Lindbom på franska

Det finns ingen mer utsatt post inom fransk politik än att vara premiärminister, säger många politiska bedömare. Presidenten är visserligen utsatt i opinionen men har alltid möjligheten att sparka nedåt och lägg orimliga krav på regeringen och särskilt premiärministern och skylla felsteg på dem. Den nyutnämnde Gabriel Attal har redan fått det hett om öronen med jordbrukarna som demonstrerat på motorvägarna och ställt hård krav på statsmakten. Hittills verkar Attal ändå ha en hygglig kontroll över läget

Det råder en bred upprördhet bland europeiska bönder och nog verkar trycket framförallt hårdna mot Bryssel. Ändå började allt med de franska böndernas krav på den franska regeringen. Sänk drivmedelsskatten för jordbruksfordon har varit ett av kraven. Vidare finns det en lag, Egalim, som klubbades 2021 och som ska garantera bättre ekonomiska villkor för bönder som säljer vidare sina produkter i nästa led. Denna lag har inte respekterats, menar bönderna, som nu kräver bättring. Bönderna har också krävt en rad administrativa lösningar för att förenkla byråkratin inom jordbruket.

Gabriel Attal har visat en stor respekt för de franska böndernas krav. Han har inte bara uttryckt ett starkt försvar för näringen och dess betydelse utan också på de avgörande punkterna visat sig beredd att gå bönderna till mötes. Möjligen har detta lett till att demonstrationerna bedarrat och en del av ilskan över regeringen mildrats.

I det hårdnande internationella läget i Västeuropa kan ju jordbruket bli en alltmer angelägen bransch för statsledningen. Ett land som Frankrike behöver sina bönder för att klara försörjningen i kris och i krig. Dessutom ser Attal hur en stor del av importen av livsmedel inte följer de krav på hållbarhet och miljökrav som bör ställas. Frankrike har alltid värnat sin inhemska produktion men samtidigt har billiga varor från andra delar av världen i allt högre grad svämmat över landet och dess konsumenter. Billigt och ofta dåligt men lockande för de flesta som märker att framförallt livsmedelspriserna skenar i höjden.

Gabriel Attal tycks rida ut den första stormen i sitt nya – omöjliga jobb – som premiärminister. Och han fortsätter att möta respekt bland kollegor och väljare.

Den svenske statsministern Ulf Kristersson har välkomnat den franske statschefen Emmanuel Macron med några ord om det svenska begreppet fika och betydelsen, vad jag förstår, att ta det på allvar. Det är förstås en lustifikation och väldigt svenskt som sådan. Det lilla landet vill gärna visa att det har något unikt som det stora landet saknar men av artighet måste uppmärksamma och gilla. I bästa fall är det ett charmigt drag som vi svenskar visar upp.

Uppmärksamheten kring fikat påminner mig om när dåvarande finansministern – eller hade han då blivit EU-kommissionär – Pierre Moscovici hållit föredrag på Handelshögskolan i Stockholm och fått en present av skolledningen efter seminariet. Moscovici mötte de franska journalisterna ute på Sveavägen där han bar på en form av kniv som de aldrig sett. ”Vad har ministern fått?” ”Det är något slags kniv som svenskar använder för att skära ost”, svarade Moscovici och såg måttligt road ut över presenten. Det är lätt att föreställa sig den svenska nationella stoltheten som omgav överlämnandet av osthyveln från Handelshögskolans rektor till den höge politikern från Paris.

