Lindbom på franska

Redan på söndag blir det kommunalval i Frankrike. Det rör sig om den första valomgången. De främsta kandidaterna går vidare till en andra valomgång en vecka senare. Det är viktigt för La Répubique en Marche! att skaffa sig en bra position i så många städer som möjligt, särskilt de allra största i landet. Dels visar det på styrka, dels förbereder det för en starkare kampanj inför presidentval och val till nationalförsamlingen 2022. Det ser inte särskilt bra ut för Macrons parti.

Paris är alltid den viktigaste staden i alla val. Paris är samtidigt en stad som missgynnar extrema parti och gynnar de traditionellt stora som Socialistpartiet och Republikanderna, tidigare gaullisterna eller UMP. Det visar sig att det även gäller i år. Macron gick bra i presidentvalet och han har stora supportergrupper i den välutbildade medelklassen i Paris. Trots det har hans kandidat(er) svårt att rycka ifrån. Anne Hidalgo, socialisten som suttit i många år som biträdande borgmästare innan hon i förra kommunalvalet tog över borgmästarfunktionen, leder i mätningarna om än knappt. Paris innerstad är mer röd än man skulle tro. Faktum är att staden styrts från vänster i stort sett hela detta sekel. Men Republikanerna är också starka och lanserar i år Rachida Dati som sin kandidat. Dati var justitieminister under Nicolas Sarkozys regentperiod och är en färgstark och profilerad politiker.

LREM har dessutom problem genom den sexskandal som tvingade Benjamin Griveaux att hoppa av kampanjen för bara några veckor sedan. Han har ersatts av förra hälsoministern Agnès Buzyn som mitt under coronavirusets utbrott lämnade regeringen för att försöka rädda Paris åt sitt och President Macrons parti. Hon ligger i dag på en tredje plats efter Hidalgo och Dati. Det är jämnt mellan dessa tre kandidater men frågan är förstås hur rösterna fördelar sig i en andra valomgång. Vilka av kandidaterna går vidare och hur fördelar då väljarna sina röster? Det är inte alls osannolikt att Republikanernas Dati eller den sittande borgmästaren från Parti Socialiste vinner.

I Lyon ställer Gerard Collomb upp på nytt. Han har länge varit borgmästare i staden, som representant för Socialistpartiet, men under en kort tid inrikesminister i Macrons regering. Nu representerar han LREM och andra mittenpartier och leder i opinionsmätningarna. Men även i detta fall påverkas allt av hur de andra partiernas väljare kommer att rösta i en andra valomgång.

Det är också öppet i Marseille där republikanernas Jean-Claude Gaudin  av åldersskäl låter bli att ställa upp för ännu en mandatperiod. Här är Macrons representant i ett utsatt läge och lär knappast kunna vinna. Så gäller i många av de andra större städerna i landet. Grenoble är mer vänster. Bordeaux har en kandidat som efterträtt den legendariske borgmästaren i staden, Alain Juppé och som hindrar LREM:s kandidat från att vinna. Så ser det ut på många ställen. I Perpignan kan mycket väl Louis Aliot som tidigare varit sambo med Marine Le Pen ta hem spelet.

I coronavirustes spår vet ingen hur stort valdeltagandet blir. Det kan också påverka utgången. Vi går mot ett kommunalval som blir spännande och ovisst på många platser

Kanske är det en ödets ironi; när pensionsreformen kör fast i nationalförsamlingen och regeringen ser sig tvungen att driva igenom förslaget via dekret så riktar människor all uppmärksamhet på coronaviruset President Emmanuel Macron låter sin premiärminister sköta pensionerna och tar själv ledningen över arbetet att stoppa sprideningen av det virus som nu oroar stora delar av världens befolkning.

Enligt tidningsuppgifter steg igår måndag antalet officiellt smittade från 130 till 191 på en dag. Tolv regioner är påverkade i meningen att minst tio är smittade. Det kan tyckas vara låga siffror men allt tyder på att siffran ökar stadigt. Som i Sverige konstaterar myndigheterna att antalet smittade sannolikt är betydligt fler. Många lever med smittan utan att den visar synliga tecken.

Franska folket oroar sig för sig och sin familj enligt en färsk undersökning, 61 procent. I grunden är också fransmännen djupt misstrogna mot den politiska ledningen. Sannolikt påverkas den höga siffran av detta faktum.

President Macron och regeringen gör sitt bästa för att visa engagemang i frågan och handlingskraft för att begränsa spridningen. I varje fall är det deras ambition. Många bedömare menar att de åtgärder som vidtas inte följer en klar och konsekvent linje. I förra veckan lät myndigheterna 6 000 Juventussupportrar ta sig till matchen i Champions League mot Lyon, i Lyon. Det sägs i efterhand att delar av supporterskaran kom ifrån det särskilda drabbade området kring staden Milano.

