Lindbom på franska

Den socialistiska regeringen har i sommar genomfört samma typ av utvisning av romer ur landet som President Sarkozy och hans regering gjort regelmässigt under sina år vid makten. Historien upprepar sig och det visar hur svårt det är att vara öppen, tolerant och human i ett samhälle där misstänksamheten och konflikterna etniska grupper emellan råder. Dessutom har ett besvärligt upplopp skett  igen i en förort till staden Amiens, sju mil norr om Paris.

Francois Hollandes socialistiska regering har en annan agenda än den som leddes av Premiärminister Lionel Jospin för tio-femton år sedan. Då trodde socialisterna på sociala reformer och utbildning för att lösa de spända konflikterna mellan invandrade fransmän och franskfödda. Sommarens konflikter kring romerna och upploppet i norra förorten till Amiens visar detta på ett tydligt sätt. Borgmästaren i Amiens satt häromdagen i fransk teve och erkände öppet att han förändrats under sina år som kommunpolitiker i denna stad. Han tror i dag mer på repression än på utbildning. Den nya inrikesministern Manuel Valls, själv borgmästare i en problemfylld förort, Evry, talar ett tuffare språk. Han distanserar sig verbalt från sin företrädare, den ökände Claude Guéant, men frågan är om skillnaderna i sak är särskilt stora.

I alla händelser lär den  nya regeringen ha folkligt stöd. Det vilar i dag en känsla av hopplöshet över de etniska konflikterna och över förortsfrågorna i Frankrike. Det kommer heller inte att hända något radikalt om inte inställningen i stort till integration i landet förändrats. Det måste komma till en mental omställning bland människor. Alla måste hjälpa till i försöken att välkomna invandrarna, öppna för verkliga utbildnings- och arbetsmöjligheter för alla. Den segregerande mentaliteten måste brytas. Det räcker inte att politiker lokalt och vissa frivilliga gör insatser i varje enskilt förort. Frankrike lider av ett nationellt problem i att helt enkelt inte vara tillräckligt jämlikt.

Borgmästaren i Amiens konstaterade i samma teveprogram att inget hänt i hans stad på tjugo år. Samma frustration hos de människor som lever i den utsatta förorten, samma utanförskap och fortsatta utbrott av våld. Han och andra har säkert gjort otroliga insatser för att bryta denna situation. Men i ett land där majoriteten förespråkar fler poliser och inlåsning av människorna i deras miljöer kommer ingen förbättring till stånd.

I dag är rädslan stor hos majoriteten av fransmän. En rädsla för att konfronteras med de sociala sår som finns på samhällskroppen. En rädsla för att själv bli utsatt för våld. En rädsla som för närvarande lindras av krav på hårdare tag.

Socialistregeringen kommer inte att lyckas att förändra läget i förorterna lika lite som högern gjorde det. Frågan är bara om det bli ännu värre eller om nuvarande politik kommer att hålla problemen på samma eländiga nivå. En del av det franska folket kommer då att växa upp till en meningslös vuxentillvaro utan utbildning, utan jobb, utan mening och utan hopp.

Kulten av Jesu moder, Maria, är viktig inom den katolska kyrkan. En dogm har vuxit fram ur dess tradition och den förklarar att Madonnan liksom sin son uppstigit till himlen. Varje år, den 15 augusti, firas denna händelse i de katolska kyrkorna och dagen blir också ett tillfälle att betona den traditionella familjens betydelse och markera avstånd mot samkönade äktenskap.

Den franska katolska kyrkans ledning såg det uppenbarligen angeläget att i år särskilt betona sin fientliga hållning mot att vidga äktenskapsbegreppet som den nya franska regeringen tänkt göra med sin kommande proposition om rätten till samkönade äktenskap. Utspelet är inte oväntat. Kyrkans inställning är klar men den har alltså inte förändrats eller anpassats under senare år. De franska biskoparna lyssnar säkert också in de stämningar som finns bland den del av befolkningen som kallar sig troende katoliker. Till skillnad från befolkningen i stort är en majoritet av de troende negativa till samkönade äktenskap.

I Frankrike är kyrkan och de troende klart mer konservativa i moralfrågor än medborgarna allmänt sett. Det gäller frågan om att erkänna att ett äktenskap kan ingås mellan två män eller två kvinnor men i ännu högre grad att underkänna rätten för homosexuella att adoptera. Denna rätt ska inte heller tillerkännas de homosexuella inom ramen för den lagstiftning om legaliserat partnerskap (PACS) som redan existerar i Frankrike.

