Lindbom på franska

Sophie Primas är talesperson för den nuvarande regeringen som leds av François Bayrou. Hon är republikan i en regering som består av flera partier i en form av center-högerallians. Hon är alltså en högst tillförlitlig person som förväntas uttala sig å regeringens vägnar. Häromveckan förklarade hon i ett officiellt uttalande att det som kallas macronismen går mot sin död. Hon menade förstås att denna politiska riktning inte överlever sin skapare, Emmanuel Macron.

Uttalandet var i sig inte kontroversiellt men kommet ur regeringens talespersons mun var det ändå anmärkningsvärt. Det har självfallet lett till många kommentarer både bland politiker och kommentatorer. En del har upprörts över lämpligheten från hennes sida att uttala orden men ingen har egentligen kunnat motsäga henne. För de flesta innebar president Macrons upplösning av nationalförsamlingen förra sommaren det avgörande hugget mot hans eget politiska projekt. Alla kunde se hur även hans egna stödtrupper svek honom i den mån han inte redan svikit dem. Inte ens ledarna för partiet Renaissance står längre vid hans sida. Frontfigurer i hans parti som Gabriel Attal och Gérald Darmanin är starkt engagerade i att söka efterträda honom som president i nationen 2027 och finner ingen anledning att stödja sig på honom i valkampen. Macron är numera ett sänke för alla som drömmer om en framtida topposition i fransk politik.

Emmanuel Macron lanserade ett politiskt projekt som var hans eget och bar hans namn. Det ursprungliga namnet En Marche! lånade initialerna från hans eget namn. Projektet var inte bara toppstyrt. Det var även innehållsligt skapat i hans hjärna. Hans idéer var partiets.

Det visade sig att En Marche! och nuvarande Renaissance saknade den klarhet som många hoppats på. Hans berömda ord ”varken vänster eller höger” och ”på samma gång” förlorade snart sin strålglans när väljare upptäckte att uttrycken stod för ombytlighet och otydlighet. Bakom en yta av intellektuell briljans och retorisk förmåga fanns ingen substans som bestod. En del misstrodde honom omedelbart. Det gällde den yttersta vänstern och den yttersta högern. I dag har denna misstro spritt sig till praktiskt taget hela befolkningen. En mindre del av den, den urbana välutbildade och välbeställda medelklassen, kan fortfarande förlika sig med honom. Hans frihandelsorienterade syn på ekonomi, hans öppenhet för start up-företag och konkurrensutsättning av näringslivet tilltalar liksom en viss grad av progressiv samhällssyn som storstadsmänniskor uppskattar. Även i det senare fallet är han inte så pålitlig. Det finns konservativa, återhållsamma drag i hans syn på mänskliga relationer, kön och andra i dag relevanta frågor bland väljare i den övre medelklassen.

Sophie Primas är inte populär i Elyséepalatset efter sitt uttalande om macronismens förestående död men alla vet att det förhåller sig på det sättet. Den som efterträder Macron som nationens president kommer inte att hänvisa till honom som ledare och föregångare oavsett politisk inriktning. Ingen vill framstå som ”varken höger eller vänster” eller ”på samma gång”. Tio år av macronism har inte byggt en solid grund för framtiden. Nästa president måste gå vidare med ett annat projekt och ett annat tilltal.

Det råder ingen tvekan om att islamismen är ett växande problem i Frankrike. Det gäller alltså inte alla muslimer som invandrat till landet sedan början av 1960-talet. Det handlar om de grupper som antingen medvetet tagit sig in i landet för att förändra dess kultur eller de individer som i landet  radikaliserats med eller utan franskt medborgarskap. En rapport som häromdagen lämnades till inrikesdepartementet har nu fått president Macron att samla några av sina främsta ministrar för konsultation och vidare åtgärder. I varje fall är medvetenheten stor i regeringen om att läget med åren utvecklats i allt mer bekymmersam riktning.

Muslimska brödraskapet har en stark position i Frankrike och ligger enligt rapporten bakom en utveckling som gjort allt fler muslimska moskéer och andra föreningar i allt fler delar av landet till centra för en islamism. Här sker utbildning av barn i idéer som kan beskrivas som en radikal form av islam. Här sker en radikalisering av muslimer på olika sätt mot en separatism gentemot det franska samhället. Det sker genom att fler kvinnor bär slöja, att sharialagar betraktas och ska betraktas som en alternativ och bättre form av lagstiftning. Det är också uppenbart att utländska pengar slussas till dessa centra för radikal islam. Rapporten tar också upp hur det sker påverkan från de muslimska centra in i det franska civilsamhället.