Osthyveln är ett verktyg som har sin funktion för att skära hårdost i tunna skivor och lägga på bröd och smör. Det må vara rätt unikt. Jag vet att min franska familj tycker det varit roligt att ta med den från Sverige och använda den till frukostosten. Däremot undrar jag över svenskens utvecklade vurm för fikandet. Är det inte snarare en konstruktion i postmodern anda? I min barndom bjöd svenska familjer hem varandra på kaffe med dopp som bestod av bullar, småkakor och gärna en bakelse eller tårta. Min mamma bjöd varje år på sin födelsedag hem sina kvinnliga kusiner på den sortens kalas. Då kunde man tala om fika fast ingen nämnde ordet. Förklara för mig vad fika är i dag? Jag går in på mitt favoritkafé i Vasastan och beställer en kaffe och en kanelbulle. Är det fika? Vad är så originellt med det? Vem bullar upp med bulle och småkakor klockan tre på eftermiddagen på ett kafé eller hemma? Visserligen dricker just fransmännen ofta en slät kopp kaffe på dagen eftersom deras luncher på restaurang är så omfattande. Men det finns underbara patisserier dit de kan gå för att njuta av bullar och framförallt bakverk som ytterst få konditorer i Sverige någonsin lyckats skapa.

Nej, jag tror på min teori att vi behöver någonting att vara stolta över, något som särskilt fransmännen inte har. Det skaver i den svenska själen att dessa usla fransmän alltid ska vara bäst på alla former av föda.

Låt mig en sista gång sätta in kniven i den svenska folksjälen. Café gourmand. Det är verkligen en form av fika som serveras på eftermiddagar eller som enklare dessert med kaffe. Förutom  kaffet presenteras på ett fat tre olika små bakverk. De är estetiskt tilltalande och läckra att begå. Fika är en tveksam konstruktion. Café gourmand är högst reellt och dessutom mycket välsmakande. Kanske kommer Macron att drömma om sina café gourmand i Elyséepalatset när han bjuds på svenskt bryggkaffe med kanelbulle i Rosenbad.

Debatten har på nytt tagit fart i Frankrike om privatskolornas ställning. Det skedde i samband med att det framkommit att den nya utbildningsministern Amélie Odéa-Castéra flyttat sina tre barn från en statlig till en privat skola.

Skolan är viktig för fransmännen. Det har funnits en stolthet över den statliga skolan som ansetts ge goda kunskaper till alla och värnat republikens värderingar. Samtidigt har det funnits en rad privata alternativ som följt läroplanen men haft möjligheter till att också forma en egen profil. Mest framträdande är de katolska privatskolorna.

Det finns cirka 7 000 katolska privatskolor, alla nivåer inräknade, i Frankrike. De flesta tar emot barn i låg- och mellanstadierna men det finns också många skolor för högstadie- och gymnasieelever. Runt två miljoner franska barn går i katolska privatskolor.

Många föräldrar föredrar att sätta sina barn i dessa skolor, även om föräldrarna inte själva är troende katoliker. Judiska och muslimska barn finns också bland eleverna i dessa skolor och alla representerar inte över- eller medelklassen. En viktig anledning till att så många söker sig till privata, katolska skolor kan förklaras med att dessa anses ge bättre studiero och formar barnen på ett tydligare sätt. Den statliga skolan har utsatts för ökad kritik på senare år. I vissa städer och förorter är ordningsproblemen stora, också i Frankrike.

Synen på skolan skiljer vänster från höger i politiken. Alla värnar skolans betydelse men misstron mot katolska kyrkan är djup och långvarig inom vänstern. Det var en viktig seger för vänstern och den franska republiken när kyrkan skildes från staten 1905. Begreppet laïcité är fundamentalt i Frankrike och handlar om att skilja det offentliga från religion. De moderna katolska privatskolorna är noga med att inte ifrågasätta republikens idéer och laïcité men det finns naturligtvis gradskillnader i hur skolan behandlar ett ämne  som religion. I de statliga skolorna finns inte ämnet. Religionsstoffet fördelas mer inom historia, filosofi och samhällsvetenskapliga ämnen. I de katolska skolorna förekommer undervisning i religion med särskilt betoning på kristendom.

När den nya utbildningsministern erkänt att hon flyttat sina barn från en statlig till en privat katolsk skola väcker det känslor inom främst vänstern. Hon motiverar det med att barnen mår bättre i den katolska skolan men det är förstås inget tillfredsställande argument för dem som vill ha en mer likriktad skola. Dessutom måste föräldrarna betala terminsavgifter vilket står i strid med den grundläggande uppfattningen att tillgången till god skolutbildningen ska vara rättvist fördelad i alla samhällsklasser.