Frankrike är ett erkänt sekulariserat land. Dessutom finns som en grundpelare i den franska konstitutionen och i synen på stat och medborgare att religionen bara har sin plats i privatlivet. Denna form av tänkande, i Frankrike kallat laïcité, är mer långtgående än i andra europeiska länder; 1700-talets upplysningsfilosofi som fortfarande styr principerna på detta område. Desto märkligare då att denna negativa hållning till att öppna äktenskapet för alla styr nästan hälften av ledamöterna i den nationella lagstiftande församlingen, nationalförsamlingen. Hur kan den politiska högern idag erkänna principerna från 1700-talets upplysningsfilosofi och samtidigt fullständigt avvisa de rimliga krav på likhet inför lagen som borde gälla också för homosexuella? Hur kunde Spanien redan för flera år sedan införa denna medborgerliga rättighetsreform – visserligen också där bekämpad av högern och av kyrkan – medan Frankrike ännu inte röstat igenom denna lag?

Debatten i den franska nationalförsamlingen kommande vinter lär visa hur andra principer än de strikt politiska och medmänskliga styr i denna fråga när nu högerkartellen UMP lär rösta emot socialistregeringens proposition. Inom UMP råder det visserligen skilda meningar men merparten av ledamöterna tycks gå  den väg som kyrkan nu pekat ut. Det är inte bara av traditionella principiella skäl som den politiska högern kommer att avvisa förslaget. Det finns också taktiska motiv för att rösta nej. Katolikerna är nu mer än någonsin en stabil väljargrupp för högern och frestande att gå till mötes.

Ett nej kommer ändå på sikt att få negativa konsekvenser för UMP. Det är svårt att tro att en ung generation accepterar en politisk rörelse som så uppenbart hamnat i bakvatten i denna fråga. I varje val stärks vänsterns ställning i välbärgade storstäder som Paris. De unga i framtidens urbana miljöer vill inte förknippas med åsikter som är nattståndna och dessutom omoraliska. Familjebildningen är i dag naturligen öppen för alla, såväl hetero- som homosexuella. Barnen försummas inte på grund av vilket kön föräldrarna har utan på hur de tas om hand under sin uppväxt. Och hur ska eventuella fördomar mot barn i samkönade familjer brytas om inte staten går före och visar vad som är acceptabelt och förkastligt ur rättviseperspektiv? Så borde ändå begreppet laïcité uppfattas i det franska samhället i dag.

Nej, det gick inte att ta sommarlov med bloggskrivandet. Det händer alltid något i Frankrike som behöver kommenteras. Igår varslade PSA, gruppen som äger Peugeot och Citroên, 8 000 personer som arbetar i Frankrike. Fabriken i problemförorten Aulnay-sous-Bois läggs ner 2014.

Meddelandet om varslen kom förstås inte så oväntat för de initierade men företagsledningen har lagt ut dimridåer under lång tid, inte minst i kontakterna med den gamla och den nya regeringen. Det är troligt att valet av tidpunkt styrdes av att valrörelsen var över och att det är en tid när många är på semester och den mediala turbulensen möjligen kan bli något mindre. Ändå har uppmärksamheten coh upprördheten varit stor sedan igår morse. Alla, såväl regering som de fackliga organisationerna har protesterat.

Francois Hollande gick till val på att genom en bättre regeringspolitik än den föregående statsledningen ge den franska industrin en ny kraft. I  Frankrike tror människor benhårt på att industrisamhället i Europa fortfarande kan vara starkt. De allra flesta tror eller hoppas i alla fall att det går att med politiska medel öka tillväxten i industrin och skapa en dynamik i näringslivet som den som rådde under de gyllene trettio åren efter kriget. De gröna fick som exempel se sig helt marginaliserade under vårens val till president och till nationalförsamling. Få fransmän vill inse att Europa befinner sig i en kris när det gäller industriproduktion. De hoppas istället att den gamla medicinen bestående av statligt stöd till industrierna och  bestraffning av giriga företagsledare och aktieägare ska fungera . I Frankrike råder också mobbningstendenser mot företag som lägger ut delar av sin produktion utanför moderlandet.

Det var intressant att följa uttalanden från industriminister Arnaud Montebourg och från CGT-fackets representant inom PSA-gruppen igår kväll på teve. Den facklige representanten skyllde allt på företagets girighet. Även Montebourg var misstänksam. Regeringen tillsätter nu en oberoende utredare som ska ta reda på vad som eventuellt gjorts fel av företagsledningen under de senaste åren. Borde inte detta ha kunnat undvikas, är frågan? Företagsledningen har länge mörkat det svåra läget men kunde den ha gjort annorlunda när den nu stänger en fabrik och varslar folk?

