Lindbom på franska

Den politiska krisen i Frankrike fördjupas. I dag på förmiddagen meddelade premiärminister Sébastien Lecournu att han lämnat in sin avskedsansökan till president Macron. Den senare beviljade denna ansökan. Lecournu fick uppdraget den 9 september. Han presenterade sin regering igår kväll. Bara två timmar senare förklarade inrikesministern Bruno Retailleau att han tvekade att ta sitt uppdrag. Efter nattligt samtal med presidenten meddelade alltså Lecournu klockan 10.15 i dag att han ger upp sina försök att ens nå fram till att officiellt presentera sin regering – vilket skulle skett i eftermiddag – eller lägga fram en regeringsförklaring som var planerad att ske inför nationalförsamlingen i morgon tisdag.

Det som händer nu i Frankrike är inget annat än en politisk kris som närmar sig en konstitutionell kris. Det är uppenbart att den femte republiken inte med sina lagar förmår klara en situation där nationalförsamlingen är så splittrat, där oviljan hos partierna att kompromissa är utbredd och där presidenten inte heller vill frångå sina ambitioner att styra med en regering som delar hans åsikter men är hopplöst minoritär.

Alla väntar nu på fortsättningen. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike förbereder att på konstitutionell väg avsätta presidenten. Övriga vänstern och Nationell Samling vill tvinga fram ett nyval till nationalförsamlingen. Även delar av Macrons mittenblock börjar överväga nyval.

Macron vill helst sitta kvar och styra med en regering på mittengrund men det förefaller nu helt omöjligt. De närmaste dagarna får vi sannolikt veta vad han tänker göra. Alla räknar med att han håller ett tal till nationen, kanske redan ikväll. Han är minst sagt trängd mot väggen. Hans manöverutrymme har minskat steg för steg sedan han utlyste nyval till nationalförsamlingen förra sommaren men nu accelererar krisen. Jag återkommer med nya blogginlägg när situationen förändras.

Sebastian Lecornu heter den nya premiärministern. Frågan är om du, kära läsare, ens behöver lära dig hans namn. Risken finns att han tvingas avgå inom kort. Han blir utröstad av en majoritet i nationalförsamlingen förr eller senare men antagligen förr… Samtidigt sitter han i sitt premiärministerpalats Matignon och skruva på sitt budgetförslag i en riktning som ska gynna de partier som annars kommer att fälla honom och hans regering.

Lecornu är president Macrons favorit och har länge stått på tur att bli premiärminister. Nu har presidenten av taktiska skäl tvingats att välja andra personer före honom men denna gång fick Lecournu chansen. Hur skulle han kunna lösa den parlamentariska krisen som Michel Barnier och François Bayrou misslyckats med? Kanske genom att gå Socialistpartiet till mötes och sockra  företrädaren Bayrous åtstramningspaket som hade ambitionen att tydligt minska budgetunderskottet och statsskulden.

Läget i fransk politik visar att en svag regering inte rår på partiernas taktiska överväganden. Det har Barnier och Bayrou fått erfara. Det verkar inte heller hjälpa med de försök till anpassning som Lecournu nu söker sig till. Enligt Pierre Moscovici, högsta chefen för den franska motsvarigheten till Riksrevisionen,är Lecournus förslag som det sipprat ut i media mer slösaktigt än hans föregångares. Det kommer att ta längre tid innan underskottet återställs till tre procent. Nu verkade inte Moscovici särskilt bekymrad över detta. Det säger något om den franska politiska och administrativa lednings inställning till underskott i statens finanser.