Gängkriminaliteten är stor i Frankrike som i Sverige och den nuvarande regeringen försöker med olika medel att bekämpa den, inte minst den växande narkotikabrottsligheten. Det finns alltså två sidor av problemet med vissa delar av den muslimska kommuniteten; gängbrottsligheten och den samhällspåverkan som Muslimska brödraskapet verkar för. Denna rapport kopplar inte ihop dessa två sidor. Snarare är mina iakttagelser från några år tillbaka i tiden att Muslimska brödraskapet och den samlade politiskt-religiösa delen av den muslimska kommuniteten i landet försöker att hindra muslimska ungdomar från brottets väg. För många icke-muslimska fransmän blir det ofta väl enkelt men i någon mening begripligt att de så kallade två invandrarproblemen – islamismen och delar av den organiserade brottsligheten –  förs samman till ett problem: muslimerna.

President Macron kommer att låta publicera rapporten och därmed ge möjlighet till en öppen samhällsdebatt om islamismen och dess utbredning i landet. Detta är naturligtvis laddat också i Frankrike. Många vill att de här frågorna inte blir föremål för alltför stor uppmärksamhet. Delar av vänstern har ju dessutom intresse av att inte stöta sig med den muslimska delen av väljarna. Många fransmän med bakgrund i till exempel Nordafrika har inget till övers för islamism men känner ändå att alltför stor debatt och hårda politiska förslag skapar en ökad främlingsfientlighet. Det finns också stora grupper i det franska samhället som starkt ogillar att befolkningen beskrivs i termer av olika etniska grupper och av skilda synsätt på religion.

Det kommer att bli en stark och förmodligen het debatt framöver i denna fråga, särskilt mellan vänster och höger. Invektiven kommer att hagla från bägge håll. Uppenbarligen kommer delar av mitten i fransk politik att gå längre med lagförslag för att stävja de hot om islamism som rapporten pekar på. Högern med sin nye ledare Bruno Retailleau, tillika inrikesminister, kommer att initiera långtgående lagförslag och ytterhögern kommer att stödja dessa förslag.

Politiker och opinionsbildare i Sverige borde följa denna debatt i Frankrike med stor uppmärksamhet. I vårt land har vi uppehållit oss vid de organiserade kriminella nätverken och på senare tid också gängens intrång i svensk offentlighet. Frågan borde nog ställas i vilken utsträckning som islamismen kan komma att göra fler insteg i vårt land och vilka ytterligare uttryckssätt den kommer att ta sig under de kommande åren. Det kan ju vara bra att inte alltid säga: ”Vi såg det inte komma och vi var kanske lite naiva.” Det kan möjligen vara en fördel att förekomma en del hot som kan riktas mot vårt samhälle. SÄPO i all ära men ett fungerande civiliserat samhället behöver också ha ett insiktsfullt medborgarsamtal som även kritiskt blickar in i framtiden.

Igår genomförde Republikanerna ett medlemsval där cirka 100 000 personer lagt sin röst för att utse ordförande i partiet och den som sannolikt kommer att bli partiets officiella kandidat i val till president för nationen. Det valet sker i maj 2027 om inte president Macron väljer att utlysa det tidigare. Bruno Retailleau segrade stort i det interna valet över sin motståndare Laurent Wauquiez, med procentsiffrorna 74,3 mot 25,7.

Republikanerna har flyttat sig tydligt högerut under de senaste åren. Detta är en följd av en allmän högervridning i fransk politik. Marine Le Pen och Jordan Bardella och deras parti Nationell Samling har stärkt positionen och det råder trots starka motkrafter på vänsterkanten ingen tvekan om att högern och ytterhögern är starkare än vänstern.

Båda kandidaterna i internvalet hos Republikanerna öppnar för en enad höger som också kan innefatta enskilda politiker eller möjligen även partier som hittills varit stängda för aktivt inflytande på regeringspolitiken. Begreppet högerextremism används fortfarande inom hela vänstern och hos många som står Macron nära, inkluderat honom själv. Samma begrepp används fortfarande av journalister i de stora kanalerna. Det kommer sannolikt att bli svårt för neutrala kommentatorer av politik att fortsättningsvis använda det begreppet. Retailleaus seger i gårdagens interna val inom Republikanerna öppnar för en ny situation.

Bruno Retailleau siktar på att bli presidentkandidat 2027 och en del menar att han också har en chans att faktiskt väljas till Macrons efterträdare. Utifrån sett framstår  det ändå som mindre troligt sett till läget i dag. Nationell Samling kommer att utse en egen presidentkandidat – Marine Le Pen eller Jordan Bardella – och bakom sig har denna kandidat en tredjedel av väljarkåren. Retailleau har i utgångsläget knappt mer än 7-8 procent även om hans allmänna popularitet har stigit kraftigt på senare tid. Han sitter sedan i höstas i regeringen som inrikesminister och har fått stöd och positiva kommentarer från delar av mitten och i princip hela högern. Det gäller inte minst i väljarkåren i stort. Retailleau måste alltså bli så trovärdig hos väljarna till höger om sitt parti att han ställs i en andra valomgång (dit bara två kandidater når) mot en vänsterkandidat. Det är verkligen enklare sagt än gjort.

