Lindbom på franska

Francois Hollande, socialistpartiets presidentkandidat och den som leder utmaningen av Nicolas Sarkozy inför valet i april och maj, talade i dag på eftermiddagen i Le Bourget norr om Paris. Ett tal som emotsetts med stort intresse. Nu skulle han presentera sitt valprogram och visa genom sitt framträdande om han kan entusiasmera fransmännen till den grad att han kan vinna valet. Det gick faktiskt ganska bra

Talet pågick i nästan 90 minuter. Det var intensivt, engagerat och bejublat av cirka tio tusen åhörare, alla anhängare till honom och till socialistpartiet. På främsta raden satt också de tunga ledarna inom partiet; åldermannen Lionel Jospin som var premiärminister 1997-2002 och partiets verkliga ledare efter Francois Mitterands fjorton år som president. Där satt hans förra fru och presidentkandidaten 2007, Ségolène Royal, något mindre engagerad i minspel än de flesta andra i salen. Där fanns Paris borgmästare Bertrand Delanouë, förre premiärministern Laurent Fabius och hela staben som stöttar Francois Hollande i kampanjen med sådana kända namn som Pierre Moscovici, kampanjledaren, och Manuel Valls som samordnar kommunikationen kring Hollandes valkampanj.

Det var ett tal med påtaglig vänsterprägel eftersom han som huvudmotståndare i valet utnämnde – finansvärlden. Inte Nicolas Sarkozy utan en kraft som hotat stater och människor genom sina ansvarslösa affärer. Han svarade med att utnämna jämlikheten som den princip som ska leda honom i hans ämbetsutövning om han får franska folkets förtroende i valet.

– Rättviseperspektivet ska styra mina handlingar, sa Hollande i talet. Han pekade på att skattelagstiftningen ska utformas med jämlikhet och rättvisa som ledstjärna. Detsamma för bostadsbyggandet som han ville utöka med fler social bostäder, dvs bostäder i offentlig regi med subventionerad hyra. Rättvisa och jämlikhet ska styra skolan så att fattiga barn också får möjlighet till utbildning på samma villkor.

Hollande lovade att göra sin första utlandsresa till Berlin och med den tyska kanslern utforma ett nytt samarbetsavtal kring Europafrågan. Han ville att detta samarbete ska ske på lika villkor; en förhoppning möjligen mer än ett löfte.

Francois Hollande talade mycket om ungdomen. Hans ambition som president är tydlig: Den kommande generationen ska få det minst lika bra som den förra. Han vill bryta den nedåtgående spiralen vad gäller ekonomiskt välstånd i landet. Det ska ske genom en aktiv statlig politik för att stötta företag som investerar i landet och bidrar till en ökad export. Företag som utlokaliserar ska istället bestraffas. Han ska stimulera utbildning och forskning för att  på sikt göra Frankrike till ett mer välmående land.

Talet var fyllt av visioner och av konkreta löften. Det går att kritisera honom för att ge sig hän åt en ofinansierad överbudspolitik. Den kritiken får alla oppositionsledare räkna med från representanter för en sittande regering. Samtidigt var han balanserad i sina resonemang. Det var ett tal av en klassisk socialist som bygger sin åskådning  på begreppen utbildning,  framsteg och tillväxt. Han är en politiker med fast förankring i industrisamhället och dess tankebanor.

Francois Hollande talar alltså om landets produktionsapparat och om ekonomiska rationella överväganden som recept för framtiden. Han  talar däremot mycket lite om miljön. Med tanke på debatten om kärnkraften i landet efter katastrofen i Japan är det närmast provocerande hur han öppet försvarar  kärnkraften med det lilla tillägget  att den måste kompletteras med förnyelsebara engergikällor. Det senare var ett besked som knappast kan ha glatt de grönas kandidat Eva Joly. Han talade också bara kortfattat om de orättvist låga kvinnolönerna.I övrigt var talet kliniskt fritt från feministiska tankegångar och förslag på förbättringar för kvinnan i ett land med en stark patriarkal ordning. Han nämnde vidare i en bisats att han ville stödja samkönade äktenskap. Det lät bra och är ett känt socialistkrav men detta krav kopplades på ett märkligt sätt ihop med att han i samma mening krävde ökade rättigheter för de handikappade.