På tisdag i nästa vecka talar Lecournu till nationalförsamlingens ledamöter. Då får vi veta, hoppas vi, vilka som ingår i den nya regeringen och hur budgeten presenteras för parlamentet. I dagarna pågår nu ett tjuv- och rackarspel mellan partierna och regeringen. Premiärministern har lovat att inte använda sig av paragrafen 39:3 för att trumfa igenom budgeten i nationalförsamlingen utan omröstning. Men han vet att det automatiskt leder till att något eller några partier – i första hand vänsterpartiet Det okuvade Frankrike – begär misstroendeomröstning. I dagsläget är det osäkert hur en sådan omröstning slutar. Lecournu försöker blidka socialisterna och kan möjligen på det sättet hindra dem från att fälla regeringen. Han hoppas genom att försvaga budgetsaneringen få med sig detta parti. Om han dessutom med liknande sockrade förslag kan hindra Nationell Samling från att rösta bort honom är mycket vunnet. Han får sitta kvar men dessvärre utan att ha bidragit till att sanera ekonomin. Långivarna lär inte bli nådiga och risken ökar att Frankrike får ännu högre underskott och dessutom tvingas betala ännu högre ränta i framtiden.

Avgörande är om oppositionen till höger och vänster tror sig vinna eller förlora på en ytterligare regeringskris. Inget annat än detta ligger i vågskålen. Tanken på en kompromiss över partigränserna är nästan aldrig aktuell i Frankrike. Med känt resultat!

Ibland har Frankrike kallats för mittens rike. Det har syftat på landet som ligger mitt i Västeuropa och med en självbild som ofta varit megalomanisk. I Frankrike har det talats mycket om landets universalistiska idéer, sprungna ur 1700-talets upplysningstid. Det har varit en självklarhet för dess invånare att den moderna världen i väst har sitt ursprung i Frankrike och odlas bäst i det landet.

Ingenting är dock beständigt. Det mesta i västvärlden håller på att krackelera och det går fort. Starka högervindar blåser överallt i Europa. Tydliga tecken pekar i riktning mot maktskiften som är betydligt mer avgörande än den maktväxling mellan moderat höger och moderat vänster som skett sedan andra världskriget. Italien har fallit. Vi väntar på utgången av kommande val i Storbritannien och Tyskland. Och i Frankrike…

President Macron är en stark försvarare av den politiska åskådning som vi känner så väl i Västeuropa. En form av progressiv åskådning som innefattar reglerad marknadsekonomi kombinerad med frihandel och globalisering. Ett försvar av mänskliga rättigheter med rötterna i upplysningstiden parad med en idealistisk syn på människans godhet och förmåga till att bygga goda samhällen i demokratisk anda. En vision av en ständigt pågående  form av materiellt och kulturellt framsteg och en obändig tro på att  minska de sociala klyftorna mellan människorna.

Trots visionerna är mittens politiker i Frankrike i dag elitens och de välbeställdas företrädare. Det är svårt, inte ens möjligt för Macrons parti Renaissance att framstå som folkligt. Arbetarklassen och den ekonomiskt svagare delen av medelklassen är direkt fientligt inställda till den nuvarande presidenten och hans stödpartier.  Stora invandrargrupper som lever fattigt eller är inordnade i en grå eller svart ekonomi står främmande inför de politiker som styr landet.

Oppositionen till vänster har ett stöd enligt opinionsmätningar på cirka 25 procent. Nationell Samling och andra partier på den högerkanten samlar minst 40 procent. Macron insisterar ändå på att varje ny premiärminister som han utser efter misstroendevotum i nationalförsamlingen bör tas ur de egna leden.

Dessa val av premiärministrar kan förklaras med att Macron inte vill släppa ifrån sig makt. Samtidigt är han och företrädarna för det etablerade Frankrike övertygade om att de partier som majoriteten av väljarna föredrar vore en katastrof för landet. Vänstern skulle innebära en väg mot ekonomisk bankrutt trots att Macron under sina åtta år har ökat underskottet mer än tidigare under 2000-talet och nu når upp till 3 300 miljarder euro och att låneinstituten börjar misstro de franska regeringarnas förmåga att hantera den ekonomiska krisen. Marine Le Pen vid makten skulle leda till en moralisk bankrutt; etniska och sociala konflikter till följd av en orättvis och fascistoid migrationspolitik. Ändå har Macron steg för steg genom sina regeringar skärpt invandringslagarna och ökat repressionen på en rad områden. Polisens befogenheter har ökat.