Nu har myndigheterna å andra sidan vidtagit en rad drastiska åtgärder. Paris är inte bland de mest utsatta områdena för smitta men så sent som i förrgår stängdes Louvren för alla besökare. Regeringen har däremot ingen tanke på att stänga metrotrafiken. Parisarna har ju ändå levt utan metro under en stor del av vintern på grund av strejker så de borde vara vana vid att ta sig fram på elcyklar och till fots. Vissa skolor har stängts men det är till följd av lokala beslut.

Regeringen har också infört regler om att förbjuda folksamlingar inomhus på mer än 5 000 personer. Det har retat upp fackliga ledare som vill organisera motståndet mot att regeringen driver igenom pensionsreformen genom dekret, paragrafen 39:4 i konstitutionen. CGT:s ledare Philippe Martinez ser beslutet om att begränsa rätten till att samlas i stora grupper som ett försök att hindra yttrandefriheten.

Intrycket är att den franska regeringen och dess myndigheter går längre i sina restriktioner än många andra europeiska länder som till exempel Sverige. Närheten till Italien kan vara en förklaring. De båda länderna gränsar till varandra. Det är inte långt från de svårt smittade områdena i norra Italien och till gränsen vid Ventimiglia.

Frankrike är i dag ett av de länder som tydligast säger att landet befinner sig under hot och kallar det för en nationell epidemi Den politiska ledningen är angelägen om att inte få kritik för att mörklägga situationen. Hittills har den heller inte fått sådan kritik i nämnvärd grad. Ökad transparens kanske också kan minska oron men som konstaterat är två av tre fransmän i dag oroliga för sin och familjens hälsa. Många har också bunkrat varor för att kunna klara sig i ett läge där de tvingas till ofrivillig isolering i hemmen.

Under två söndagar efter varandra, 15 och 22 mars, genomförs kommunalval i Frankrike. Det största intresset tillmäts förstås de största städerna och i det centralistiska Frankrike talar alla om Paris, även de som bor i andra delar av landet. Kanske deras kommentarer ibland präglas mer av sura kommentarer eller av den bitande ironi som så många fransmän är så skickliga i att formulera. Paris tvingar sig på alla medborgare i landet men alla är inte lika glada för det. Minst sagt!

Kommunalvalen genomförs aldrig vid samma tidpunkt som parlamentsvalen. Det ger dessa lokala val en annan styrka. Samtidigt är det lika säkert att människor samtidigt passar på att uttrycka sitt missnöje med den sittande presidenten och regeringen. Naturligtvis är majoriteten av befolkningen alltid missnöjd med de personer som för tillfället styr landet. Visst, människor gör värderingar av de egna lokalpolitikerna. En bra borgmästare som är uppskattad i sin stad eller by får ofta förnyat förtroende. Men i många kommuner är missnöjet med sittande borgmästare stort eller så har det skett byte av kandidater. Då brukar den nya kandidat som har samma partifärg som presidenten få problem i valet.

En tendens som uppmärksammas av de politiska bedömarna är att alltfler kandidater undviker att skylta med ett partinamn. Det beror på den misstro mot politiska partier som finns i Frankrike. Bara en liten minoritet har förtroende för politiker och för politiska partier. Många lokala kandidater tror att de har större möjlighet att vinna val om det kallar sig oberoende och ger intryck av att vara närmare vanligt folk än en partiapparat.

Majoritetspartiet La République en Marche! existerade inte när kommunalvalen hölls senast. Det gör det svårare att ta sig in i många städer. Samtidigt behöver partiet stöd lokalt för att kunna förbereda en offensiv inför nästa presidentval. Men även här har flera kandidater som står Macron nära valt att framträda med en otydlig partibeteckning. Ibland försöker dessa kandidater både representera LREM och Republikanerna, det vill säga högern. Det har lett till konflikter med partihögkvarteren i respektive parti. Alla partier behöver borgmästare i de stora städerna som öppet deklarerar var de hör hemma.

I kommande inlägg här på bloggen kommer jag att titta närmare på de största städerna. Paris, Lyon och Marseille är viktiga platser där striderna kommer att vara hårda. Nationell samling (RN), Marine Le Pens parti, söker också vinna några större städer. Hennes sambo Louis Aliot kandiderar till exempel i Perpignan som är en stad på närmare 200 000 invånare. Skulle han lyckas vore det en milstolpe på vägen för RN till att bli ett av de största partierna i landet, inte bara väljarmässigt utan också i parlamentariskt inflytande. Den franska konstitutionen med majoritetsval i enmansvalkretsar har effektivt stoppat detta partis framfart hittills.