När franska ekonomer diskuterar frågan pekar de på krisen inom bilindustrin. De menar att PSA möjligen inte vidtagit tillräckligt kraftfulla åtgärder under senare år. Sarkozyregeringen öste in miljarder i statligt stöd utan att det heller gav resultat. Den franska protektionismen visar verkligen sina svaga sidor. Till företagets försvar kan också sägas att denna bilgrupp säljer mest mindre bilar och att den marknaden, till exempel Sydeuropa, har tappat i efterfrågan.

Dessa varsel kommer alldeles säkert följas av andra under sommaren och i höst. Arbetslösheten riskerar att raka ännu mer i höjden. Det som nu händer får svåra sociala konsekvenser för de drabbade familjerna och för de kommuner där företaget haft sin produktion. På de nationella planet innebär det på ganska kort sikt att fransmännens köpkraft kommer att sjunka och att regeringen får ännu fler hål att behöva stoppa pengar i samtidigt som skatteintäkterna riskerar att minska. En svår situation för en socialistregering vars identitet bland annat ligger i ett försvar för industrisamhället Frankrike. En del av deras väljare kommer att ha ett mycket kort tålamod om inte denna regering kan visa på handlingskraft och på något område åtminstone få det att verka som om den styr den ekonomiska utvecklingen.

Den 14 juli är det Frankrikes nationaldag till minne av  Bastiljens stormning 1789. Det är också då som  de franska politikerna och de politiska journalisterna tar en välbehövlig semester. De har tröttat ut det franska folket och sig själva i elva månader och alla behöver verkligen vila. Inte minst efter det senaste arbetsårets intensiva politiska liv.

Det senaste året har varit som en enda stor valrörelse. Socialistpartiet genomförde sin primärvalskampanj i höstas och därefter drev Francois Hollande en enda lång kampanj från oktober förra året till valdagen den 6 maj. Därefter har det dessutom varit val till nationalförsamlingen. Inte konstigt att luften höll på att gå ur väljarna i den andra valomgången av parlamentsvalet den 17 juni. Knappt 60 procent röstade. Lyckligtvis lär inte det låga valdeltagandet ha påverkat valutgången. Socialistpartiet fick sin majoritet i nationalförsamlingen och kan nu regera utan hoppande majoriteter.

Det finns anledning att fråga sig hur Francois Hollande mår. Han gjorde inte som sin företrädare Nicolas Sarkozy, tog en semester ombord på en lyxyacht i Medelhavet. Förhoppningsvis tar han semester i sommar och utnyttjar den lilla paus i arbetet som ändå ges mellan 15 juli och 15 augusti.

Presidentens första två månader har framförallt ägnats åt utrikespolitik. Han har träffat Angela Merkel ett antal gånger men också de övriga ledarna i världen. Oron över att han inte skulle klara av de utrikespolitiska utmaningarna, lite oerfaren i de frågorna, har kommit på skam. Tvärtom har han lyckats väldigt väl. Han har drivit sin linje om sunda finanser men också viss satsning på tillväxt. Merkel har gjort eftergifter. Hollande har inte heller varit ensam. Han har fått stöd av den amerikanska presidenten  liksom av ledarna i Italien och Spanien.

Francois Hollande har också uppenbarligen lyckats att värma upp de personliga relationerna med den tyska kanslern. Det var spänt under de första mötena dem emellan. Merkel gjorde klart före det franska presidentvalet att hon hoppades på omval för Sarkozy. Frågan är om hon fortfarande tänker så. Under helgens fredsmanifestation i katedralen i Reims  till minne av andra världskriget såg vi tevetittare två ledare som uppenbarligen trivdes i varandras sällskap. Vi ska minnas att Merkel hade betydligt större problem med Sarkozy under de första åren. Hollande är en typ av ledare som hon rimligtvis i längden bör ha mycket lättare att samarbeta med.

Den ekonomiska krisen hänger som ett stort moln över Europa och över Frankrike. Hollande och den franska regeringen har redan tvingats lägga fram ett program för ytterligare skattehöjningar i höst och har aviserat ännu mer åtstramningar för 2013. Fransk ekonomi är i kris. Oron är stor för att detta land går samma väg som sina grannar i söder. Den nya regeringen och den nya presidenten måsta använda alla redskap, inte minst de väljartaktiska, för att klara den franska ekonomin. Reformutrymmet är oerhört begränsat. Regeringen satsar på att efter nordisk modell låta arbetsmarknadens parter ta en del av besluten för att slippa ta allt ansvar på sina egna axlar.

