fredag, mars 26, 2010

Det tog tre dagar efter valförlusten innan Nicolas Sarkozy släppte sitt framsynta men impopulära förslag att lägga en grön skatt på koldioxid, en skatt som skulle uppmuntra fransmännen att anpassa sina liv i grön riktning och bland annat byta till miljövänligare bilar. Nu gäller inte längre modernisering av Frankrike utan samling inom högern för att vinna nästa val.

I gårdagens stora TV-samtal mellan ledaren för Europe Ecologie, Daniel Cohn-Bendit och socialistpartiets Ségolène Royal om en rödgrön samverkan inför nästa president- och parlamentsval utvecklades till en vital och intressant debatt mellan de båda om koldioxidskatten och vem som gör mest för de gröna frågorna. Royal hävdade att hon i sin region Poitou-Charentes där hon är ledaren på det praktiska planet gör mer än de gröna kräver i sitt partiprogram. Cohn-Bendit kritiserade socialistpartiet för att av opportunistiska skäl svikta i sitt försvar för en koldioxidskatt.

Debatten visar ändå att socialisterna med sitt nej till koldioxidskatten i alltför hög grad sitter fast i den gamla industripolitiken och oroar sig för att förlora medelklassväljare som har tillväxt och den egna plånboken i centrum. Den gröna rörelsen växer hos delar av den välbärgade medel- och överklassen i storstäderna men är ett rött (!) skynke för det tunga Frankrike som lever på knappa villkor och upplever den ekonomiska krisen in på bara skinnet och därför inte vill göra eftergifter för något så dunkelt som ett hållbart samhälle.

Nu har också Sarkozy givit upp inför motståndet  i sitt parti. Han kan inte bygga sin maktställning enbart på de rika i storstäderna för vilka miljöskatten trots allt är en rätt oproblematisk fråga. Ett högerparti med ambitionen att skaffa sig en majoritet i de nationella valen måste ta hänsyn till alla; bönder och småföretagare, privatanställda industriarbetare och tjänstemän som tänker höger och som ser en skatt på koldioxid som en ny skatt och inget annat. Hur ska de kunna rösta på en president som höjer skatt när han som deras representant i Elyséepalatset borde sänka skatt istället?

De gröna står nu rätt ensamma i denna fråga om skatt på koldioxid. Debatten mellan Cohn-Bendit och Royal var en signal om svårigheterna att förena de två vänsterrörelserna. Det franska socialistpartiet har en stark falang som benhårt håller fast vid klassperspektivet som enda  överordnad princip och som kommer att slåss för jobb och välfärd med basen i den ekonomiska tillväxten. Det blir en nöt att knäcka för Martine Aubry och andra som vill skapa en allians med de gröna. Det blir en nöt för de gröna att knäcka när de ska övertyga den hårda kärnan bland socialisterna om att deras politiska ambition är att smälta samman social rättvisa med miljö.

Jag sitter framför TV:n och ser den nye arbetsmarknadsministern i debatt om krisen i Frankrike. Han heter Eric Woerth och har varit budgetminister i nästan tre år men i måndags utsåg Nicolas Sarkozy honom till att ansvara för hela detta krisområde som heter fransk arbetsmarknad. Denne man som gjort handelshögskolan (HEC) och Sciences Po (skolan för samhällsstudier) som räknat sig fram till topposter och sedan 2007 räknat på budgeten ser verkligen ut så också. Bakom sin tunna glasögon och i sin perfekta framtoning ser han verkligen ut som en teknokrat.

Jag är övertygad om att han kan räkna och att han kan brotta ner de flesta i logiska resonemang. Det är också den metod han använder när han i debatten med fackföreningsledare och oroliga företagsledare ska bemöta oron kring hög arbetslöshet och allmän förtvivlan hos så många fransmän. Hela mötet blir nästan obehagligt. Tittarna måste tro att han inte bryr sig, inte förstår och inte kan uppleva de människor som förtvivlas över att de saknar jobb, att deras kommun förlorar arbetsplatser och att den ekonomiska kris som växt fram sedan slutet av 1970-talet aldrig verkar ge vika.

Det är svårt att förstå hur Sarkozy tänker när han sätter denne frostige teknokrat på posten som arbetsmarknadsminister. Är Eric Woerth mannen som ska inkarnera regeringens engagemang för fransmännen i kristider och ge dem hopp om en bättre framtid? Knappast. Reportaget som föregick debatten med Woerth handlade om en av landets kommuner med en arbetslöshet på närmare 30 procent och visade intervjuer med trötta och uppgivna människor. Sådana vittnesbörd  kan inte mötas med bara hjärna. Politiker måste också kunna visa inlevelse och omsorg.

Dessa veckor av valrörelse och val i Frankrike får många att ana att det just nu sker en omsvängning i det politiska landskapet. Sarkozy är skakad. Hans ministrar oroliga. Och förmodligen börjar högerpartiet UMP:s ledamöter  i nationalförsamlingen och i andra politiska organ att ifrågasätta om landet styrs på rätt sätt. Vet presidenten verkligen vilken riktning som nationens ledning bör ta? Som lök på laxen presenterade  den förre premiärministern och Sarkozys dödsfiende Dominique de Villepin sitt nya parti i dag. Utifrån en klassisk socialt präglad och gaullistisk utgångspunkt tänker Villepin utmana den sittande majoriteten. Villepin tänker framförallt utmana Sarkozy som presidentkandidat 2012. Den splittring som socialisterna upplevt i tio års tid kan nu börja hemsöka högern. En spännande politisk period väntar i Frankrike.