Emmanuel Macron befinner sig i ett läge under sin presidentperiod där alla hans reformförslag hindras. Inte enbart för att det finns en stark opposition mot själva förslagen i sig utan därför att det finns ett sådant motstånd i opinionen och i den politiska oppositionen. Han har stöd av kanske 25-30 procent av befolkningen och han har en majoritet i nationalförsamlingen men det är också allt. Hans och regeringens försök att genomföra pensionsreformen stöter på svårt motstånd och även om den till slut kan pressas igenom parlamentet kommer det att bli till priset av motsättningar på gatan, nya strejker och möjligen också ännu sämre opinionssiffror. I varje fall är det inget som tyder på att hans image stärks under 2020, snarare tvärtom.

För närvarande pågår ett utnötningskrig mot pensionsreformen i nationalförsamlingen. Det är främst vänsterpartiet La France Insoumise som på alla sätt försöker förhala processen att behandla regeringens reformförslag. Uppemot 40 000 ändringsförslag har lagts och det är självklart att det är ren obstruktion. Talmannen läste  upp exempel på ändringsförslag under plenum i nationalförsamlingen i förra veckan. I svensk översättning finns det rader av förslag där ”inte” ska ändras till ”icke”, ”inte någon” till ”ingen” och så vidare. Alla dessa förslag måste behandlas. Det är inte förvånande att processen drar ut på tiden. Dessutom obstruerar La France Insoumise på andra sätt. Partiet ställer olika ordningsfrågor som också försinkar arbetet

Parallellt med denna process har förhandlingarna med arbetsmarknadens parter gått i stå. Delvis anses det vara regeringens fel som inte har presenterat klara siffror på hur stort underskottet kommer att bli med olika alternativa förslag till finansiering av reformen.

Regeringen har nu antytt att den kommer att driva igenom hela eller delar av pensionsreformen med hjälp av paragraf 49:3 i konstitutionen. Det innebär att förslaget klubbas i regeringen och inte i parlamentet som endast kan väcka misstroendevotum. Det kommer inte att leda till att regeringen tvingas avgå. Det finns ingen majoritet för det i nationalförsamlingen. Macron har majoritet och även om vissa av hans förtroendevalda skulle avstå eller rösta emot i en misstroendeförklaring – högst osannolikt – finns det ändå andra ledamöter som kommer att avstå från att fälla en regering och utlysa en trolig konstitutionell kris.

Det är ändå problematiskt för Macron och hans regering att driva igenom pensionsreformen med hjälp av 49:3. Det ska inom parentes sägas att denna paragraf har nyttjats säkert ett femtiotal gånger under den så kallade femte republikens era, det vill säga sedan 1958. Senast skedde det vid några tillfällen under President Hollandes mandatperiod. Macron är dock  redan svårt märkt av anklagelserna om att vara en typ av kejsare med en auktoritär ledarstil. Han kommer att bli utsatt för än mer kritik och landet lamslås av nya strejker och demonstrationer om han försöker snabba på beslutsprocessen.

Det är smått obegripligt för många utländska observatörer när de ser hur Frankrike hela tiden brottas med denna form av obstruktion. Det rör sig dock om ett land som har en revolutionär tradition och en statsledning som också av tradition vill driva igenom sin politik snabbt och utan alltför mycket dialog med olika intressegrupper. När en politisk fråga är laddad så uppstår lätt denna konflikt. Det är som om revolutionsåren 1789-95 går igen. Mycket stämmer inte i den jämförelsen men det finns något i karaktärernas sätt att möta varandra som känns igen. Befolkningen i städer och byar runt om i landet lever ett helt annat liv jämfört med de grupper som bor i Paris och besätter olika poster inom statsledningen.

Hur ska nu detta sluta, frågar sig många. Sannolikt fortsätter också Frankrike att utvecklas i samma riktning som andra europeiska länder. Macron driver ju faktiskt ingen nyliberal politik. Hans pensionsreform går i viss mån att jämföra med hur det ser ut i ett land som Sverige. Det är också symptomatiskt att Sverige numera är ett svart skynke för den franska revolutionära vänstern.

När Macron har avslutat sin första mandatperiod 2022 kan han sannolikt ändå konstatera att en del av hans reformagenda kommit på plats. Frågan är till vilket pris. Möjligen ett än mer sårigt land med än större motsättningar. Om det vill sig riktigt illa kommer en majoritet att rösta på en annan kandidat än Macron i presidentvalet 2022. I så fall blir det Marine Le Pen. Den vänster som nu ställer till oreda för Macron dels i parlamentet och dels genom strejker och demonstrationer har inga utsikter att ta makten. Det är en ödets ironi att de grupper som under vissa korta perioder sedan 2017 verkat kasta landet in i en revolutionär omvälvande situation med långtgående konstitutionella konsekvenser inte har en chans att vinna ett parlamentariskt val. Marine Le Pen och hennes parti bidar lugnt sin tid, tjänar på att vänstern stökar i och utanför parlamentet och inväntar än bättre opinionssiffror.