Frankrike och Europa  behöver en utvilad politisk ledning i Paris. Måtte alltså Francois Hollande och hans premiärminister ta en ordentlig avkopplande semester. Läsarna av denna blogg behöver också en avkopplande semester. Jag kommer att göra uppehåll under en dryg månad och återkommer med nya rapporter om det politiska läget i Frankrike från och med senare delen av augusti. Då kommer också en och annan rapport från andra fält än det politiska. Ett och annat restaurangtips eller en bokrecension

Jag önskar alla läsare en skön och vilsam sommarsemester!

Det är inte utan att jag känner igen mig och det påpekas också i de politiska analyserna kring den nya regimen i Frankrike. Det verkar som socialdemokratin från norra Europa tagit över. Alla är inte glada. Vissa suckar uppgivet. En president och en premiärminister som går i takt, genomför vad de lovat och som vill  både lyssna och förhandla innan de fattar beslut.

Premiärminster Jean-Marc Ayrault höll sitt första tal inför nationalförsamlingen i början av veckan. Under en och en halv timme gick han igenom programmet för regeringen. Han var mycket saklig och tydlig. Han ville inte tala om åtstramning i ekonomin men alla vet att han måste. Redan före årsslutet måste han ha fram ytterligare 4 miljarder euro till statskassan och det kommer att ske genom skattehöjningar. Tillväxten i fransk ekonomi är ännu lägre än beräknat. Nästa år, 2013, lär behoven av åtstramningar i den offentliga sektorn och nya skattehöjningar bli ännu mer påfrestande för befolkningen än den upplevde under Sarkozys år vid makten.

Det är svårt att se hur Francois Hollande och hans premiärminister ska kunna stimulera tillväxten med skattehöjningar som ytterligare fryser ner investeringsviljan hos företagen och tar ifrån medborgarna förmågan att konsumera. Den offentliga sektorn kommer att uppleva neddragningar som förmodligen också blir tuffare än under Sarkozys år. Till detta ska läggas att arbetslösheten fortsätter att öka.

Ayrault sökte övertyga nationalförsamlingens ledamöter om att Hollandes linje från valrörelsen ligger fast. Inget tyder än så länge på motsatsen men problemet är att fokus även de kommande åren lär ligga på att skapa balans i statsaffärerna mer än att få fart på ekonomin.

Oppositionen har snabbt glömt sina misstag under de tio regeringsåren och angriper nu den nya regeringen för åtgärder som de själva införde så sent som i vintras. Regeringen Fillon ökade skatterna med 12 miljarder under början av 2012. Det är glömt nu medan de ojar sig över de 4 miljarder som Ayrault redovisar som extra pålaga under slutet av året. Annars kallades Ayraults tal av en UMP-ledare för det tråkigaste tal han någonsin hört från en premiärminister och ett tal som slår rekord i bristande innehåll. Ayrault hade bara klippt och klistrat i Hollandes önskelista och ministrarnas reformförslag för nästa år.

Många inom oppositionen retar sig också på denna sakliga och lugna framtoning. Ayrault, gammal tysklärare, skulle i sin stil och språk kunna tas för ett svenskt kommunalråd. En politisk journalist klagade över att han aldrig lyfte talet till de höga nivåerna. Bara konkreta förslag och en massa siffror. Men på slutet fick han ändå lite att glädjas åt när Ayrault sa att Frankrike är mer än ett land. Det är idén om det goda samhället. Han hänvisade till den i landet omhuldade universalismen. Frankrike har till skillnad från alla andra länder i världen ett politiskt system som skulle kunna användas globalt.

En av Ayrault medarbetare jämför denne med socialdemokrater i norra Europa. Innan han fattar beslut både lyssnar han och förhandlar. Det anses unikt. Regeringsledamöterna säger sig tillfredsställda med denna modell för internt arbete. Ayrault vill också engagera arbetsmarknadens parter mer i lönerörelsen och i att avgöra sociala frågor i samhället.

Ayraults tal på 90 minuter stördes hela tiden av burop från oppositionen. Talmannen vädjade om lugn. ”Det här går i teve. Vad tror ni franska folket tycker om er när ni skriker så?” Men den typen av varningar hjälpte förstås inte. En politisk kommentator konstaterade efteråt att det ändå inte var så farligt. Under förkrigstiden slogs ledamöterna med varandra under sessionerna i nationalförsamlingen.