Det finns ett annat alternativ. Bruno Retailleau och hans parti Republikanerna ingår en allians med något eller några av partierna till höger om sig men utan att göra anspråk på presidentposten. Retailleau kan gå fram som självständig presidentkandidat i första valomgången 2027 men i utbyte mot till exempel premiärministerposten ansluta sig till en allians med Marine Le Pen eller Jordan Bardella i en andra valomgång. Så skedde 2022 med Nicolas Dupont-Aignan, ledare för ett mindre parti på yttersta högerkanten. Han blev efter första valomgången erbjuden premiärministerposten om Marine Le Pen skulle vinna valet mot Emmanuel Macron vilket alltså inte skedde. Det är förstås ett möjligt scenario men också ett långt steg att ta för Republikanerna, arvtagare till General de Gaulles så kallade gaullistparti som alltid stått i stark kontrast till den tidens högerextrema rörelse, Nationella Fronten under Jean-Marie Le Pens ledning. Med tiden suddas all historia ut men frågan är om detta steg till en total allians mellan två rivaliserande rörelser kan ske redan i dag.

Igår kväll uppträdde Frankrikes president, Emmanuel Macron, i tv-kanalen tf 1 för att svara på frågor om sin politik och om framtiden för nationen. Upplägget var annorlunda. Två journalister från tv-bolaget kompletterades med personer från civilsamhället. Bland annat ställdes Macron inför det stora, vänsterradikala fackförbundet CGT:s ledare för att bland annat svara på frågor om socialisering av företag. En känd borgmästare i Sydfrankrike med tidigare koppling till Nationell Samling ställde frågor om migration och kriminalitet. Upplägget var inte dåligt men programtiden alltför lång, över tre timmar, med en president som egentligen inte kunde svara konkret på några frågor. Hans förlorade maktställning efter förlusten i valet till nationalförsamlingen förra sommaren har inte återupprättats.

Den stora frågan som hängde i luften under hela programtiden handlade om genomförande av folkomröstningar. Det är en viktig del av den femte republikens konstitution och användes särskilt av president Charles de Gaulle. Macron har påstått sig vara öppen för detta instrument för direkta beslut av folket i konkreta sakfrågor. Samtidigt har han som hans företrädare på senare år tvekat. I år fanns verkligen ett läge för honom att ta initiativet i inrikespolitiska frågor där han förlorat makt och dessutom har en regering som mer eller mindre drabbats av handlingsförlamning på grund av hotet om misstroendevotum. Han gav dock inga klara besked. Han lät förstå att frågan om dödshjälp skulle kunna vara en fråga som kunde avhandlas i en folkomröstning liksom pensionsfrågan. Ändå tvekade han.

Politiska kommentatorer är överlag kritiska över presidentens framträdande igår kväll. Han får motta vissa uppmuntrande ord om sin förmåga att resonera kring politiska frågor. Det verkar dock som om kommentatorerna i det avseendet jämför honom med företrädaren François Hollande som brukar kallas för kommentatorn av fransk politik trots att hans roll som president varit att genomföra en viss politik.

Kritiken mot Macron handlar i hög grad om den maktlöshet han hamnat i efter upplösningen och valet till nationalförsamlingen sommaren 2024. Han signalerar viss kritik mot den handlingsförlamning som premiärminister François Bayrou befinner sig i men tar inte heller steget mot att avsätta honom. Hans resonemang kring inrikespolitiska frågor blir allmänna. Han kan inte och lyckas inte visa med hela handen vart han vill föra Frankrike. Denna kväll med franska folket vid tv-apparaterna blev en ny uppvisning i Macrons oförmåga att ge besked. Nu har han mindre än två år kvar av sin mandatperiod och medborgarna undrar om dessa två år ska genomlidas med en maktlös president. Det saknas inte frågor att behandla inrikespolitiskt men besluten kommer inte. Till och med voteringen om 2025 års budget togs först i början av detta år.

Utrikespolitiskt agerar Macron på ett betydligt tydligare sätt. Där har han ett annat manöverutrymme. Kanske kan han visa kraft och förmåga i relationen till kriget i Ukraina. Kanske kan han visa ledarskap inom EU tillsammans med den nye tyske förbundskanslern. Franska väljarna värderar dock i dag sin president i första hand utifrån dennes insatser kring de interna vardagsfrågorna. De ekonomiska villkoren, pensionerna och brottsligheten. Kring dessa frågor la han igår kväll ut texten mångordigt och ofta bländande. Men vad blir resultatet?