Francois Hollande är rimligen det bästa Frankrike kan få 2012. En klok och balanserad man med en uttalad  position till vänster men med en måttfullhet i de praktiska förslagen som placerar honom närmare mittfåran i politiken. Han är trogen de gamla republikanska idealen och han fick också de starkaste applåderna när han talade om försvaret av den sekulära staten och nationens historiska uppgifter. För en modernare vänster finns bara förhoppningen att Eva Joly kan lyfta sig upp ifrån de nuvarande svaga opinionssiffrorna för att kunna sätta mer press på de vänsterfrågor som ändå i hög utsträckning hör framtiden till; klimatfrågan och miljön i allmänhet och en förändring av ålderdomliga patriarkala strukturer i landet.

Hollande går förmodligen stärkt ur detta möte i Le Bourget. Han leder i alla undersökningar över Nicolas Sarkozy och hans trovärdighet som kandidat förstärktes denna eftermiddag. Rimligen kan han behålla sitt försprång ett tag till, möjligen så länge att han också överlever själva valen med ett övertag i väljarsympatier. En man som till skillnad från Sarkozy kan samla folket, minska de sociala spänningarna och kanske till och med göra Frankrike till ett lite rättvisare land och ett land med lite mer framtidstro. Inte så illa i så fall.

Jean-Luc Mélanchon, ledaren för Front de gauche och en av kandidaterna i presidentvalet, tar täten i attacken mot kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. ”Det är inte invandrarna som är hotet mot Frankrike utan de utländska finansintressena”, säger han med en tydlig markering mot Nationella Fronten och Marine Le Pen. Men presidenten och högerregeringen är inne på samma linje och det gäller också Marine Le Pen som utser tre syndabockar för krisen; Sarkozy, invandrarna och det utländska finanskapitalet.

Det var en svart fredag för Nicolas Sarkozy. Under 2011 gjorde han det till en huvudfråga att han och hans regering genom en ansvarsfull politik skulle rädda AAA åt sitt land. När han insåg för några månader sedan att pensionsreformen och flera sparpaket inte skulle rädda det tredje A:et började han visserligen tala om att kreditvärderingsinstiutetens roll var överdriven. Men när beskedet kom i fredags mitt på dagen satte sig regeringen och presidenten i ett rekordlångt krismöte. Förlusten av en punkt i betyget innebar en uppenbar kris för den politiska ledningen i landet.

Presidenten tiger men premiärministern visar nu hur regeringen taktiskt ska hantera den uppkomna sitautione. Han har ifrågasatt trovärdighetn i Standard & Poor`s beslut som anklagas för att vara grundat i en politisk agenda. Frankrike har tvärtom kontroll över det ekonomiska läget, menar Fillon. Så tacklar alltså regeringen den uppkomna situationen taktiskt.

Det kan verka förvånande men det är inte uteslutet att S & P snarare kan stärka regeringen än försvaga den. Det finns dels en allmän antiamerikanism i landet som inte ska underskattas. Misstron i breda väljarlager är förmodligen stor mot beslutet. Fillons kommentar faller i god jordmån i många befolkningslager. Dessutom är behovet i befolkningen stort  att vidmakthålla bilden av Frankrike som en stormakt eller i varje fall en nation som ingen annan makt kan styra och ställa med. ”Ingen har rätt att sätta betyg på oss”, lär många fransmän tänka och tycka.

Det finns också en tredje viktig faktor som styr hur befolkningen kan tänkas reagera på beslutet i fredags. Ord som kapitalism och även liberal är negativt laddade för de flesta. Fransmännen har accepterat frihandel och en viss form av globalisering men långt ifrån i den omfattning som de anglosaxiska länderna och även Skandinavien. Därför faller Le Pens radikala eurokritik i god jord. När ett amerikanskt privat företag med vinstintressen som Standard & Poor ´s sätter ett dåligt betyg på Frankrike är det nu upp till fransmännen själva att styra sitt land och utan att bry sig om omvärldens kommentarer.

