Lindbom på franska

Igår presenterade premiärminister Jean-Marc Ayrault sin andra regering. Det var en väntad ombildning efter genomförda val till nationalförsamlingen. Inga stora förändringar men Ségolènefalangen har stärkt sin ställning liksom Parti Radical de Gauche som nu har två ministrar liksom de gröna. Totalt består regeringen av 38 ledamöter, en ökning med fyra från första Ayraultregeringen men ett förhållandevis modest antal i jämförelse med andra regeringar i förfluten tid.

Det går inte att undvika misstanken att Ségolène Royals nederlag i söndagens val i La Rochelle påverkat Hollande och Ayrault när nu flera Ségolènetrogna tagit plats i regeringen eller som den unga stjärnpolitikern Delphine Batho stärkt sin position med en tyngre post. Batho flyttar från en underordnad minister på justitiedepartementet där hon redan haft starka interna konflikter med justitieministern Christiane Toubira till att ta ansvar för miljö- och energifrågorna.

Hollande har också velat ha in flera ministrar som sitter med mandat i senaten, den andra kammaren i det franska parlamentet. Två nya tunga namn har han hämtat därifrån, Thierry Repentin som blir bostadsminister och Anne-Marie Escoffier som får ansvaret för decentraliseringsfrågan, ett viktigt område  i Hollandes valprogram. Han vill ge större makt åt regionerna och därmed minska statens allomfattande inflytande i fransk politik.

Regeringsbildningen är alltid i Frankrike ett pussel för att balansera olika falanger. Det handlar mer än i Sverige om politiska tendenser och mindre om kopplingar till olika intressen i samhället. De allra flesta ministrar, vänster eller höger, är högutbildade. Inte ens i socialistpartiet finns direkta kopplingar till fackföreningsrörelsen eller det som i Sverige kallas folkrörelserna. Däremot måste regeringsbildaren ta hänsyn till regional balans. Numera också till jämställdhetsaspekten. I Ayraults andra regering har två kvinnor och två män tillkommit. Balansen mellan könen är fortfarande perfekt, 19 män och 19 kvinnor.

Efter valen till nationalförsamlingen har nu Hollande aviserat de första mer bistra åtgärderna. Han kommer att dra ner starkt på antalet anställda inom den offentliga sektorn med undantag för några skyddade områden, utbildning och polisväsendet. Han har aviserat en höjning av minimilönerna, den så kallade Smic, men bara med 2 procent. Dessa åtgärder väcker redan viss irritation hos de fackliga organisationerna. Oron sprider sig också över neddragningarna av personal på Air France. Ännu råder goda relationer mellan regering och fack men Hollande har bara varit president i knappt femtio dagar.

Frankrike får en ny nationalförsamling med klar vänstermajoritet, Fler kvinnor och faktiskt också färre ledamöter med främlingsfientliga åsikter.

Frankrike upplevde en valrörelse med starka drag av främlingsfientlighet. Nicolas Sarkozy bidrog till att piska upp obehagliga stämningar i landet i jakten på väljare som enligt opinionsmätningar återvänt till Nationella fronten från hans parti under de senaste åren. Sarkozy lät också omge sig, särskilt under perioden efter 2009, av rådgivare med mer utrerade högerståndpunkter, i något fall även med gamla meriter från högerextremistiska rörelser.

Presidentvalet blev trots allt en seger för vänstern trots framgångar för Marine Le Pen. Valet till nationalförsamlingen har bekräftat vänstervinden och på ett mer påtagligt sätt. Det visar sig att hälften av UMP:s högerfalang, la droite populaire, har förlorat sina platser efter valet. Även några av de gamla ministrarna som inte tillhör denna falang men utmärkt sig för aggressivitet i invandrarfrågan har förlorat. Det gäller Nadine Morano som förlorade mot en socialist i sin valkrets efter att bland annat yttrat att hon i hög grad delar Marine Le Pens värderingar. Likaså förlorade Claude Guéant i sin valkrets. Guéant var senast inrikesminister och gjorde sig bekant för många främlingsfientliga uttalanden och iscensatte utvisningen av romer förra sommaren.

Vänstersegerna har också givit en skjuts framåt för kvinnorepresentationen i parlamentet. Den har ökat från 18 till 28 procent. Ingen stolt siffra i ock för sig men ändå ett framsteg. Dessutom råder fullständig balans mellan könen i regeringen.

Alla ministrar som ställde upp i valet igår och förra söndagen har blivit valda. Därför behöver heller ingen avgå av det skälet. Francois Hollande och hans premiärminister Jean-Marc Ayrault kommer möjligen att utvidga sin regering men knappast byta ut några ministrar.

