Lindbom på franska

När Sverige för mer än tio år sedan införde ett nytt pensionssystem skedde besluten i riksdagen i stor enighet. Så gör man i Sverige. De viktiga politiska frågorna laddas ur genom att alla partier sätter sig i slutna rum och gör upp. Väljarna ställs inför fullbordat faktum och verkar nöja sig med det. De orangea kuverten piggar kanske upp men innehållet har pekat mot sämre pensioner för oss som fortfarande arbetar än för dem som redan gått i pension sedan länge.

I Frankrike är det tvärtom. Under hela 2000-talet har pensionsfrågan ventilerats. Eftersom högern styrt hela tiden sedan 2002 så har flera högerregeringar lagt förslag på en reformering av pensionssystemet men stött på sådant motstånd från fack och politisk opposition att den tvingats ge upp. Två bakslag är inregistrerade. Ett av de ratade förslagen las fram av nuvarande premiärministern Francois Fillon under Jacques Chiracs sista mandatperiod. Nu väntar en ny batalj. President Sarkozy som lägger sig i inrikespolitiken på ett helt annat sätt än Chirac styr utformningen av reformförslaget. Premiärminister Fillon är som alltid mer diskret. Huvudansvaret för att i praktiken lotsa det nya förslaget förbi fackliga protester, folkliga demonstrationer och en ilsken opposition i nationalförsamlingen är Eric Woerth. En mager teknokrat från Alsace med oinfattade glasögon och lagom skallig för att tas för en nitisk statstjänsteman i någon högre chefsposition. Men han är obegripligt nog politiker och får till och med en av den svenska pensionsreformens arkitekter, den dåvarande folkpartistiske riksdagsmannen Bo Könberg att verka putslustig.

Regeringsförslaget är inte helt klart men pekar mot en höjd pensionsålder över nuvarande 60 år. Regeringen hoppas kunna höja den till 62 eller 63 år. Löntagarna ska samtidigt betala in till försäkringssystemet under längre tid än de fyrtio år som gäller i dag. Regeringen går i sina förslag långsamt fram, väl medveten om att detta verkligen är minerad mark. Francois Fillon har talat om 41,5 år fram mot 2020.

Regeringen ger undantag för dem som började arbeta tidigt. De ska även i fortsättningen kunna gå vid 60 års ålder och även tidigare. Löntagare vid vissa statliga verk som franska SJ har i dag mycket förmånliga pensionsavtal som regeringen inte vågar röra vid.

Trots detta förhållandevis modesta förslag, trots att Frankrike har en tung statlig låneskuld och trots att Europa skakar under hot om statsbankrutt för flera länder är motståndet mot förslaget kompakt. Det driver ut hundratusentals människor på gatorna i demonstrationer. Strejkerna kommer att avlösa varandra efter sommaren eftersom förslaget ska behandlas i nationalförsamlingen i höst. Oppositionen vägrar att acceptera en högre pensionsålder än 60 år och en normalt så moderat fackföreningsledare som CFDT:s Francois Chérèque, rasar mot förslaget.

Det är svårt att reformera pensionssystemet i Frankrike eftersom det innehåller så många delavtal. För vissa innebär reformen en påtaglig försämring. För andra kommer den inte att märkas lika mycket. Det finns också många kroppsarbetare som slitit oerhört hårt med dålig arbetsmiljö och upplever att kroppen nu säger stopp. Det är inte heller enkelt att övertyga en äldre person som redan arbetat många år att han eller hon ska arbeta ännu fler år. Pensionen skjuts upp och blir förmodligen också magrare.

De närmast månadernas debatt om pensionen kommer att bli en  rysare. Det är mycket möjligt att även denna regering får ge upp eller lägga ett förslag som är så urvattnat att statens finanser allvarligt kommer att hotas och framförallt göra det ännu svårare att klara pensionsåtagandena i framtiden. Frankrike är inte Grekland men budgetunderskottet är gigantiskt och klarar inte alltför stora påfrestningar de närmaste åren.

