Montmartre under en mild höstkväll

Montmartre under en mild höstkväll 150 150 Tomas Lindbom

Jag ägnar en kväll av min aktuella parisiska vistelse till Montmartre. Jag går inte upp på kullen till Sacré Coeur och Place des Tertres, det som på svenska brukar kallas målartorget därför att platsen är fylld av amatörkonstnärer som säljer romantiska tavlor över Paris till turister. Nej, jag väljer tillsammans med min dotter att ta del av det äkta romantiska med Montmartre på de slingrande gatorna utmed sluttningen av Montmartrekullen. Ingen sitter  här längre i gathörnen och spelar accordéon – i så fall är det av rent turistkommersiella skäl. Nej, det är dagens hippa medelklass med yrken som skapats i kunskapssamhället som samlas på kaféer och restauranger. Det är ungt, chict och vitalt.

Tillsammans går vi in på ett litet kafé i hörnet av Rue Charles Naudier och Rue André del Sarte. Ett kafé för intellektuella vänsterungdomar, granne med Les halles de Saint Pierre, ett  kulturhus i miniatyr som innehåller utställningar, konstbokhandel och ett litet café. Vi tar ett glas vin men konstaterar att de intellektuella vänsterungdomarna verkar lysa med sin frånvaro just då. Den som märks mest i kaféet är en pojke på tio år som letar eluttag för att ladda sin nintendo.

Vi går tjugo meter in på Rue André del Sarte för att äta middagpå Le Cheri Bibi, en av många innerestauranger i detta medvetna Montmartre. Inredningen är enkel. Kala väggar och möblemanget är inte enhetligt. På griffeltavlan kan vi förstå att maten stämmer väl med den nya franska stilen. Enkla rätter och ganska okomplicerat men välsmakande. Vi tar båda en oxgryta som smakar gott. Denna variant av en boeuf bourgignon känns anpassad till en ny tid med smalare ideal och en ökad medvetenhet om grönsakernas ursprung och odlingsform.

Restaurangen fylls snabbt av folk och ljudnivån stiger. Bredvid oss sitter tre yngre kvinnor. De är nära väninnor, bubblar av ord och skratt medan de äter. De kan arbeta på en reklambyrå eller också med kommunikation på ett företag. Så ser det ut vid de flesta bord. Här är det som i Stockholms innekrogar. Alla utom ett fåtal är i åldern 30-40 år.

Vi tar en promenad en bit uppför trapporna och går  Rue Paul Albert till Rue Lamarck. Här är det lugnt. Turisterna håller till ovanför oss, uppe vid Sacré Coeur och Place des Tertres. På Rue Lamarck lever den nya medelklassen i sina renoverade lägenheter i de klassiska husen från förra sekelskiftet. En och annan restaurant och bar är öppen. De som inte arbetar eller tittar på TV i sina lägenheter sitter och äter, dricker och skrålar. Vi tittar in på några ställen och konstaterar att publiken verkar hämtad ur medlemsregistret för franska motsvarigheten till Publicistklubben.

“Här”,  säger min dotter plötsligt när vi står mittemot metrostationen Lamarck-Caulaincourt,  “ligger Montmartres kanske bästa restaurang. Den drivs av en mauritzier som tillsammans med en japan har skapat stark efterfrågan på ett bord för kvällen. “Mycket bra och nyskapande mat”, säger allaoch tidningarna ger restaurangen många getingar och stjärnor. För 50 € får man en läcker trerättersmåltid. Dyrare än på de flesta ställen i Montmartre som mest består av halvdyra och halvbra restauranger som knappast är bättre än Stockholms och Göteborgs populära krogar i mellanklass. Detta däremot lär – det högre priset till trots – vara riktigt prisvärt.

Vi skiljs åt, min dotter och jag, och jag tar metron ner till mitt hotell i Marais. Där planerar jag när jag nästa gång ska äta nyskapande mat i Paris och sover ordentligt för att nästa kväll orka med samma program, nu i trakterna kring Bastille.

  • Posted In:
  • Mat

Leave a Reply

Your email address will not be published.