Macron och hans politiska och administrativa omgivning i Paris må anpassa sig till oppositionens ökade krav på förändring. Delvis beror det på att utrymmet för mittenpolitik minskat efter utslaget i det senaste valet till nationalförsamlingen 2024. Republikanerna som drivit alltmer åt höger sitter dessutom numera i de olika regeringarna och skärper främst de lagar som ska hindra ökad invandring och ökad brottslighet. Väljarna har i hög grad övergivit mittens progressiva politiska synsätt. Detta innebär sannolikt ett sammanbrott för den åskådning som burit Frankrike från krigsslutet till i dag. Det blir alltmer osannolikt att näste president i landet blir en politiker med Macrons grundläggande värderingar. Kanske kan det bli någon från den radikala vänstern men troligare en högerpolitiker, en republikan eller någon från Nationell Samling. Det innebär inte att landet förenas  som en nation och kan se fram mot ljusare tider. Det innebär att konflikterna består men antar andra former.

Det råder en gammal konflikt mellan juridik och politik i Frankrike. Den visar sig öppet när nu landets förre president Nicolas Sarkozy i den lägre rättsinstansen igår dömdes till fem års fängelse för inblandning i den affär som rör Sarkozy och hans eventuellt kriminella förehavanden med Libyens förre ledare Muammar Khadaffi. Affären gäller misstänkt ekonomiskt stöd från den libyske ledaren till Sarkozy inför hans presidentvalskampanj 2007 i utbyte mot att Sarkozy skulle hjälpa honom i att få en starkare position på den världspolitiska scenen.

Denna affär är svår att bena ut för en utomstående. Det visar också den stora debatt som igår kväll utbröt i alla franska medier. Föga förvånansvärt öppnade domstolens beslut för hätska ordväxlingar mellan företrädare för vänstern respektive högern. Vänstern konstaterade, inte sällan med förtjusning och med ironiska kommentarer, att Sarkozy nu får smaka på den rättsordning som gäller i Frankrike. Alla är lika inför lagen, konstaterade bland andra De grönas ledare Marine Tondelier. Vänstern har också i sina kommentarer lyft det faktum att parlamentet för några år sedan ändrat lagstiftningen. Den har riktat in sig på att skärpa straffen för det som skulle kunna innebära hårdare tag mot gängbrottsligheten genom att frihetsberöva dömda innan de har tillfälle att överklaga en dom. Det som gäller för andra brottslingar måste också gälla för en brottsling som Sarkozy, även om han varit nationens president.

Högern, och inte minst företrädare för Sarkozys eget parti, upprörs över främst två perspektiv kring beslutet. Dels menar de att det är upprörande att frihetsberöva Sarkozy innan han får möjligheten att överklaga domen. Domen är nämligen utformad så att expresidenten sannolikt redan om några veckor placeras i fängelse och att processen med ett överklagande först därefter kommer att kunna genomföras.

Försvararna av Sarkozy bland politiker och jurister i den debatt som nu startat med full kraft menar att också själva domen är märklig. I rättens utlåtande konstateras att vissa åtalspunkter inte ligger till grund för beslutet; frågan om korruption och om att ha skaffat sig ekonomiska fördelar. Det har inte gått att bevisa att Sarkozy tagit emot pengar, varken för partiets valrörelse eller för egen personlig del.

Rätten bygger sitt beslut på att Sarkozy haft samröre med brottslingar som agerat i denna affär. Sarkozy kan inte rimligen varit okunnig om detta faktum och det ligger till grund för domen om fem års fängelse. (association de malfaiteurs). Försvararna av Sarkozy i debatten menar att detta orimligen kan leda till en så sträng dom. För andra är det en rimlig tolkning av lagen.

Franska juridiska processer som rör höga politiker har en tendens att utvecklas från stränga till mer lindriga straff. Det är inte säkert att Sarkozy verkligen kommer att krypa in i en fängelsecell redan i mitten av oktober. Nu kommer hans advokater att agera. Det kommer att ske förhandlingar som kan förvandla straffet i ett överklagande till kortare tid och kanske inskränka sig till att expresidenten under en period får bära elektronisk fotboja. Hans relativt höga ålder – 70 år –  kan också leda till strafflindring.