Martine Aubry, generalsekreteraren i det franska socialistpartiet, har presenterat ett nytt politiskt begrepp, ordet care i lanseringen inför nästa presidentval, både för sig själv och för partiet. Det är radikalt i flera avseenden. Inte minst skrämmer det många att politiken i Frankrike begåvats med ett engelskt ord. Vem förstår vad det betyder? Ingen!

Det anglosaxiska är minst sagt laddat i Frankrike. Vem minns inte den franska ministern Toutbon som fick heta All good i satirprogrammen. Denne man försökte genom lagstiftning förbjuda engelska ord i språket. Nu ska franska socialister berätta för väljarna att deras politik går ut på att vara care och börja med att berätta hur ordet ska översättas. Eller som chefredaktören på L´Express, Christophe Barbier uttryckte det: ”En vanlig fransman i mellersta delen av landet begriper inte det”.

Språket är en sak men än mer komplicerat är synen på politik. Här gör Aubry ett utspel som både kan ompositionera partiet och henne själv, främst i relation till sin konkurrent om platsen som socialisternas presidentkandidat 2012, Dominique Strauss-Kahn. Kort uttryckt finns det nu tre tydliga grupper inom PS: En av grupperna är högerflygeln med socialdemokrater som Strauss-Kahn som ligger närmare President Sarkozy och förordar åtstramningar i den offentliga sektorn och en liberalisering av den ekonomiska politiken. Den andra gruppen är de traditionella socialisterna som betonar statens viktiga roll i politiken och som talar ekonomi när de talar politik. Här finns också, främst bland socialisterna på vänsterkanten, en stark kritik av kapitalismen,liberalismen, individualismen och globaliseringen. Den tredje gruppen är den som Aubry nu verkar vilja lyfta fram, självförvaltningen och tanken att flytta politikens gränser utanför de traditionella offentliga institutionerna. Civilsamhället, eller folkrörelserna som en gammal svensk socialdemokrat skulle kalla det, är också politik. Det frivilliga arbetet ska uppmuntras. Omsorgen om medmänniskan i kvarteret är också viktig. Det gäller att skapa ett samhälle där människor bryr sig om varandra.

Martine Aubry är främst ett politiskt djur och hennes utspel har säkert som syfte att fånga in alla de människor som gör frivilliga insatser och ser det goda samhället som något mer än den enskilda människans krav och nyttjande av statens pengar. Hon vill också fånga in dem som ogillat Sarkozys tilltal till den enskilda individen med de käcka orden: ”Travailler plus pour gagner plus” (Arbeta mer för att tjäna mer pengar) som var hans slagord i valrörelsen 2007. Det är heller inte omöjligt att tanken är riktig ur taktisk synpunkt. Tanken i sig förefaller dessutom god. Egoismen är ingen bra väg för att bygga ett solidariskt samhälle.

Många franska politiker och politiska bedömare blir ändå både störda och förvirrade av tanken på att tala om care. Christophe Barbier på L ´Express kallade hela idén för en kompress på människor eller för potatismos. Andra har sagt att det inte är politik och att tankesättet innebär att politikerna talar till människor som till små barn. Rädslan för att människor ska bli fråntagna rätten till sina egna liv och inte få behålla rätten till eget ansvar är stark. Alltför mycket omsorg uppfattas som frihetskränkande i någon mening. Omsorg är moral och moral blir lätt sentimental i många fransmäns ögon. Onekligen en intressant konsekvens av en månghundraårig auktoritär människosyn. Därför säger den förre kulturministern och socialisten Jack Lang: ”Jag föredrar yes, we can framför yes, we care”

Dominque Strauss-Kahn lär i alla fall sitta i sin jättevåning i New York och fnysa åt ordet care och allt som det ordet betecknar. Intervjuad i TV i förra veckan slog han fast att pensionsreformen måste innefatta höjningar i pensionsåldern vilket Aubry motsatt sig på det bestämdaste. Onekligen finns det ett problem med henne och det officiella partiets nya linje. Hennes satsning på care kombineras med en fortsatt satsning på tunga offentliga utgifter i ett land som verkligen inte är någon förebild när det gäller balans i budgeten. Risken finns att partiet framstår som orealistiskt i sina utgiftsförslag och ogenomtänkt i frågan om självförvaltning och folkrörelsearbetet. Det är inte bara ordet care som är importerat från andra länder. Tanken känns inte heller helt integrerad i det socialistiska partiets och i nationens kultur.