Min bIld av fransmännens reaktioner är naturligtvis inte entydig. En stor del av Sarkozys väljare ser förlusten av en punkt i kreditbetyget som ett misslyckande och kommer också att lägga en del av skulden på den sittande regeringen. Det gör förstås också många som sympatiserar med extremhögern eller med vänstern.

Francois Hollande måste ändå vara försiktig i sina försök att dra politiska poäng av kreditvärderingsinstiutets beslut i fredags. Det är lätt att ge Sarkozy hela skulden för detta. En för hård kritik mot presidenten kan bli kontraproduktiv. Många fransmän kan se det som illojalt mot nationen i ett läge när situationen är kritisk och alla behöver samlas till gemensamt försvar av de franska intressena.

Vem vinner politiskt på denna händelse? Inte säkert att den främste utmanaren Francois Hollande drar det längsta strået. Vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon tar täten i ett fiktivt demonstrationståg mot de utländska kapitalintressena. I samma tåg – på visst behörigt avstånd – går regeringen men också Marine Le Pen. Vill Socialistpartiets kandidat Francois Hollande ensam men möjligen med några centerpolitiker luta sig mot Standard & Poor ´s i attacken mot Nicolas Sarkozy?

De tre A:na har blivit två. I dag stod det klart efter månader av ökad sannolikhet att Frankrikes kreditvärdighet har sjunkit. I varje fall enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. Detta beslut som drabbat Frankrike men inte Tyskland skakar om den politiska världen i den franska huvudstaden och kommer att få ekonomiska konsekvenser för landet i nästa vecka.

Finansminister Frncois Baroin var blek om nosen i intervjun i kvällsnyheterna på France 2. Han försökte lugna befolkningen genom att säga att marknaden redan anpassat sig till denna förändring och att den ändå inte betyder så mycket som en del fruktar. Han menade också att Frankrike redan verkställt ett ekonomiskt åtstramningsprogram som nu fullföljs men inte behöver utvidgas trots dagens beslut från S & P.

Regeringen säger sig ha koll på läget. Frågan är vad väljarna tycker och om detta dråpslag drabbat President Sarkozy och hans högerregering för sent inpå president- och parlamentsval. Det är nu precis hundra dagar  till första valomgången i presidentvalet.

Oppositionen lägger förstås skulden på regeringen utom Front de gauches ledare, den stridbare Jean-Luc Mélanchon, som menar att Frankrike inte får lägga sig platt för kapitalismen i form av detta kreditvärderingsinstitut.

Francois Hollande förklarar sänkningen av kreditbetyget med tre misslyckanden under Sarkozys år vid makten. Presidenten har inte som han lovade i presidentkampanjen 2007 stärkt tillväxten, inte minskat arbetslösheten och inte heller sanerat statens skulder. Dessa tre svek har enligt Hollande lett till dagens beslut från S & P. Hollande rekommenderar stimulansåtgärder för att öka landets produktion. Han talar om en ny satsning på industrin och på mer av social rättvisa. Han vill också ändra villkoren för den europeiska centralbanken och ge den bättre befogenheter och villkor för att stötta länder i Europa som befinner sig i kris.

Marine Le Pen menar att det sänkta kreditbetyget för Frankrike är den första spiken i eurons likkista. Centerkandidaten Francois Bayrou konstaterar att regeringens långvariga ovilja att sänka skulderna är orsaken till beslutet i dag och förre premiärministern och gaullisten Dominique de Villepin konstaterar på sedvanligt majestätiskt sätt att ”Frankrike mår dåligt”.

Géraldine Muhlmann heter en duktig och påläst fransk tevejournalist som i dag upprätthåller den roll som en gång i tiden Dominique Strauss-Kahns hustru Anne Sinclair innehade med sitt program 7 sur 7. Muhlmann bjuder också in en känd politiker och låter honom eller henne kommentera veckans händelser och ge sin syn på politiken. Det blir intressanta möten särskilt om studioreportern är påläst. Och påläst är Géraldine Muhlmann.