President Mitterrand försökte på sin tid att minska privatskolornas ställning i Frankrike. Han mötte ett så starkt motstånd i stora befolkningsgrupper att han drog tillbaka förslaget. Det skulle säkert vara lika omöjligt i dag, kanske än svårare. Försöken att med lagstiftning öka jämlikheten i samhället har mindre stöd i befolkningen i dag jämfört med 1980-talet.

Emmanuel Macron har inte vunnit folkets hjärta. Han har förblivit den välbärgade medelklassens president. Efter valen 2022 stod det klart att hans maktställning försvagats i jämförelse med den första mandatperioden 2017-2022. Framförallt förlorade Macrons parti Renaissance sin absoluta majoritet i nationalförsamlingen. Under det första året efter 2022 års val visade det sig väldigt tydligt genom de svårigheter han och hans premiärminister upplevde i försöken att få igenom först pensionsreformen och sedan förslaget till ny lagstiftning om migrationen. Macron utsåg därför en ny premiärminister som förhoppningsvis ska kunna väcka liv i en politiska konstellation, macronismen, som är problemtyngd.

Många politiska bedömare menar i sina analyser att en ny premiärminister hämtad bland de tyngsta namnen i regeringen inte hade fått önskad effekt. Macron har behövt stärka sin och partiets popularitet men framförallt ge möjligheter till att öka intresset hos vanliga fransmän för politiken i allmänhet. Macron är kritiserad, inte bara för sina åsikter och sin personlighet. Han uppfattas hos många som främmande för befolkningens behov; han förstår inte hur stora de ekonomiska och sociala problemen är i breda befolkningsgrupper. Framförallt finns det en växande distans mellan väljare och valda. Främlingskapet, det som marxisterna förr talade om som alienation, har vuxit. Många väljare är kritiska mot Macron men framförallt misstror de hela det politiska systemet. Det krävs därför radikalare förändringar för att minska avståndet mellan folk och elit. Detta bekymmer finns sedan många år men har ökat.

Det kan tyckas som en relativt begränsad lösning att utse Gabriel Attal till ny premiärminister och dessutom behålla de allra flesta av ministrarna i den nya regeringen. Attal har ändå ett annat tonläge. Han verkar säga saker som folk tycker utan att tveka. Han är en gammal socialist som talar öppet med konservativa värdeord. Han förefaller tydlig kring behovet av en skola som sätter ordning i första rummet. Han betonar det klassiskt franska ordet laïcité på ett sätt som ger aningar om att han inte tänker vika sig mot eventuella islamistiska positionsförflyttningar. Han kan i denna mening ansluta sig bättre till en ny, ung generation av fransmän som röstar höger och därmed kunna utmana det stora hotet, Nationell Samlings stjärnskott, den 28-årige Jordan Bardella.

Den stora frågan är förstås om Gabriel Attal klarar av att manövrera i en nationalförsamling där partiet inte har majoritet. Det finns sannolikt bara en väg att gå för att få majoritet för kommande regeringspropositioner; högerut. Det republikanska partiet känner att dess maktställning i parlamentet har ökat och frågan är hur det partiet tänker utnyttja sitt mer gynnsamma läge. Vilka motkrav kommer det att ställa för att ge regeringen sitt stöd. Någon koalition är knappast tänkbar. Det handlar mer om att hitta samarbeten i enskilda frågor. Inom det republikanska partiet finns också olika linjer. Jean-Francois Copé är öppen för att samarbeta med Attal som han har respekt för. Andra republikanska ledare som Éric Ciotti står närmare Nationell Samling och Éric Zemmours parti. Republikanerna saknar en ledare och saknar en tydlig politisk linje. Det blir också ett problem för regeringen. Den vet inte om den kan lita på Republikanerna.