Redan som inrikesminister blev Nicolas Sarkozy känd som mannen som talade högljutt med stora gester om sina reformer men inte lyckades genomföra dem. Samma bild av honom träder fram också nu under hans tid som president. Ibland är förslagen till åtgärder så orealistiska att omvärlden mest ler sarkastiskt. Det senaste handlar om hur budgetunderskottet ska hanteras på laglig väg.

Nicolas Sarkozy är i en viktig mening en politiker i mediasamhället. Han bryter traditionen av  mussleliknande presidenter. En brasa sprakar lagom lugnande i bakgrunden när General de Gaulle eller Francois Mitterrand i televisionen beskrev beskrev läget i landet i allmänna ordalag och kåserade om vad som behövde göras åt de problem som fransmännen brottades med. Sarkozy gör precis tvärtom. Han har släckt brasan i Elyséepalatset men tänder istället brasor i den politiska debatten genom utspel i media. Dessa brasor slocknar dessvärre också utan att så mycket har hänt. Under tiden har han skapat förväntan och debatt. Till en början kan han uppfattas som viljestark och handlingsorienterad när media villigt presenterar alla hans förslag. Nu räcker inte mediautspelen längre. Franska folket ger honom numera dåligt stöd i opinionen.

År 2010 har inget gott kommit ut ur hans politik. Gamla löften om en satsning på miljön har inte infriats. Hans politik har tvärtom vridits från ett starkt miljöengagemang till att han nu motarbetar goda miljöförslag som han själv lagt. Hans eget förslag om skatt på koldioxid drog han in direkt efter förlusten i de regionala valen i mars. Den stora miljöpropositionen som han skröt om vid tillträdet som president 2007 har nu i princip raserats. En av hans ministrar uttryckte offentligt att hon var förtvivlad över i vilken grad presidenten gått fram med rödpennan i lagberedningen i våras. Många fruktar nu att pensionreformen kommer att röna samma öde. Det är starkt impopulärt hos det franska folket att pensionsåldern höjs över 60 år och trots att en reform är nödvändig för samhällsekonomin är det tveksamt om Sarkozy vågar tvinga fram besparingarna.

Istället lägger presidenten fram nya löften som förmodligen inte heller kommer att infrias. Det senaste i raden är förslaget att nivån på nationens budgetunderskott ska regleras med en konstitutionell lag. Frankrike har i dag ett underskott på 1 489 miljarder euro. Åtta procent av BNP är lånade pengar. Sarkozy vill sänka underskottet med ett par procent per åt så att det når till 3 procent 2013.

Juristerna suckar och konstaterar att allt inte kan regleras i lag. De politiska bedömarna tror inte på förslaget och den socialistiska oppositionen konstaterar helt kort att det är orealistiskt. Samma opposition har för övrigt sagt nej till att ändra i pensionsreglerna och gör därför sin insats för att hindra en minskning av budgetunderskottet.

Sarkozy har gjort ännu ett utspel som uppmärksammas i media. Alla känner igen hans sätt att agera som politiker och försöka spela med opinionen och framstå som handlingskraftig. Ingen är längre imponerad och hans utspel leder snarare till att hans image försämras. Vem tror att han ska kunna genomföra en lag som förbjuder ett land att missköta sin ekonomi. Det behövs andra styrmedel för det. Höja skatterna eller minska på utgifterna. Varför inte börja med att genomföra pensionsreformen och sanera i det vildvuxna socialförsäkringssystemet?