas än mer kritiskt har föga trovärdighet i ögonen på arbetarna på fabriken, det politiska etablissemanget och hos allmänheten. Arbetarna på fabriken har aldrig haft förtroende för Mittal som ägare. ”En lögnare som det inte går att göra affärer med”, säger de fackliga företrädarna och har hela tiden krävt att regeringen nationaliserar fabriken och sedan säljer den till en annan, mer ansvarsfull köpare. De anställda är enligt avtalet lovade att få vara kvar på fabriken men detta löfte är ett tomt löfte, menar de flesta politiska bedömare.

Arnaud Montebourg är nu sliten i stycken inom regeringen men lever vidare som minister därför att hans politik tilltalar många vänsterväljare. Den politik som Francois Hollande driver är en uttalad mittenpolitik och missnöjet med den växer. Samtidigt vill Hollande behålla vänsterflygelns representanter inom regeringen för att inte hamna i ett öppet tvåfrontskrig, med högeroppositionen på ena sidan och en förstärkt opposition till vänster. Där finns redan  Parti de Gauche  (vänsterpartiet) och med kommunisterna.  De gröna som tillhör regeringsmajoriteten blir alltmer kritiska. Skulle också vänsterflygeln inom det egna socialistpartiet sälla sig till vänsteroppositionen hamnar Hollande i ett än besvärligare läge. Han vet det men hans kryssande mellan olika falanger inom regeringen gör inget gott intryck på ett  folk som förväntar sig att en president höjer sig över regeringen och pekar med hela handen.

Tidningen Le Monde presenterar en analys av hur medlemmarna inom UMP fördelar sig på de olika riktningar som finns inom denna partikartell. Det är uppenbart att UMP drivit hårt åt höger sedan Nicolas Sarkozy tog makten för denna kartell några år före sitt tillträde som president för nationen.

UMP består av flera riktningar, från center till en tydlig högerlinje. I valet av ny ordförande – detta val som fortfarande inte är avgjort – går det att utläsa vilka riktningar som i större eller mindre grad stöds av medlemmarna. Det visar sig också att vissa av de departement (län) som företrädesvis röstat på Francois Fillon, den mer samlande av de två kandidaterna, har en majoritet av uttalad höger bland sina medlemmar.Fillon har alltså fått mycket stöd av vissa av högerfalangens medlemmar.

Den starkaste gruppen inom UMP i detta val är La droite forte (den starka högern). Den fick majoritet i mer än var fjärde län. Denna grupp är anhängare till Jean-Francois Copé som nu med ett hundratal rösters övervikt av 160 000 röstande och med många frågetecken kring valfusk nu är ordförande i väntan på eventuellt omval. Copé talar om en höger utan komplex. La droite forte står för en hård linje i invandrarfrågor och en oförsonligare oppositionspolitik mot den socialistiska regeringen.

La droite forte har också stöd av La droite populaire som är mer lik Nationella fronten.Cirka 10 procent av länen har givit sitt majoritetsstöd åt denna riktning. Den är stark särskilt i sydöstra Frankrike, Côte d´Azur, där Nationella fronten är stark.

Jean-Pierre Raffarins humanistiska och mer centerorienterade gruppering får 18 procent och La droite sociale drygt 20 procent. De har gått tillbaka i förhållande till de mer hårdföra högergrupperingarna. La droite sociale kan sägas stå Francois Fillon nära och i någon mening ligga närmare en klassisk gaullism. Den mer ortodoxa gaullistiska grupperingen som leds av förra inrikesministern Michèle Alliot-Marie lyckas endast vinna i 12 procent av länen.

Det står utom allt tvivel att UMP drivit åt höger under de senaste åren. Francois Fillon kan verka som mer mittenorienterad men är i själva verket tvingad att göra samma resa högerut för att kunna bli ledare för dagens aktiva medlemmar. Han må tala om samling men är väl medveten om att vägen till greppet över partiapparaten går över en aggressivare ton, inte minst mot invandrare och en hårdare kriminalpolitik.

Igår hölls några fyllnadsval i Frankrike. Trots UMP:s interna problem gjorde högern framsteg i dessa val jämfört med de ordinarie valen i våras. Däremot har Fillon och Copé tappat oerhört i opinionen efter kaoset kring ordförandevalet. De har tappat 18 procent var i popularitet och kan ha spelat bort sina möjligheter att i ett eventuellt omval bli segrare. Det kan till och med leda till att ingen av dessa två kommer ifråga som högerns presidentkandidat 2017. Nu finns det yngre förmågor som trampar i manegen och vill fram.