Så här långt har Francois Hollande fått de svar av franska folket som han önskade. Han har egentligen bara upplevt ett nederlag; Ségolène Royals förlust i sin nya valkrets i La Rochelle och triangelkonflikten mellan henne, honom och hans nya sambo Valérie Trierweiler. Media kommer nogsamt att följa den senares förehavanden framöver när hon ska definiera sin roll som rikets första dam. Fler utspel som detta twitter i veckan och Hollande kommer att få trovärdighetsproblem som statschef.

En riktigt besvärlig intern affär inom socialistpartiet rullas upp inför den andra omgången av valet till nationalförsamlingen som genomförs på söndag. Ségolène Royal ställer upp i en valkrets i La Rochelle vid atlantkusten. Hon ställs i den andra valomgången mot en socialist från regionen, Olivier Falorni som fick fler röster än Royal i den första valomgången. Han är formellt en fristående kandidat och hävdar sin rätt att fortsätta striden nu på söndag och kunna snuva presidentkandidaten från 2007 på ett mandat i nationalförsamlingen. Hans chanser är goda, särskilt som den utslagna kandidaten från UMP, högerpartiet, har rekommenderat sina väljare att rösta på den lokala socialistkandidaten. Dessutom har han fått oväntat stöd. I ett tweet från President Hollandes sambo, Valérie Trierweiler, får han lyckönskningar inför valet på söndag.

Striden i La Rochelle har flera bottnar vilket gör kampen på söndag om mandatet extra laddat. För det första handlar det om Ségolène Royals framtid som politiker. Sedan valförlusten 2007 har hon upplevt flera betydande nederlag. Hon förlorade slaget om makten över socialistpartiet (generalsekreterarposten) till Martine Aubry för några år sedan. Förlusten var hårfin och ryktena gick heta om att det förekommit valfusk, bland annat i Aubrys hemstad Lille. Därefter fick Royal en förnedrande låg placering i det socialistiska primärvalet förra året.

Francois Hollande, hennes förre sambo och far till hennes fyra barn, lovade henne talmansposten i nationalförsamlingen om vänstern vann valet. Partiet gav henne också en valkrets där hon borde kunna vinna säkert, i La Rochelle. Förlorar hon på söndag kommer hon därför också att gå miste om sin eftertraktade talmanspost. Mycket talar då för att hennes politiska karriär på det nationella planet är över.

Striden om väljarnas gunst i La Rochelle handlar om kampen mellan en lokalt respekterad socialist och en känd rikspolitiker som placerats i valkretsen av sin partisledning. Många väljare reagerade mot detta särskilt som Ségolène Royal är en omstridd person. Det var lite för uppenbart att partiledningen placerat ut henne i en valkrets –  som har en röd profil – för att ge henne en statusfylld post som kompensation för de senaste årens nederlag. Talmansposten är ett ärofullt uppdrag. Talmannen i den franska nationalförsamlingen tilldelas ett palats mitt inne i Paris med gentila salar och en källare som ständigt fylls på med de mest utsökta årgångsviner. Varje gång talmannen ska förflytta sig från sitt palats till sessionssalen leds han eller hon av soldater i den republikanska armén, i högtidsuniformer. Ståtligt och mäktigt .Det verkar begripligt att en och annan av socialistväljarna i La Rochelle föredrar att rösta på en lokal förmåga som förmodligen bryr sig mer om staden och invånarnas behov. På söndag kommer de båda socialisterna att stå mot varandra. Royals möjlighet att få majoritet mot Olivier Falorni verkar snarare liten än stor. Många högerväljare kommer att rösta på Falorni i ren förtjusning över att kunna sätta ett krokben för Ségolène Royal.

Ségolène Royal fick igår besök i La Rochelle av både Martine Aubry och ledaren för de gröna, Cécile Duflot. Uppslutningen från partiapparaterna är mäktig. Men samma morgon som de båda partiledarna sätter sig på tåget från Paris går det att läsa på twitter om hur Francois Hollandes nya sambo Valérie Trierweiler stöder Falorni i valet på söndag. Detta inspel i valrörelsen kunde ingen ha ens drömt om. Det är omöjligt att förstå utifrån politiska utgångspunkter. Vilka än skälen var till Trierweilers utspel får det politiska konsekvenser. Sannolikt minskar Royals segerchans ytterligare.

Rollen för Frankrikes första dam ställs nu på sin spets. Hon är formellt en icke-person på den politiska scenen men den här typen av utspel ställer nya frågor om hur rollen bör definieras i framtiden. Det är naturligtvis extra pikant att presidentens förra och nuvarande sambo ligger i öppen konflikt kring ett politiskt viktigt val. Och att Valérie Trierweiler till yrket är politisk journalist. Är detta utspel början på en egen politisk karriär eller ser hon twittrandet som en del i en politisk journalists roll att bedriva opinionsbildning i sociala medier?