Delar av befolkningen lever nu i en smekmånad med den nye premiärministern. Han är ung, snygg och verkar charmig. Men hur länge pågår en smekmånd? Inom politiken är det väl som på den mänskliga kärlekens område. Snart kommer en vardag. Macronismen lever med en rad problem vad gäller trovärdighet hos folket, brist på tydliga politiska idéer och en svår parlamentarisk sits. Räcker Attals förförelsekonster ens fram till Europavalet i juni?

Igår eftermiddag avsattes Elisabeth Borne som premiärminister. Alla väntade på en snabb utnämning av Gabriel Attal. Den dröjde och dröjde. Några minuter efter kl 20, när tv-nyheterna i de stora kanalerna redan börjat, meddelades att utnämningen av ny premiärminister skulle vänta till tisdagen. Först efter kl 12 i dag fick alla det väntade beskedet av president Emmanuel Macron. Den yngsta premiärministern i fransk historia hade tillträtt. Frankrike har fått en regeringschef som påminner om presidenten. Ung, som sagt, men också intensiv, viljestark och redan ett politiskt djur som med alla medel söker undvika att begå misstag. I likhet med sin företrädare Elisabeth Borne ständigt puffande på sin e-cigarrett. Han kommer närmast från uppdraget som utbildningsminister och är redan mycket populär hos det franska folket.

President Macron behövde en ny premiärminister med en utstrålning som saknades hos de närmast tidigare. Jean Castex var en väl fungerande stödperson åt presidenten. Elisabeth Borne var duktig men sågs mer som en tjänsteman än som en politiker. Nu är det tvärtom. Gabriel Attal är dessutom inkarnationen av den så kallade macronismen. Hos företrädare för den politiska majoriteten betraktas han som en ny Macron, som denne var 2016-17 när han bedrev valrörelse och vann presidentvalet första gången.

Attal kan också sägas företräda det specifika i macronismen, en même temps (på samma gång). Detta märkliga karaktärsdrag i denna rörelse att både tala till vänstern och till högern finns naturligt hos honom. Attal har som Macron sin bakgrund i Socialistpartiet. Han var nära rådgivare till Marisol Touraine, Frankrikes socialminister under president Hollandes mandatperiod 2012-17. Han sökte sig därefter omedelbart till Macron och kan sägas ha varit en av de första som slöt upp bakom denne. Han har samtidigt skaffat sig ett starkt stöd hos högern sedan han blev utbildningsminister i somras. Han talar om att återupprätta auktoriteten i skolan. Han förbjöd den heltäckande muslimska abayan inför skolstarten i höstas. Precis som Macron fångar han in väljarkåren och politikerna från de forna socialdemokraterna till stora delar av Republikanerna.

Macron kunde inte heller välja någon bättre premiärminister inför Europavalet i sommar. Det stora hotet för Macrons majoritet är Nationell Samling vars lista i Europavalet toppas av Jordan Bardella, 28 år och ett stjärnskott inom politiken. Det är också Nationell Samling som är huvudkonkurrenten i detta val. Attal kommer förstås inte själv att lanseras för en plats i Europaparlamentet men han kan bli viktig i valrörelsen under våren. Lyckas han hindra det partiet från stora framgångar i juni kommer han att lovordas än mer. Blir valet ett bakslag för Macrons parti Renaissance kommer domen å andra sidan att bli hård och obeveklig.

Det finns förstås frågetecken kring Gabriel Attal. Han har erfarenhet men är ändå bara 34 år. Fransk politik har fram till de allra senaste åren varit en arena för seniorer. Han har haft ministeransvar i flera omgångar men under så korta tidsrymder att han aldrig konfronterats med konsekvenserna av sina beslut. Fem månader som utbildningsminister är inte en särskilt lång period. Han är bländande och populär men ändå oprövad. Det får visa sig först och främst under det närmaste halvåret, till och med Europavalet i juni, om det finns en varaktig substans i hans sätt att leda sin regering.