Häromveckan mötte Muhlmann Nationella frontens ledare, Marine Le Pen i sitt intervjuprogram på France 5, en av de statliga kanalerna. Marine Le Pen är taktiskt oerhört skicklig och vet att trycka på de knappar som får många fransmän att känna samhörighet med henne. Frankrike är ett land med en nationalistisk tradition. Det klassiska franska uttrycket ”varför åka utomlands när allt finns i Frankrike” gäller fortfarande för många. De som tänker så röstar säkert i stor utstäckning på Nationella fronten. Det gör också de som inte längre förstår sig på motsättningen arbete och kapital eller höger och vänster men ändå tillhör de glömda, de utsatta i landet. De som misstror de rika, särskilt de som spekulerar i valutor och aktier, röstar säkert också i stor utsträckning på Le Pen. Eller som hon själv sa i intervjun med Géraldine Muhlmann: ”Det är ingen egen galen dröm att jag kan bli president i Frankrike. Jag konstaterar att en majoritet av fransmännen tänker som jag”

Marine Le Pen fick utveckla sina tankar i intervjun och det var mycket intressant och avslöjande. Istället för att ha en reporter som avbryter och försöker genskjuta politikern med motargument lockade Muhlmann ur Le Pen en rad märkliga uttalanden som snarare måste ha skrämt bort en del väljare.

Le Pen är en hård centralist och protektionist. Hon vill att Frankrike överger euron men hon vill också genom statliga tullar och andra avgifter hindra import av varor som kan produceras inom landet. Hon ser framför sig ett närmast självförsörjande Frankrike där bara varor som inte kan produceras inom landet ska tas emot utan tullar.

Likadant med arbetskraften. Bara när Frankrike saknar arbetslösa ingenjörer eller läkare ska utländska välutbildade personer tillåtas arbeta i landet. Likadant förstås med tjänstemän och arbetare i alla sektorer i samhället. Staten får i Marine Le Pens Frankrike en reglerande funktion som för tankarna till det gamla sovjetsamhället.

Riktigt engagerad blir ändå Nationella frontens ledare när hon börjar tala om invandringen och livet i de marginaliserade förorterna. Då kommer hatet mot begrepp som tolerans i öppen dager. Hennes ögon som normalt glittrar blir kalla och hon talar med en hårdare ton. Hon kräver att lagar inte bara stiftas utan att de följs. Hon kräver mer auktoritet. Poliserna gör ingenting i dag mot brottsligheten i förorterna därför att de ledande poltikerna (läs: Sarkozy) är så veka i förhållande till de kriminella elementen bland invandrarna. Hon börjar tala om att psykologer med sin snällism får dominera de nuvarande politiska ledarnas syn på hur brottsligheten ska bekämpas. HOn spottar ut ordet psykolog. Nej, med Marine Le Pen vid rodret kommer det att bli verklig lag och ordning. Hennes hårda tag kommer också att lösa problemen i förorterna, anser hon.

Tack och lov finns det journalister som går på djupet med högerextrema politiker; låter dem utveckla sina tankar lite längre än att bara släppa fram de välformulerade och relativt ofarliga reklambudskap som förberetts ihop med deras egna spin doctors. Marine Le Pen gick denna kväll i fällan. Hon blev okontrollerat arg, inte på frågorna utan på det samhälle som hon bekämpar. Hon började tappa ansiktet. Vi tevetittare började ana att även ledaren för Nationella fronten har en ådra som är precis så aggressiv, xenofobisk som så många av hennes partimedlemmar och väljare. Hon är inte en ofarlig ledare för en mobb. Hon är själv en del av mobben fast paketerad till vänlig och leende som vilken charmerande medelklasskvinna som helst. Det är nyttigt att se denna förvandling öppet och det kunde vara värt att få se det också i de motsvarande svenska sammanhangen.