Darius Rochebin är en mycket respekterad programledare för den franska nyhetskanalen LCI med en mittenorienterad och relativt Macronvänlig profil. Han gör varje kväll långa intervjuer med framstående politiker. Igår kväll fanns en av de nya stjärnskotten, Sarah Knafo i studion. Intervjun gav en bild av en delvis ny situation i fransk politik där delar av högern och ytterhögern kan komma att förenas inför det förväntade presidentvalet 2027.

Sarah Knafo är en av två ledare för Reconquête. Den andra ledaren för detta parti är Éric Zemmour och det ska tilläggas att de båda också lever tillsammans. Knafo är betydligt yngre än Zemmour, 32 år medan hennes sambo är 67. Det råder inget tvivel om att Knafo under det senaste året stigit fram som inofficiell ledare för detta lilla parti som hittills inte på allvar lyckats utmana  Nationell Samling som största parti utanför de traditionella partierna och rörelserna i landet.

Sarah Knafo är något av en politisk rock star. Hon hanterar media på ett skickligt sätt och finner nu också stöd från oväntat håll. Det har varit omöjligt för något av partierna längst ut på högerkanten att skapa allians för en form av bred högerallians. En av Republikanernas presumtiva presidentkandidater, Laurent Wauquiez, har nu i väldigt positiva ordalag lyft fram Knafo och hans beröm citerades i Rochebins utfrågning igår kväll. Wauquiez ger henne komplimanger för hennes allmänna duglighet men också för hennes uttalanden i frågor som rör ekonomin, lag och ordning och migration. ”Jag tror på samling av alla fransmän som delar högerns värderingar”, säger han.

Uttalandet är närmast uppseendeväckande därför att det öppnar för en höger som sträcker sig långt utanför den traditionella linje som hyllats av det parti och de partiföreträdare som har rötterna i gaullismen, det vill säga tagit ställning för General de Gaulle mot nazistkollaboratörerna från andra världskriget. Nu hoppas Wauquiez att de väljare som röstat på Zemmour i 2022 års presidentval, cirka 7 procent, nu ansluter sig till honom. Han gör det också i övertygelsen om att det runnit så mycket vatten i migrationsfrågan att det inte längre är riskabelt för en traditionell moderat högerpolitiker att inbjuda Reconquêtes ledare och väljare till sitt lag.

Sarah Knafo avvisade inte Wauquiez´ invit i intervjun igår kväll men höll sig förstås lite diskret avvaktande. Hon och Éric Zemmour har länge talat om en högerallians med konservativa inom Republikanerna. Wauquiez´uttalande stör alltså inte deras strategi. Det finns också en annan aspekt på detta. Marine Le Pen och Jordan Bardella har allt tydligare markerat att deras parti inte är ett högerparti. De har särskilt sedan dottern Marine tog över partiet 2011 orienterat sig mot ett folkligt – många kallar det populistiskt – parti med starka drag av vänster. Sprickan mellan Reconquête och Nationell Samling syns bred för alla som ärligt betraktar det politiska landskapet i Frankrike. Nationell Samling är invandringsfientligt och har många förslag som delas av såväl Republikanerna som av Reconquête. Skälen för invandrarmotståndet är ändå delvis olika. De senare betonar mer försvaret av de västerländska och kristna värderingarna. Framförallt skiljer sig synen mellan partierna i frågor om ekonomi. Nationell Samling försvarar staten och en ekonomisk politik som överensstämmer med med den radikala vänstern. Ett exempel på detta är pensionsfrågan där Det Okuvade Frankrike och Nationell Samling intar samma linje.

Nationell Samling är i dag ett parti som står på egna ben och förmodligen räknar med att på egen hand nå en andra avgörande valomgång i nästa presidentval, det vill säga bli en av två kandidater som gör upp om presidentposten. I ett sådant läge behöver Marine Le Pen eller Jordan Bardella Reconquêtes väljare och en del av dem som röstat på Republikanernas kandidat i första valomgången för att ta hem segern om motståndaren är en center- eller vänsterkandidat. Nationell Samling seglar sannolikt i väg som en egen kraft i fransk politik utan att behöva definiera sig som höger. Laurent Wauquiez däremot behöver Reconquêtes väljare och stora delar av missnöjda Macronväljare för att bli vald till president. Han måste framförallt lyfta fram de frågor som en majoritet av fransmännen anser viktiga i nästa val. Migrationsfrågan och kriminaliteten är sådana frågor där det finns möjligheter för honom att få ett brett folkligt stöd. Och i sådana frågor kan Sarah Knafo vara ett tillskott och inte ett sänke för honom.