Det finns en ytterligare aspekt på händelsen. Den har lyfts av flera betydande politiska analytiker som Jérôme Jaffré och Henri Guaino. De konstaterar att det råder en form av maktkamp mellan juridiken och politiken och att denna maktkamp på allvar kan hota det franska samhället; den franska republiken som man säger i Frankrike. Juridiken har, menar särskilt Guaino, skaffat sig en form av övertag i beskrivningen av formerna för rättsstaten. Och Jaffré konstaterar att politikerna redan har ett historiskt lågt stöd bland medborgarna och att detta ytterligare kan urholka tron på demokratin.

Vänstern svarar att förtroendet för politikerna bara kan höjas om deras moraliska leverne förbättras. Vänstern kan också luta sig mot det enkla faktum att det på senare tid främst är högerpolitiker som dömts. Förre premiärministern och senare Republikanernas presidentkandidat François Fillon använde skattemedel för att betala sin hustru för jobb som hon inte utförde. Marine Le Pen lät använda offentliga medel avsedda för arbetet i EU-parlamentet till partiet på nationell nivå. Och nu den tidigare högerpresidenten Nicolas Sarkozy med sina olika affärer kring relationen till Khadaffi. Den ende vänsterpolitiker som håller en låg nivå i kritiken av dessa typer av brott är Jean-Luc Mélenchon som själv inom en snar framtid kan dömas. Han är misstänkt för likartat brott som Marine Le Pen i en första instans redan dömts för.

Igår talade den franske presidenten Emmanuel Macron inför FN:s generalförsamling och deklarerade att även Frankrike nu erkänner en palestinsk stat. Ett antal västländer erkänner  samtidigt Palestina och nu gäller detta ställningstagande närmare 160 av 193 länder inom FN.

Macron ser erkännandet som en väg för att nå en tvåstatslösning och att det inte ska uppfattas som ett ifrågasättande av staten Israel.

I Frankrike finns ett starkt stöd för ett erkännande av Palestina, särskilt inom vänstern. Hittills har 84 kommuner hissat den palestinska flaggan utanför sina officiella byggnader. Det rör sig uteslutande om kommuner med vänsterstyre. Politiker och kommentatorer från höger har däremot ifrågasatt detta som en partisk aktion.

Borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo, har i ett uttalande hyllat Macrons beslut men också låtit lägga upp en bild på både en palestinsk och israelisk flagga på Eiffeltornets fasad och med en fredsduva i mitten. Ledaren för Det okuvade Frankrike, Jean-Luc Mélenchon, gick omedelbart till attack mot denna symbolhandling från Hidalgos sida. Han menar att det faktum att Paris socialistiska borgmästare likställer Israel och Palestina på Eifeltornets fasad är ett uttryck för att bagatellisera det som Mélenchon menar är Israels folkmord i Gaza.

Frankrike anses ha det största antalet muslimska och judiska kommuniteterna i Europa och spänningen är därför hög kring vad som nu utspelas i Gaza och kring Macrons erkännande av en palestinsk stat. För många judar innebär Macrons beslut ett än starkare hot mot deras personliga säkerhet. Som till exempel Julien Dray, tidigare ledamot för Socialistpartiet i nationalförsamlingen, uttryckt det. Han menar att det är omöjligt att i dag i Frankrike skilja mellan jude och israel. Han ser det därför också som omöjligt att som jude föra nyanserade och kritiska resonemang kring Benjamin Netanyahus politik. Han väljer själv att som en offentlig person behålla sina uppfattningar kring den israeliska utrikespolitiken.

För många fransmän är tidpunkten för erkännandet av den palestinska staten illa vald. När 84 kommuner hissar den palestinska flaggan – och inga andra flaggor – vid sina kommunhus ger det onekligen signaler som lätt kan tolkas på annat sätt än som ett stöd för en tvåstatslösning.