Presidentvalet 2012 närmar sig med stormsteg. Nu är det bara 113 dagar kvar till första valomgången den 22 april. Men valet avgörs sannolikt i en andra valomgång fjorton dagar senare. Kommer president Nicolas Sarkozy att vara president efter den 6 maj? Slås han till och med ut redan i den första valomgången som ska urskilja två slutkandidater? Alldeles uteslutet är det inte att den sittande presidenten går ett sådant unikt öde till mötes. Hans ställning i väljarkåren är långt ifrån positiv.

Häromdagen konstaterade Le Mondes ledande inrikespolitiska journalist Raphaëlle Bacqué i en tevediskussion att tiden nu är hotfullt knapp för presidenten. Han ligger mellan fem och tio procent efter socialisternas kandidat Francois Hollande i opinionsmätningarna. Han har, som jag konstaterade i mitt förra blogginlägg, konkurrenter i mitten av det politiska landskapet och han har en svår opponent till höger om sig, i Nationella Frontens ledare Marine Le Pen.

Värre ändå är att han inte lyckas stärka sin popularitet genom de utspel han gör. Han ägnade december åt eurokrisen. Nu finns han dagligdags i teve och på tidningarnas förstasidor med utspel om skolan, om brottsligheten. Han drar en lans för de svaga i samhället. Han lovar reformer för att stärka köpkraften. Han gör allt för att blidka opinionen men hittills har han bara höjt sina opinionssiffror med några enstaka procent. Hollande och Le Pen ligger stabila på alltför höga nivåer i väljarundersökningarna.

Presidenten agerar fortfarande som president och inte som kandidat till presidentvalet. Han upprepar ständigt att han är en president ända till slutet. Med maktens verktyg och möjligheten att göra skillnad som landets ledare vill han visa att han är starkare än alla övriga kandidater som bara kan tala om vad de vill göra om de vinner valet.

Nicolas Sarkozy lever med ett stort handikapp. Han profilerade sig före valet 2007 som den ledare som skulle leverera resultat på i princip alla politikområden. Han är knappast ideologisk. Han lutar sig inte mot ett parti eller mot vissa grupper i samhället. Han vill förändra för alla och det ska märkas i alla människors vardag. Domen mot honom blir ännu hårdare när människor konstaterar att Frankrike mår ännu sämre 2012 än 2007. Landets ställning internationellt har försvagats ytterligare när Angela Merkel styr Europa. Köpkraften har minskat. Arbetslösheten ligger kvar på samma nivå om inte högre. Ungdomarna är särskilt utsatta. Spänningarna mellan invandrare i första och andra generationen och övriga befolkningen ökar. Listan kan göras lång.

Sarkozy kan nu inte gå till val på nya löften eftersom de gamla bara delvis infriats. Han kan inte heller gå till val på visioner och ideologiska paroller eftersom han investerat all kraft i att vara en handlingens man som ska mätas efter konkreta, vardagliga resultat.

Många väljare är också kritiska mot hans person och hans sätt att dominera landets ledning. En Mitterand eller en Chirac lät sina premiärministrar sköta mycket av det inrikespolitiska grovgörat. Sarkozy har lagt sig i det mesta och det irriterar många. Han har inte dragit sig för att också utse sina vänner till viktiga poster inom mediavärlden, ett område som fransmännen i allmänhet tycker ska vara fristående från den politiska makten.

Ingen betvivlar Sarkozys förmåga att vinna val. Han är oerhört skicklig på det politiskt-taktiska fältet. Han har en huvudmotståndare som saknar samma skoningslösa inställning till strid om makten. Kanske kan det hjälpa den sittande presidenten att gå segrande ur valkampen. Men som Rapahaëlle Bacqué sa i teve: ”Tiden håller på att rinna ut”. Snart är det bara skandaler hos motståndaren eller extrema yttre händelser som kan rädda Sarkozy. I fransk politik händer ofta det irrationella, det överraskande. Han får skapa skandaler om sina motståndare eller hoppas att världen hjälper honom i rätt riktning.